Under flera års tid har jag velat bli en blodgivare men jag har inte varit i en position där det har varit möjligt. Det är ganska många krav för att få bli blodgivare. Har du exempelvis vistats i ett malariaområde måste du vänta sex månader innan du kan donera, har du haft en ny sexpartner måste du vänta tre månader, har du tatuerat dig måste du vänta sex månader och om du precis genomgått en förlossning måste du vänta nio månader. Nu befinner jag mig dock i en position där jag kan donera!  Varje gång man kommer in för att ge blod måste man fylla i en hälsodeklaration. Formuläret är utformat med ja/nej frågor och det är för att blodcentralen ska kunna bedöma om man är en lämplig donator eller inte. Hälsodeklarationen är viktigt för att det ska vara säkert för mig att donera blod men också vara säkert för patienten som får mitt blod. Man tar också blodtryck, mäter puls och får uppge sin längd och vikt. Jag donerade blod för första gången i slutet av augusti och har nästa donation tillfälle bokat i slutet av november. Man måste vänta åtta veckor mellan donationstillfällena då det tar sex veckor för kroppen att återställa alla röda blodkroppar. Igår gjorde jag min första plasma donation. Plasma kan man donera varannan vecka då det bara tar 24 h för kroppen att återställa sig. Vilken fantastisk kropp jag har! Att donera plasma tar lite längre tid än att donera blod. Man blir uppkopplad till en maskin, en så kallad plasmaseparator. Genom en nål i armvecket pumpas blod ut och in i plasmaseparatorn. Där centrifugering och filtrering separerar plasman från blodcellerna. Plasman samlas i en påse medan alla blodceller/blodet förs tillbaka in i kroppen. Hur häftigt?! Jag påverkades varken av bloddonationen eller plasmadonationen. Det är viktigt att äta och framförallt dricka mycket innan och efter för att hjälpa kroppen att återställa sig. Den blodcentral jag besöker erbjuder massvis av fika och olika drycker under och efter besöket. VISSTE DU ATT: Blod som donerats kan bara användas upp till 42 dagar efter donationen gjorts. Dock går inget blod till spillo för det är sådan enorm brist på bloddonatorer i världen. 34% av all blod som doneras används för patienter med cancer samt patienter med blodsjukdomar. Varje bloddonation du gör kan rädda livet på tre människor. En av tre människor behöver en bloddonation under deras livstid. En av trettio människor i Australien ger blod varje år, det är bara 3% av befolkningen. Australien behöver mer än 25.000 donationer varje VECKA. Jag är så otroligt glad att jag äntligen har börjat donera blod och det känns helt fantastiskt att jag kan hjälpa andra människor i nöd. Allt ifrån en mamma som går igenom en tuff förlossning och behöver blod till en annan människa som är med om en bilolycka och behöver bloddonation på grund av inre blödningar. Jag fick precis ett mail ifrån blodcentralen där det stod:"Genom att donera plasma hjälpte du till att låsa upp 18 olika livsgivande behandlingar, inklusive behandlingar för cancer, leukemi, trauma och brännskador." Tänk att jag kan hjälpa ett litet barn med leukemi! En av tre människor behöver en bloddonation under deras livstid,  majoritet av allt blod som doneras går till cancerpatienter. Tänk efter, vem i din närhet har haft en bloddonation? Vem i din närhet har cancer? Med hjälp av din donation kan du hjälpa dessa människor och flertal andra. Börja donera idag - Ingen kan gör ALLT men alla kan göra NÅGOT!

Hela helgen har bjudit på fantastiskt fint väder! Jag är så otroligt trött på vinter och kyla. Tro det eller ej, men det blir faktiskt kallt i Melbourne under vintern. Vi har haft ett par morgnar när det varit nollgradigt och frost på bilrutan. Trots att temperaturen oftast ligger någonstans mellan 10-15 grader så känns det betydligt kallare på grund av dem isiga vindarna som sveper in från Antarktis. Det värsta måste dock vara att isoleringen i de flesta husen är fruktansvärt dålig, kylan åker rakt igenom väggarna! Under vintern har jag sovit i långarmad pyjamas, tjocktröja, tjocka raggsockor, vintertäcke samt en tjock filt. Jag är så van ifrån Sverige att husen alltid är varma och elementen lämnas på dygnet runt. Det gör man inte här. Här startar man värmen när man kommer hem och stänger av den när man går hemifrån. Ni kan ju tänka hur många gånger jag fått höra:"Men du kommer ju från Sverige, du borde klara av kylan!" Nu är dock våren här och jag njuter varje minut av att slippa frysa. Idag är det faktiskt 28 grader! Det har hänt så mycket under de 2.5 veckorna jag var i Sverige, det är så mycket grönare överallt! Vi ställde också om klockan under helgen så nu njuter vi av att det är ljust längre på kvällarna. Igår körde vi ner till Sandringham, det är en stad söder om Melbourne längs kusten, ungefär 3.4 mil ifrån var vi bor. Vi tog med oss smörgåsar och vattenmelon och spenderade eftermiddagen i solen. Vi hittade en hundvänlig strand och Francis fick äntligen möjlighet att gräva i sanden och bada. Han älskade det! Vi har varit på stranden en gång tidigare så han kunde få känna på att gå i sanden, det är viktigt att introducera sin valp för nya underlag sa det inte blir skrämmande när dem blir äldre, det var dock under vintern. Det var så blåsigt så han fick fullt med sand i ögonen och det var iskallt i vattnet, ingen lyckad upplevelse. Sista helgen i juli, mitt i vintern. Vi lyckades få en del av stranden som var lite avskilt ifrån människor så vi kunde knäppa av kopplet. Om Francis ser något spännande så kommer han garanterat springa emot det och även om vi ropar kommer han inte tillbaka. Eller i somliga fall gör han det men då det är som rysk roulette om han lyssnar eller inte vill vi inte riskera något. Vi har honom alltid kopplad förutom om vi är ensamma eller om det är långt avstånd till människor och framförallt andra hundar. Francis skulle aldrig skada någon men han hoppar när han är exalterad vilket såklart är skrämmande. Han verkligen älskar alla andra hundar men då han är en valp kan han leka ganska "tufft" och många hundar uppskattar inte det, så för allas bästa har vi honom kopplad. Det gick dock bra att ha honom lös, vi slängde tennisbollar som han hämtade i vattnet och grävde ner i sanden. Han såg ut som en våt råtta när vi gick därifrån och hans päls var full med sand. Vi gick också förbi en hundstrand, det var så många hundar som sprang lösa och lekte. Francis var kopplad men han slet som aldrig förr i hopp om att komma loss. Jag ser framemot den dagen när Francis är lite äldre och förhoppningsvis mycket lugnare runt andra hundar. Det vore så härligt att kunna ha honom utan koppel och veta att han inte springer iväg så fort han ser en annan hund. Råtta eller en våt hund? Francis la sig raklång i all tång, USCH!