Jag vet att många är nyfikna på vem mannen är som frekvent dyker upp på mina sociala medier så jag tänkte jag tillfället i akt och presentera honom.  Denna mannen heter Johnny. Jag och Johnny träffades första gången på en nattklubb i Melbourne. Jag var ute tillsammans med mina tjejkompisar och hade en fantastisk rolig kväll, dansade tills fötterna värkte. Jag och Johnny hade skickat ett par sms till varandra under kvällens gång och tanken var att vi skulle ses. Melbourne är dock en väldigt stor stad och vi befann oss på helt olika platser. Jag på en nattklubb inne i city och han var på en konsert i en utav förorterna tillsammans med sin vänner. Batteriet på min telefon sjöng sist refrängen och det var mycket oklart om han förstod vilken utav alla nattklubbar jag befann mig på. Då jag hade druckit ett par drinkar för mycket var det inte helt enkelt att tyda mina meddelande. När klockan närmade sig fyra och nattklubben var på väg att stänga gav jag upp hoppet om att jag faktiskt skulle få träffa honom. Men då stod han plötsligt där i baren och väntade. Det var minst sagt en stor överraskning! Dessvärre minns jag inte mitt första intryck, som jag redan nämnt, jag var ganska påverkad av alkoholen. Jag minns i alla fall att han var oerhört lång, mycket länge än vad jag föreställt mig. Även om jag inte minns exakt min första tanke så vet jag åtminstone att den var positiv. Då nattklubben var på väg att stänga beslöt vi oss för att ta en taxi hem. Jag må ha varit full men Johnny var betydligt mycket mer påverkad än mig, haha! Vad vi pratade om i taxin är mycket oklart. Med tanke på vårt tillstånd tyckte Johnny att det var bäst att taxin släppte av mig hemma hos mig och att vi kunde ses en annan dag. Jaha, vad säger man i en sådan situation? Det är definitivt första gången en full kille inte försökt få med mig hem till honom. Kanske borde jag ha blivit glad över hans förslag men när taxin körde jag iväg kändes det som en käftsmäll. Nåja tänkte jag, kanske gjorde jag inte det bästa intrycket och antagligen var jag inte vad han föreställt sig. Min andra tanke var att jag totalt skrämt bort honom genom att berätta min ålder. Hans ansiktsuttryck när jag sa att var 21 är inte vad jag hoppades på. Klockan närmade sig sex och jag somnade gott i min säng den morgonen. Ett par timmar senare vaknade jag upp och såg att jag hade ett oläst meddelande. Johnny bad om ursäkt men tyckte inte var en bra idé att jag följde med honom hem när han var i det tillståndet att han nästan spydde. Nu i efterhand uppskattar jag definitivt hans gest! Förutom att han bad om ursäkt frågade han om han fick lov att bjuda ut mig på middag under kvällen. Sagt och gjort sågs vi under kvällen och hade en kaffedejt. Jag var så nervös att jag trodde att jag skulle spy. Det hjälper definitivt inte att dricka kaffe när man är nervös. Koffeinet pumpar runt ganska rejält i kroppen! Hur som helst var det en lyckad kväll och tyvärr skulle det dröja nästan en månad innan vi sågs igen. Två dagar senare åkte Johnny nämligen tillbaka till sitt arbete. [caption id="attachment_1222" align="alignleft" width="623"] En utav våra första frukostdejter. [/caption] Johnny är i grund och botten en elektriker men har vidareutbildat sig till instrument tekniker. Att försöka förstå och förklara vad han gör är lika svårt för mig som det är för honom att lära sig prata svenska. Med andra ord, en oerhört svår ekvation! Johnny arbetar på en ö vid namn Barrow Island som ligger nordöst om Australien. På ön byggs en plattform där man pumpar upp gas och detta är alltså vad han arbetar med. Dessvärre har han inte normala arbetstider som 7-16 varje dag.. Han är nämligen iväg under 23 dagar och arbetar då under samtliga dagar. Vanligtvis 12 h pass men på helger arbetar han BARA 10 h, som han själv uttrycker sig. Därefter har han 10 dagars ledighet. Hur som haver, efter vår kaffedejt var jag ganska övertygad om att vi inte skulle ses igen. Missförstå mig rätt, vi hade en fantastisk trevlig kväll men något inombords sa att det var allt. Kanske på grund av att jag var medveten om att vi inte skulle ses på ett bra tag och då vi inte direkt pratade med varandra den kommande veckan. Men så var inte fallet! På kvällen den 29e februari flög Johnny tillbaka till Melbourne och strax efter klockan nio morgonen därefter hämtade han mig i Essendon. Om jag var nervös första gången vi skulle ses så behöver jag antagligen ett nytt ord för att definiera hur nervös jag var denna morgonen. Jag åt ingen frukost för jag trodde jag skulle spy, hela min kropp skakade när jag gick ut till hans bil. Stackars Johnny, jag gjorde honom minst lika nervös genom att bete mig så, haha! Vår första officiella date var alltså den första mars. Vi åt frukost på ett café i Essendon och därefter körde vi över en timme till ett vattenhål mitt ute i ingenstans. De enda instruktioner Johnny gav mig var att ta med mig badkläder och en handduk. Det var en väldigt varm och solig dag. Det är ingen hemlighet att jag redan under vår första dejt kände hur hjärtat slog lite snabbare av att få vara honom nära. Vi hade ett par fantastiska dejter under de 10 dagar och jag var helt förstörd när han åkte tillbaka till jobb. Och sådär fortsatte det.. 10 dagar tillsammans och 23 dagar ifrån varandra. Under nästa ledighet, närmre bestämt under sista kvällen innan han åkte tillbaka till jobb var jag återigen helt förstörd över att han skulle åka. Mellan otroligt mycket tårar och kramar gav han mig en liten present som är utan tvekan det finaste jag fått. Han gav mig tjugotre stycken kuvert, samtliga med en liten anteckning inuti och ett datum utanpå. I det första kuvertet stod det ”Låt oss räkna ner dagarna tillsammans. Ett litet brev för varje dag för att påminna dig om hur mycket jag saknar dig”. Det kanske inte låter mycket för världen men det är utan tvekan det finaste jag fått av en kille. Att han suttit ner, tagit sig tid och skrivit alla dessa brev bara för att det ska bli lite enklare för mig att vara ifrån honom. Ska sanningen fram betydde detta mer än när han överraskade mig med en hotellnatt i Melbourne på det mest exklusiva hotellet. Utsikten från vårt hotellrum.  När jag var klar hos familjen Cham i början av maj var Johnny återigen hemma från jobb. Under 10 dagar bodde jag tillsammans med honom i hans lägenhet. Det var helt fantastiskt att varje dag då vakna upp bredvid honom och veta att jag hade en hel dag tillsammans med honom, inget arbete att skynda tillbaka till. Den 14 maj var det dock dags att återigen säga hej då. Han vinkade av mig strax innan jag klev på planet som skulle ta mig till Renmark och därefter flög han själv tillbaka till arbete. Sista såg Johnny var för drygt en månad en sådan när han kom hit och hälsade på mig. Det betyder oerhört mycket att han tog ett par dagar av sig ledighet och kom hit. Renmark är inte den mest spännande plats att befinna sig på.. Vi hade ett fåtal dagar tillsammans och därefter startade återigen nedräkning. 65 dagar! Jag brukade tycka att 23 dagar var olidligt länge… Nu har snart halva tiden passerat och i mitten av augusti kommet han återigen och hälsar på mig. Jag och Johnny har inte träffats under en särskilt lång period och tyvärr har vi tvingats spendera mer tid ifrån varandra än tillsammans. Jag vill därför tydliggöra att vi inte är ett par då vi båda anser att det är svårt att bygga upp en seriös relation när vi spenderar mycket tid ifrån varandra. Att definiera vad vi har är däremot inte viktigt för mig. Jag vet var vi står och jag är lycklig, det är huvudsaken. Trots att vi spenderat så mycket tid isär har jag byggt upp otroligt starka känslor för honom. Jag tycker inte att tid är en rättvis måttstock över hur mycket man får lov att känna. Det finns par som varit tillsammans i år och knappt känner något för varandra.. Eller som i mitt fall, ett par månader och jag känner så otroligt mycket för honom. Han tog mig verkligen med storm från dag ett och för varje dag som går blir jag mer och mer säker på min känslor för honom. Jag planerade definitivt inte att åka till Australien, träffa någon och bli så högt upp över öronen förälskad. Jag antar att det är vad som gör livet spännande, ovissheten om vad som komma skall. Oavsett vad är jag otroligt glad att det hände! Jag har absolut varit kär förut men jag har definitivt aldrig känt såhär för någon förut. Det finns så mycket jag uppskattar med denna mannen. Först och främst är jag övertygad om att jag aldrig träffat en människa med ett så stort och varmt hjärta. Johnny är otroligt snäll och mån om människor i sin omgivning. Han är charmig, kärleksfull, alldeles för generös och skämmer mig bort på tok för mycket. Han är även oerhört hjälpsam, omtänksam och förstående.  Det är ingen hemlighet att jag har varit och är ganska svartsjuk. Jag skyller det definitivt på alla de gånger killar brutit sitt förtroende. Fantastiskt nog så har min svartsjuka minskat brutalt sedan jag träffade Johnny. Han har definitivt fått mig att förstå och övertygat mig om det inte finns något att oroa sig för. Att vara svartsjuk är definitivt inget som är enkelt, varken för mig eller min partner. Min svartsjuka och osäkerhet har garanterat fått mig att skjuta bort honom ett par gånger. Enbart som försvar och av rädslan att bli sårad. Lyckligtvis har han förstått detta och inte lämnat. Han läser mig som en öppen bok, oavsett om han sitter bredvid mig eller bara hör min röst genom telefonen. Jag antar att jag är ganska förutsägbar men oavsett vad så vet han alltid när något är fel. Han är oerhört stöttande, förstående och från start har jag känt mig 110% bekväm runt honom. Hur många spenderar deras första dejt i badkläder och utan smink? Det säger en hel del. Faktum är att han ständigt påminner mig om hur vacker jag är oavsett om jag är otroligt svettig efter ett gympass och har en bakåtslick som heter duga eller om jag är nyvaken och mitt hår står åt alla håll. Med honom behöver jag aldrig försöka vara någon annan utan kan vara mig själv utan rädslan att han ska lämna. Det är en fantastisk känsla att inte behöva ändra på mig för att passa i någon annans ögon. En utav sanslöst många frukostdejter. Kanske låter allt detta som en självklarhet och kritiker en partner bör uppfylla men ska sanningen fram har jag aldrig träffat någon som honom. För varje dag blir jag mer övertygad om att jag definitivt hittat min prins charmig och att detta är hur det ska kännas när man hittat riktigt kärlek. Trots att allt detta låter helt fantastiskt har vi också vara motgångar. Jag och Johnny är ganska olika. Jag överanalyser, tänker och planerar mycket. Johnny tar dagen som den kommer. Detta skapar många onödiga konflikter. Det är definitivt inte enkelt att spendera så mycket tid ifrån varandra. Det är många gånger jag ställt mig frågan om det är värt det i slutändan. Men faktum är att ju mer tid vi spenderar ifrån varandra, dess mer säker blir jag på att detta är mannen jag vill spendera mina dagar med. Distans betyder så lite när någon betyder så mycket. Denna mannen får mitt hjärta att slå lite fortare och mina läppar att le betydligt mycket mer. Jag är så otroligt tacksam över att han kommit in i mitt liv och för allt han har gjort och gör mig. Jag är nyfiken vad som komma skall och jag vet att vi har det bästa framför oss. You’ve no idea of the amount of happiness you've brought into my life. I'm truly thankful for everything I've experienced with you so far. The best is yet to come and I'm eager to see where life will take us. You're absolutely amazing darling.

God eftermiddag. Det är tisdag och klockan är strax efter ett på eftermiddagen. Jag sitter på en bänk intill floden ”Murray River” som rinner genom Renmark. Himlen är grå, vinden är kall och mina fingrar fryser redan. Lyckligtvis har jag en XL cappuccino som förhoppningsvis håller mig varm tills jag är färdig med mitt skrivande. Nu undrar ni säkerligen varför jag frivilligt väljer att sitta utomhus när temperaturen är långt ifrån behaglig. Att leva som en backpacker är långt ifrån en dans på rosor och det kan bli väldigt intensivt att bo så tätt inpå varandra, av den anledningen drar jag mig ibland undan. Jag är sannerligen den typ av människa som behöver tid för mig själv. Jag har svårt att vara omgiven av människor tjugofyra timmar om dygnet, jag känner mig kvävd. Det är nu lite mer än sju veckor sedan jag lämnade Melbourne för att bosätta mig i grannstaten South Australia och staden Renmark. Det känns aningen surrealistisk att det snart gått två månader  sedan jag lämna, vad jag skulle vilja kalla det, mitt normala liv för att leva som en backpacker. Vad som känns ännu mer surrealistisk är att jag ska befinna mig här i ytterligare 2.5 månad innan jag äntligen återvänder till Melbourne. Mina sju veckor har varit hyfsat smärtfri. När jag anlände fick jag vänta fem dagar innan jag kunde börja arbeta, det var början av säsongen och det fanns inget behov av fler arbetare. Jag började alltså att arbeta den 20e maj.  Vi startade lugnt med endast ett fåtal timmars arbete per dag. Det regnade ganska ofta vilket medförde att vi hade ett par dagar ledigt varje vecka. Jag talar för alla när jag säger att det inte var önskat att vara ledig så pass mycket. Det är nämligen så att vi bor mitt ute i ingenstans och dagarna blir oerhört långa när vi inte arbetar. Det finns inte så mycket att underhålla sig med.  Jag försöker underhålla mig med att läsa, ta promenader, vila, färglägga i min ”anti-stress” målarbok, skriva i min dagbok och se film. När det blir tråkigt har jag försökt läsa på om diverse olika krig i världen och bli mer politiskt insatt. Den senaste tiden har vädret dock varit på vår sida och regndagar är ett minne blott. Under tre veckor har det varit väldigt intensivt med arbete. Första veckan hade vi fredag ledigt, andra veckan hade vi tisdag samt fredag ledigt och förra veckan hade vi ingen ledig dag. Idag regnar det och därför är vi lediga. Det var väldigt uppskattat då det är 10 dagar sedan sist vi var lediga. Allt detta arbete har sannerligen gjort merparten av oss otroligt trött och känsliga. För ett par dagar grät jag på eftermiddagen för jag kände mig så utpumpad på energi! Som jag nämnde arbetar vi vanligtvis bara ett fåtal timmar per dag. Detta beror på att det just nu är vinter i Australien och alldeles för kallt att börja arbeta tidigt. Inte för oss människor men för frukten. Det är nämligen så att apelsiner är en väldigt känslig frukt. Det måste vara 13 grader innan man kan plocka frukten. Plockar man apelsiner när det är under 13 grader eller när frukten är blöt så förstör man den. Runt apelsinen finns en fetthinna och om man plockar frukten när det är för kallt förstör man denna hinna och dina fingrar/handavtryck kommer att fastna på apelsinen. Du ser det inte direkt men inom ett par dagar. När frukten är packad och skeppad till dess destination kommer fingeravtryck att synas… Och så vitt jag vet kommer ingen människa vilja köpa apelsiner med fingeravtryck. Annat gäller för clementiner och mandariner, dem kan man plocka oavsett temperatur. Därmed har vi haft långa dagar den senaste tiden. Vi har plockat mandariner på morgonen mellan 8:30 och ett par timmar framåt. Därefter har vi förflyttat oss och plockat apelsiner hela eftermiddagen, slutat mellan 15-17. Sett till timmar är detta en helt vanlig arbetsdag och på tidigare arbetsplatser har jag arbetat fler timmar. Annat gäller vid fruktplockning. Det är otroligt påfrestande att plocka under så pass många timmar! Jag blir mer och mer effektiv för varje dag som går och med handen på hjärtat så tycker jag det är ganska roligt att plocka frukt. Det är som ett långt träningspass och det är skönt att få arbeta med kroppen även om man blir väldigt öm i axlar, rygg och framförallt tummarna. Arbetet är långt ifrån något jag skulle vilja göra för resten av livet men jag har definitivt inget emot att gör det under en begränsad period. Det är såväl psykiskt påfrestande som fysiskt. När min chef sa detta till mig den första veckan förstod jag inte vad han menade men det har ändrats sedan jag började jobba. Allt sitter definitivt i huvudet. Då du arbetar ensam och står en hel dag för dig själv är det svårt att inte låta tankarna springa iväg. Detta är vad som är påfrestande för så fort man börjar tänka blir man ofokuserad och det påverkar arbetet. Tid är pengar när det kommer till fruktplockning, ju mer du plockar dess mer tjänar du. När man plockar mandariner och clementiner klipper man av frukten vilket tar längre tid. När man plockar apelsiner rycker/tvistar man av frukten från grenarna. Arbetsmässigt är jag ganska positivt inställd men när det kommer till hur jag bor är jag långt ifrån nöjd. Den första tiden var jag ganska tillfreds och anpassade mig fort men det har förändrats drastiskt de senaste dagarna. När jag kom hit flyttade jag in i en husvagn, denna delade jag tillsammans med en annan tjej. Det har fungerat bra trots att utrymmet inte är särskilt stort. För ett par dagar sedan kom ytterligare en tjej till campen och till min stora besvikelse flyttade hon in i husvagnen. Jag delar alltså en liten husvagn tillsammans med två andra personer. Jag tyckte redan att det var på tok för litet utrymme när vi var två och nu är det alltså ytterligare en person som ska dela detta utrymme med oss. Som jag klargjorde i  början av mitt inlägg är jag en person som kräver ett privatliv. Jag känner mig kvävd av att behöva leva på varandra, det är alldeles för intimt och intensivt för mig. De senaste dagarnas förändringar har lett till att mitt humör har varit en berg-och-dalbana av känslor. Mestadels av tiden har jag varit förbannad och funderat på att packa min resväska och lämna detta. Ifrågasatt om det är värt det eller om jag ska hitta en annan farm där jag kan avklara mina 88 dagars arbete. I slutändan har jag dock insatt att det bara är att bita ihop, fokusera på vad detta arbetet faktiskt genererar – ett till år till Australien. Detta kan säkerligen låta löjligt i mångas öron och det förstår jag. Dock anser jag att ingen har någon rätt att säga åt mig att jag gör en höna av en fjäder och helt enkelt överreagerar. Detta är hur jag känner och det är otroligt jobbigt. Utöver husvagnen är hela livet här otroligt primitivt. Nu har dock en hel del backpackers lämnat och vi är bara 11 stycken kvar, när det var som värsta var vi 19 personer. Elva stycken personer som ska dela på EN toalett och EN dusch. Jag lagar min mat utomhus över en liten gas-kokplatta. Alltså måste jag alltid prioritera, vill jag ha köttet tillagat först eller riset? En kompis på toaletten.. Att säga att det finns människor som har det värre än mig kommer dessvärre inte gör mig lyckligare. Jag har trots allt anpassat mig väldigt mycket och majoritet av tiden har jag trots allt trivts bra här. Men de senaste dagarna förändringar har påverkat mig mycket. Jag är övertygad att min utmattning inte varit en fördel heller utan bara gjort det hela ännu mer påfrestande.  Hur som helst vet jag om att det hela kommer vara värt det i slutändan. Jag kommer kunna befinna mig i Australien ytterligare ett år. Jag kommer kunna vakna upp sidan mannen jag tycker om. Jag kommer kunna resa och upptäcka fler fantastiska platser. Jag kommer kunna hälsa på familjen jag arbetade i och återigen leka med de fyra pojkarna. Jag kommer kunna återvända till Melbourne och träffa alla mina vänner. Som Johnny sa häromdagen när jag gnällde och var allmänt otrevlig- ”Det är okej att vara negativ ibland men du kommer må bättre om du ser det positivt.” I värsta fall köper jag ett tält och ett elektriskt element så jag slipper frysa knäna av mig men åtminstone får känna att jag har ett privat liv. Nu ska jag promenera bort till en campingplats och kolla hur stugorna ser ut. Om 39 dagar kommer Johnny äntligen hit igen och då får jag återigen känna på vardagslyxen av att kunna duscha hur länge jag vill, sova i en ordentlig säng och slippa frysa rumpan av mig varje gång jag behöver gå på toaletten.  En och annan clementin slinker definitivt ner under tiden jag arbetar.