I tisdags, den 27 oktober hade jag min första halvdag. Jag slutade klockan 09.00 och cirka 1.5 h senare kom Jennie hit. Som jag nämnt tidigare bor Jennie två gator bort och arbetar som aupair hos Shae och Adam som är goda vänner till Marli och Alvin. Jennie kommer ifrån Tyskland och har varit här i fyra veckor, hon har hunnit få lite mer kött på benen än mig. Precis som mig så tar hon också hand om fyra stycken barn - Piper, Jasper, Archie och Harry som är i samma åldrar som bröderna Cham. Jag och Jennie bestämde oss för att åka in till stan en stund. Vi åkte tram, alltså spårvagn, vilket tar ca 35 minuter då den stannar på ett flertal hållplatser. När man åker kollektivt i Melbourne måste man ha ett MyKiCard. Ett MyKiCard är ungefär detsamma som ett Jojo/SL-kort som man laddar på med pengar. När man kliver på spårvagnen måste man lägga kortet på en liten läsare och då dras pengar för resan. När man åker tåg lägger man kortet mot läsaren som finns på perrongen där man kliver på. När man kliver av tåget måste man återigen blippa kortet på läsaren för att avsluta resan. Beroende på hur många zoner man åker kostar det olika mycket. En resa från Essendon till Flinders Street Railway Station vilket är centralstationen räknas som en zon, detta kostar 3.76 $ ca 23 kronor. Den gula byggnaden till vänster om gatan är Flinders Station. När vi kom in till centralen tog vi en kort promenad och hamnade sedan på H&M. Jag måste medge att H&M ser otroligt mycket exklusivare ut här än vad det gör hemma i Sverige. Hela butiken kändes väldigt mycket lyxigare, en fin lokal med andra ord. Jag som i vanliga fall är måttligt road av att gå i affärer och prova en massa kläder tog med mig typ 15 plagg.. Alltifrån shorts till klänningar och linnen. Jag känner att det är dags för mig att bli lite mer feminin, lägga jeansen på hyllan och börja bära klänning. Det känns dock som detta är ett löfte jag sagt flertal gånger tidigare, hihi. Vi avrundande vår lilla tur med att jag köpte en takeaway sallad och Jennie åt sin medtagna lunchlåda. Vi placerade oss på en bänk i solen sidan om Yarra floden som genomkorsar staden. Då jag är uppvuxen i hamnstaden Helsingborg har jag en liten förkärlek till havet, hög mysfaktor! Det blev ingen längre tur till staden då Jennie började arbeta tidigare än mig. Lär inte dröja länge innan jag är tillbaka och gör allt det där som turister brukar göra!

Jag tänkte att ni kanske är nyfikna på hur mitt arbetsschema ser ut! Jag arbetar 44.5 h/vecka vilket är ganska mycket när du är aupair, jag tror snittet är mellan 35-40 h/veckan. Att jag har så pass många timmar beror på att jag har tre stycken dagar i veckan där jag arbetar 12 h. Jag arbetar alltså tre heldagar samt två halvdagar. Under mina två halvdagar har jag ganska många timmar ledigt mitt under dagen där jag är fri att göra vad jag vill. Varje lördag och söndag är jag ledig! Ibland har Alvin och Marli planer för helgen och behöver extra barnvakt vilket jag kan göra om jag vill, självklart får jag extra betalt för dessa timmarna. Såhär ser mitt schema ut: Måndag: 7.00-19.00 | Hugo går i skolan mellan 08.45-15.30. Marlis arbetsdag, hon brukar lämna Hugo i skolan innan hon kör till jobb. Jag är hemma med Spencer, Austin, Sullivan och hämtar Hugo från skolan. Tisdag: 7.00-9.00 + 16.30-19.00 |  Hugo har skola mellan 08.45-15.30 och Spencer går på dagis mellan 8.30-5.30. Marli lämnar alltid Spencer efter Hugo och därför brukar han vara på dagis först vid 9.15. Marli arbetar inte och är därmed hemma med Austin och Sullivan. Jag börjar arbeta igen 16.30 och då tar Marli med sig Hugo och Spencer till simskolan som börjar 17.00 och jag är hemma med Austin och Sullivan. Onsdag 7.00-19.00 | Hugo har skola mellan 08.45-15.30. Spencer och Austin går på dagis mellan 8.30-17.00. Jag är hemma med Sullivan hela dagen och hämtar Hugo från skolan. Marli kommer hem 16.45 och tar med sig Hugo på gitarrlektion samt hämtar Spencer och Austin från dagis. Hon kommer hem igen 18.00 och 18.15 har Hugo basketbollträning. Torsdag 7.00-19.00 | Hugo har skola mellan 08.45-15.30. Austin har Gymbaroo mellan 10.00-10.45 vilket Marli tar honom på innan hon åker till arbetet. Jag är hemma med Spencer, Austin, Sullivan och hämtar Hugo från skolan. Marli arbetar och slutar vid 18.00. Varannan vecka har Alvin och Marli deras datenight och jag måste därför stanna kvar hemma efter 19.00 när killarna sover. Fredag 7.00-9.00 + 17.00-19.00 | Hugo har skola mellan 08.45-15.30. Spencer och Austin går på dagis mellan 8.30-17.30. Marli arbetar inte och är därmed hemma med Sullivan.

Fortsättning på gårdagens inlägg... Strax efter lunch lämnade Marli av Spencer och Austin. Solen sken och det var toppenväder, då passar det utmärkt att hänga vid poolen. Killarna svirade om till badbyxor och lekte fint tillsammans vid poolen. Det är så roligt att se hur Austin ser upp till sina äldre bröder och gärna vill göra exakt samma sak som dem gör, detsamma gäller Sullivan. När Spencer tog en hink och hällde vatten över sig skulle Austin självklart göra detsamma. När Spencer sa att han var trött på att bada och hellre ville sitta i skuggan en stund var Austin hack i hälarna på honom. Medan killarna lekte i trädgården och underhöll sig med att hoppa på studsmattan passade jag på att hänga upp tvätten på torkvinden( Heter det så? En sån där som står ute i trädgården och snurrar runt när det blåser) och tömma diskmaskinen. Hemma hos familjen Cham så används solceller och därför startas alltid diskmaskin och tvättmaskin först när solen är uppe. Jag är själv van vid att kunna tvätta alla timmar på dygnet samt att alltid starta diskmaskinen på kvällen och därefter tömma den rena disken på morgonen. Vi tvättar en maskin per dag och den brukar vara rejält fylld, små barn smutsar ner sig så fort. Att hänga upp tvätt, vika den rena tvätten och lägga in i garderoben är en utav alla sysslor jag gör om dagarna. Det börjar bli väldigt varmt ute även om det fortfarande bara är vår här. Värmen medför att Marli brukar köra och hämta Hugo efter skolan, även om det bara är 10 minuters promenad avstånd så är det väldigt tufft för killarna när det blir så varmt. Denna dagen blev dock Hugo avlämnad av en kompis då Marli var iväg på ärende, det verkar som det alltid finns någon man kan ringa om man inte själv kan hämta eller lämna grabbarna på skola eller aktiviteterna. Då killarna lekt så fint utomhus under ett par timmar belönade jag dem med iPod/TV. Resten av eftermiddagen och kvällen spelade vi spel ihop, åt middag samt duschade/bada. De tre yngsta killarna gick det hyfsat bra att duscha, att duscha håret tycker Austin är måttligt roligt. Med Austin och Sullivan gäller det dock att vara försiktigt då båda killarna är öronbarn och har fått rör inopererat vilket innebär att det gör väldigt ont om vatten kommer in. Hugo var inte heller så sugen på att duscha då han hellre ville kolla på tv. Efter en stunds kamp med tårar så insåg han nog att ju fortare han går in i duschen och blir klar, dess mer tid får han framför barnprogrammet innan det är läggdags. Strax efter sju låg killarna i deras sängar och Alvin kom hem från arbetet. Min första dag med killarna och det gick superbra! Kläderna var vikta, disken undanplockad, leksakerna var på sin plats och jag kände mig väldigt nöjd över att ha varit så positiv och haft så mycket tålamod. Att ta hand om fyra stycken killar kräver verkligen mycket tålamod. En skitig liten kille efter grävt i trädgården. Lyckligtvis älskar han att bada!

Igår hade jag min första dag ensam tillsammans med pojkarna! Som jag nämnt tidigare brukar Marli tillägna första veckan hemma med den nya aupairen så att man har en chans att bli lite varm i kläderna. Igår hade hon dock ett par ärende att uträtta och jag var därför ensam med de tre yngsta killarna större delen av dagen. Klockan 8.20 satte jag Austin och Sullivan i vagnen och lämnade Hugo vid skolan. Skolan ligger exakt en kilometer bort. När vi kom hem igen åt jag frukost tillsammans med Sullivan. Jag föredrar att äta frukost när Hugo är lämnade i skolan istället för att stressa vid  7 på morgonen när pojkarna ska bli klara. Varje torsdag klockan 10.00 går Austin på Gymbaroo, detta brukar Marli ta med honom på innan hon åker till arbetet. Det gjorde hon även igår och Spencer följde också med. Jag och Sullivan gick ner till parken som ligger ett par hundra meter ifrån huset. Där finns en relativt stor lekplats med gungor och klätterställning samt en stor gräsmatta och en damm med massor av änder. Vi stannade inte speciellt länge då Sullivan var ganska gnällig. När jag kom hem gjorde jag välling till honom och så fort han ätit upp slocknade han direkt, lille killen! Den lilla busungen tycker om att klättra på ALLT. Marli lämnade Spencer och Austin hos mig strax efter lunch då dem varit på Gymbaroo. Spencer berättade för mig att när man är på Gymbaroo så gör man olika former av gymnastikövningar. Jag tyckte så synd om Marli när dem kom tillbaka. Hon hade varit och handlat lunch med grabbarna och lagt sin telefon på bänken vid kassan, Spencer hade ropat och ville visa en halloweendräkt. Hon vände sig om för att kolla och inom loppet av några sekunder tog en kille med sig telefonen och gick. Det var hennes nya iPhone 6 som hon hade hämtat ut 16 timmar tidigare.. Att folk inte kan skilja på ditt och mitt, tröttsamt! Ska fortsätta att berätta om min eftermiddag senare, nu måste jag nämligen springa bort till Coles Supmarket som är den närmsta mataffären och handla köttfärs. Ikväll ska jag laga svenska köttbullar till killarna, får hoppas att det blir succe! :)

God kväll! Nedan kommer en presentation om samtliga familjemedlemmar i familjen Cham som jag är aupair hos :) Pappa Alvin är 43 år gammal och kommer ifrån Malaysia. Han studerade på ett universitet här i Melbourne och utbildad sig till kirurg vilket han arbetar med idag. Han arbetar på fyra olika sjukhus samt på deras egna nyöppnade klinik. Som ni förstår är han en man som verkligen brinner för sitt arbete och spenderar större delen av sin vakna tid där. Han är tydligen väldigt duktig på att laga mat och framförallt asiatisk mat. Sport men främst hästkapplöpning står honom varmt om hjärtat. Trots att han kan arbeta över tolv timmar per dag kan han fortfarande gå upp klockan tre på natten för att se ett race på tv. Mamma Marli är 40 år gammal och kommer ifrån Geelong som är en hamnstad belägen 7.5 mil sydväst om Melbourne. Marli är sjuksköterska och arbetar tre dagar på deras nyöppnad klinik och resterande dagar är hon hemma med barnen. Marli är väldigt omtänksam, trevlig och snäll. Hon har stor förståelse för varför vi åker som aupair och har sedan dag ett uppmuntrat mig till att träffa aupairer i området samt åka in till stan och se vad Melbourne har att erbjuda. Äldsta sonen, Hugo är sju år gammal och går i skolan fem dagar i veckan. Skolan börjar 08.45 och slutar 15.30. På tisdagar har han simskola, på onsdagar har han basketbollträning och varje lördagsmorgon är det match! Han har även gitarrlektioner på onsdagar. Hugo är ganska tillbakadragen och tyst. Han älskar att sitta med sin iPod samt kolla på tv men självklart är han inte tillåten att göra det från morgon till kväll. När Hugo gör något är han otroligt fokuserad och man får nästan ställa sig framför honom för att han ska förstå att man tilltalar honom. Häromkvällen läste Hugo en bok för mig, jag är imponerad över hur duktig han är på att läsa för att bara vara 7 år gammal! Näst äldsta sonen, Spencer är fem år gammal och går på dagis tisdag, onsdag och fredag mellan 8:30-5:30. Spencer är väldigt framåt och social. Han älskar all form av sport och vill gärna att man spelar basket med honom. Han har också simskola varje tisdag tillsammans med Hugo. Precis som sin pappa är han galen i hästkapplöpning! Spencer är otroligt hjälpsam och snäll, han ser efter sina småsyskon och ser till att ingen av dem slår sig eller gör något som dem inte får lov. I morse hjälpte han mig att tömma diskmaskinen. Spencer är väldigt mogen för sin ålder och otroligt smart. Varje dag kramar han om mig ordentligt och Marli sa till mig redan andra dagen att det märks att han tycker om mig. Tredje killen i syskonskaran är Austin som fyller 3 år i november. Austin är otroligt mammig och vill helst vara sidan om Marli alla vakna timmar på dygnet. Han går på Gymbaroo en gång i veckan vilket verkar vara motsvarigheten till vår öppna förskola, får berätta mer om detta efter att jag deltagit. Han är väldigt charmig men har en vilja av stål. Får han inte som han vill så rinner krokodiltårarna längs kinderna på honom. Just nu är han inne i trotsåldern och är därmed väldig svår, jag har inte kommit honom särskilt nära. Han är dock otroligt söt och tycker om när man läser böcker för honom. Helst av allt hade han velat sitta i badkaret i flera timmar varje kväll. För att vara tre år gammal så han ett väl utvecklat språk! Yngsta killen i syskonskaran är Sullivan som är 17 månader gammal. Han är nästan lika mammig som Austin men har däremot inga problem med att jag hjälper honom. Sully är en otroligt mysig liten kille, han tycker om att sitta i ens knä och gosa. När man kramar om honom pillar han alltid i ens hår. Han tycker om att göra precis allt som de äldre syskon gör! Om de äldre bröderna bygger lego så kan man räkna med att man kommer hitta Sullivan där också. Han är nyfiken och väldigt duktig på att få huset att se ut som ett bombnedslag då han vill flytta på precis allting han ser. Sully är duktig på att underhålla sig själv. Vanligtvis sover han tre timmar varje dag mellan 11-2. Precis som Austin så älskar han att få hoppa ner i badkaret varje kväll!

Igår, den 23e oktober var min första dag tillsammans med familjen. Jag vaknade vid fem-tiden på morgonen, aningen tidigt att stiga upp så jag låg kvar en stund till. Mitt rum ligger sidan om killarnas rum och huset är väldigt lyhört vilket innebär att det är omöjligt att missa när pojkarna väl är vakna och uppe. Det kändes väldigt spännande att jag äntligen skulle få träffa dem små så jag smög ut i vardagsrummet där dem alla satt tillsammans med Marli. Pojkarna kramade om mig direkt och satt sidan om mig i soffan, att inspektera min heltatuerad arm var det första dem ville göra. Sullivan som är minstingen i familjen hade inget emot att sitta i mitt knä. Gosig liten kille som gärna pillar i ditt hår samtidigt som han kramar om dig! Vi åt frukost tillsammans innan det var dags för den äldsta sonen, Hugo, att gå till skolan. Han går på en katolsk privatskola som ligger en kort promenad bort. Trots att Marlis mamma, Helen, är på besök och hjälper till med barnen ett par dagar så ville alla pojkar följa med när jag och Marli skulle lämna Hugo. När vi kom tillbaka hem satte vi Austin och Spencer i bilen och lämnade dem på creché respektive kindergarten. Austin som är tre år går på creché vilket är motsvarighet till dagis och Spencer går på kindergarten vilket är året innan man börjar skolan, motsvarar vår lekis/nollan. Spencer, 5 år och Sullivan, 1 år samt Austin 3 år. När vi kom hem igen passade jag på att packa upp mina resväskor. Jag tycker det är så skönt att packa upp direkt och komma i ordning, avskyr att leva i kaos. Jag var klar lagom tills när vi skulle iväg på horse racing, alltså hästkapplöpning. Alvin är djupt intresserad av denna sport och det har även pojkarna tagit över, framförallt Spencer. En timmes bilfärd bort för att se ett race som varar i två minuter och därefter en timmes bilfärd hem igen. Kvällen spenderades hemma hos Shae och Adam som bor två gator bort. Dem har precis som Alvin och Marli, fyra stycken barn i samma åldrar. Vi åt fish and chips och majoriteten av tiden försökte jag bara hålla upp ögonen. Det märktes att jag var uppe redan fem på morgonen och att det varit full rulle hela dagen. Är dock ganska förvånad över att det inte varit särskilt påfrestande med tidsomställningen. Shae och Adam har också en au-pair, hon heter Jennifer och kommer ifrån Tyskland. Vi har pratat lite på Facebook innan jag kom hit och redan igår frågade hon om vi skulle hitta på något nu i helgen. Jag tackade nej, just nu vill jag bara komma in i rutinerna och landa lite. Med tanke på att Marli och Shae blivit så goda vänner så kommer jag med största sannolikhet spendera en hel del tid tillsammans med Jennifer.

Hej hopp! I onsdag klockan 11.00 rullade bilen ifrån Tyresö, Dennis var vänlig och körde mig till Arlanda. Incheckningen gick smidigt, jag är alltid så nervös att resväskan ska väga mer än vad som är tillåtet. En lunch och ett par telefonsamtal senare var jag redo för avfärd. Klockan 14.30 avgick planet mot Bangkok. Resan gick bra men den kändes otroligt. Sidan om mig satt en liten flicka och hennes mamma. Jag blev så imponerad över hur otroligt uppfostrad den lilla tjejen var, under hela resan satt hon lugnt och fint och kollade film och störde absolut inte sin mamma som sov. Såg en film vid namn "San Andreas" som hade biopremiär för inte så längesedan, kan verkligen rekommendera. Fick fruktansvärt ont i huvudet ca 45 minuter innan vi landade och som grädde på moset fick jag syn-bortfall vilket är ganska vanlig när man får migrän. En kombination av dålig sömn och stress som släpper var antagligen orsaken till min huvudvärk. Klockan 05:50 skulle vi landa i Bangkok, jag tror dock att vi landade lite tidigare. Jag måste medge att flygplatsen var ganska förvirrande och jag förstod inte alls var jag skulle gå, det får gärna vara lite bättre skyltat. Det regnade väldigt mycket utanför, så pass mycket att det droppade genom taket på en del ställen. Lyckligtvis var det en väldigt kort mellanlandningen och klockan 08:10 var det dags för sista flygturen! Sista sträckan gick betydligt mycket bättre, jag sov mer eller mindre under de första fem timmarna. Beställde att jag ville ha "Low Calorie food". Till frukost fick jag två kycklingfileér med grönsaker och till middag fick jag torsk med grönsaker. Jag skrattade lite när jag såg det, ett tips till alla diet människor där ute! ;) Framför mig på flyget satt en familj med fyra stycken barn. Dessa barnen var långt ifrån lika väluppfostrade som tjejen på första flyget. Barnen slogs med varandra och gapade högljutt, resenärer runtomkring kollade väldigt konstigt mot familjen och undrade vad som skedde. När planet skulle lyfta och vi därmed blev ombedda att ta på säkerhetsbältet så struntade två utav barnen helt i detta, dem var upptagen med att slåss om fönsterplatsen. Mamman satt bara och kollade på. Dem slet i fjärrkontrollerna till teven framför dem, var övertygad om att sladden förr eller senare skulle gå av. Riktiga små snorungar med andra ord och föräldrar som sket i vilket. Klockan 21.00 landade vi Melbourne och jag var så otroligt nervös att jag inte skulle komma in i landet. Jag har definitivt inget att oroa mig för men det är ju faktiskt som så, bara för att man har fått sitt visum bekräftat innebär inte det att man är garanterat att man kommer in i landet. Hur som helst var det en jätte trevlig man på flygplatsen som lotsade mig rätt, jag stod uppenbarligen i helt fel kö. Han visade var jag kunde göra incheckningen manuellt och när det inte funkade höll han ett öga på mig och kom återigen fram och hjälpte mig. Det var inga som helst bekymmer att komma igenom, jag fick inte ens några frågor om vad jag skulle göra här. På flygplatsen väntade Marli, "au-pair mamman". Otroligt roligt att äntligen få träffa henne på riktigt efter ha skrivit och skypat med varandra sedan i juni. Vi åkte hem, jag sa hej till hennes mamma som var på besök samt till Alvin, "au-pair pappan" och därefter gick jag och la mig. Slutkörd efter en lång resa! Marli gav mig lite välkomst-presenter!   

Jag avslutade mitt 2015 tillsammans med min fantastiska vän Hanna, hennes pojkvän Max samt Marie-Helen. Vi satt tillsammans på en restaurang i Ugandas huvudstad, Kampala. För första gången på flera månader fick jag äntligen en ordentlig köttbit till middag, det är sådana småsaker som man uppskattar extra mycket efter bott i den lilla byn Kisoro i södra Uganda där utbudet av måltider inte är särskilt varierande. Å andra sidan lärde jag mig att vara tacksam över att jag ens hade möjlighet att få mat i magen. Klockan slog 00.00 och himlen lös upp av fyrverkerier. Ett par timmar senare och ett ex antal besök på Kampalas bästa nattklubbar, tillsammans med Max var det dags att åka hemåt. Jag satt ensam bakom boda boda (motorcykel-taxi) föraren som tog mig från ena delen av Kampala till den andra. Det var inte mycket liv och rörelse på stadens gator och allt som tiden gick började det bli ljust ute. På varenda hemsida och forum där man pratar om Kampala så varnar man turister för att gå ut ensam, framförallt på kvällen och det rekommenderas att man tar en taxi. Vad är det värsta som kan hända? Kanske är jag alldeles för naiv och impulsiv för mitt eget bästa. Ett par veckor senare tackade jag ja när jag fick förfrågan från ett ungerskt/tyskt par att bli manager på deras hotell nere i Kisoro. Jag flyttade ifrån mitt kära hostel, Rafiki som varit mitt hem de senaste fyra månaderna och tog med mig mina väskor till det nya hotellet. Hotellet låg cirka 8 km ifrån Kisoro, rakt ut på den ugandiska landsbygden. Hanna och Marie-Helen befann sig i Kampala och därmed var jag på egen hand ett par veckor. Under åtta veckor, likt kontraktet sa, arbetade jag som hotell manager. Det var åtta lärorika, intensiva, spännande och otroligt krävande veckor. Där och då insåg jag att jag aldrig kommer att starta upp någon form av business i ett korrupt land, det är så tidskrävande och man blir minst sagt förtvivlad många gånger. En stor eloge till Hanna och Marie-Helen som orkar att driva sin organisation Time To Shine Foundation, ni gör ett suveränt arbete! Hotellet jag arbetade på samt sponsorbarnen. Efter sju månader i Uganda var det dags att packa min väskor och bege mig hem till kalla Sverige och kära Helsingborg. Det var minst sagt ett känslosamt farväl, det händer väldigt mycket på sju månader. Tänker dock inte förneka att det var väldigt skönt att få komma hem igen. Att få sova i en säng som är fri från loppor och därmed slippa alla bett som kliar frenetiskt, få duscha under varmt vatten, få äta den mat jag vill - framförallt alla mejeriprodukter som jag saknat, ta på mig kläder som blivit ordentligt tvättade i en maskin och inte förhand. Efter min resa har jag verkligen lärt mig att uppskatta de små sakerna i livet, det må låta klyschigt men det är sanningen. Lussebullar var också efterlängtat! När jag kom hem från Uganda återgick jag till mitt arbete på Bagelshopen, här började jag att arbeta våren 2012. Jag trivs väldigt bra på denna arbetsplatsen och tycker väldigt mycket om min chef samt personalchef. Dessvärre har personal kommit och gått senaste åren och därmed har mina absoluta favorit kollegor dessvärre slutat. Att skopa glass och blanda ihop sallad kanske inte låter som ett drömjobb men faktum är att jag verkligen stormtrivs med det! Jag älskar att arbeta i ett socialt yrke där jag ständigt möter nya människor. Under våren arbetade jag med en ny tjej och efter ett par kunder vände hon sig till mig och sa "Herregud, du är ju grym. Varenda kund som kommer in här lyckas du få att le!" Vad kan jag säga, det är mitt mål med varje kund, att dem ska gå ifrån butiken nöjda. Varje möte med en ny kund är alltid givande, på ett eller annat sätt. Ett möte med en kund ledde mig till en arbetsintervju på Kastrup, Köpenhamns flygplats. Hon var flygvärdinna för SAS och via hennes kontakter fick jag en intervju för att bli flygvärdinna. Jag gick vidare till steg 2 av 4. Det kändes såklart tråkigt, jag kommer dock att söka flera gånger. Det värsta som kan ske är att jag återigen får ett nej. Jag hade dock redan en plan för min sommar!Klassiskt klädd var riktlinjerna på intervjun. Efter drygt tre månader hemma i Sverige var det dags för nästa äventyr. Precis innan midsommar packade jag återigen mina resväskor och flyttade norrut, närmare bestämt upptill Tyresö och hem till min faster Patrice och min Kusin Dennis. Ett par dagar senare började jag arbeta på Swedish Fitness lagret och under åtta veckor plockade och packade jag Better Bodies/GASP kläder samt kosttillskott. Det var åtta väldigt roliga veckor! Jag trivdes såpass bra i Tyresö att jag beslutade mig att stanna ett tag till. Jag skickade iväg mitt CV till ett flertal äldreboende i närheten samt till ett par personer som var i behov av en personlig assistent. Ett boende ville att jag skulle börja omgående. Jag fick två intervjuer på demensboende samt ett par stycken som ringde och ville ha intervju för att bli personlig assistent. Det var särskilt en jag mindes som sökte assistent till hennes son, hon blev så ledsen när jag talade om att det bara var under en kort period jag sökte arbete. Hon tyckte jag skulle vara superbra till hennes son sett till mina tidigare erfarenheter och vad jag har för intresse. Jag var på två intervjuer och valde att började på den andra arbetsplatsen. Ett litet demensboende vid namn Ängsgården som ligger här i Tyresö. Jag gjorde min fyra introdagar i slutet av augusti innan jag började arbeta på riktigt, mitt första jobb som undersköterska! Igår genomförde jag mitt sista arbetspass. Under gymnasiet svor jag på att jag aldrig någonsin skulle sätta min fot på ett äldreboende. Jag har trivts väldigt bra och det har varit väldigt lärorikt och roligt att äntligen få utöva min roll som undersköterska, det var trots allt det jag utbildade mig till. Efter drygt fyra månader i Tyresö är mina resväskor återigen packade och på imorgon beger jag mig ut på nästa äventyr. Denna gången åker jag till andra sidan jordklotet, närmare bestämt till Melbourne i Australien. Under minst sex månader kommer jag att bo här och ta hand om fyra små pojkar, jag åker alltså som en au-pair. Vad som sker efter dessa sex månader vet jag inte. Kanske stannar jag kvar hos familjen Cham i ytterligare sex månader till mitt visum går ut. Kanske flyttar jag till en annan familj. Kanske gör jag som en backpacker, tar ett arbete på en djurpark, en bananodling alternativt blir en barista. Jag ser ingen mening med att planera allt som kommer att ske, jag tar det som det kommer.. Och om jag tröttnar så byter jag och gör något nytt. Där kommer min impulsiva sida återigen in i bilden. Jag vill att mitt liv ska vara likt ett äventyr och som vi alla vet, en äventyrares största mål är att ständigt uppleva nya saker. Summan av kardemumman, när 2015 är slut kommer jag ha hunnit med att bo på fyra olika platser i vår värld samt arbetat på fem olika arbetsplatser. Alldeles för många människor i min omgivningen säger "Du är så modig Filippa, önskar att jag också kunde göra som du". Den meningen kommer jag aldrig förstå mig på, varför anses det vara så modigt att resa? Och om man nu så gärna vill göra något.. Varför gör man inte bara det? Vad är det som håller en tillbaka? Hur som haver, jag är redo för nästa eskapad i livet och jag kommer anta denna utmaningen med bravur! Mitt nästa äventyr börjar i Australien, var börjar din?

Älskade syster. Vad skulle jag tagit mig till utan dig? Det absolut finaste en mamma och pappa kan ge till sina barn är syskon. Jag är så otroligt tacksam över att just du är min storasyster. Vi är så otroligt lika i många avseende, du kompletterar mig. Ingen kommer kunna ersätta de band jag har till dig, du ska veta att jag värdesätter det något enormt. Du känner mig innan och utantill, faktiskt bäst av alla. Du vet mina djupaste hemligheter och mina mörkaste sidor. Du vill mig alltid väl. Du uppmuntrar mig alltid i det jag gör. När vinden blåser hårt är du min högra hand som hjälper mig upp igen. Dina stöttande ord väger så tungt. Du är alltid ärlig och säger det jag behöver höra, oavsett om det är negativt eller positivt. Du lyssnar alltid när jag behöver prata. Vi två delar en humor som ingen förstår, en genuin glädje. Det spelar ingen roll om vi går varandra på nerverna ibland, det går oftast över ganska fort igen. Relationen man har till sin syster är unik och den platsen kommer ingen annan kunna ta. Vi delar barndomsminnen som ingen annan kommer förstå, minnen som är oersättliga och som svetsar oss samman ännu hårdare. Hur vi byggde barbie hus av VHS band eller hur vi körde rallybil i gatan med vår trä-skrinda. Eller när jag så gärna ville sova över på ditt rum men hade ingen extra madrass så jag kröp ihop på din rosa nasse matta. För att inte tala om alla minnen uppifrån Edsbyn, när vi simmade i ån och stekte pannkakor utomhus. Jag var så förtvivlad när du träffade Ingo, jag ville inte att han skulle ta min storasyster ifrån mig. Dessvärre blev det så ändå och ett par månader senare flyttade du upptill Värmland. Flera, flera mil hemifrån. Jag minns såväl ett brev som jag skrev till dig när du hade flyttat, där frågade jag rakt ut om du älskade Ingo mer än mig. Jag var orolig att han skulle ta min plats. När saknaden är stor är det svårt att trösta sig med att du bara är ett samtal bort. Snart ses vi igen min älskade syster! Dessvärre blir det inte långvarigt innan vi återigen kommer spendera månader ifrån varandra. Men oavsett var jag befinner mig på detta jordklot så har jag alltid dig med mig. Glöm aldrig bort hur värdefull du är.

Det var ett tag sedan jag skrev angående maten.. Som jag berättat i ett tidigare inlägg, ni kan läsa det HÄR, fick jag en tid på Södermottagningen i Helsingborg innan jag flyttade till Tyresö. Då jag skulle vara häruppe under åtta veckor fick jag en online KBT-behandling av psykologen. Dessvärre gjorde jag bara fem steg av åtta i min behandling och sedan la jag det åt sidan. Med facit i handen var det otroligt idiotiskt gjort. Jag hade väl en period där jag kände att det gick lite bättre och dessvärre lurade jag mig själv och tänkte att jag hade läget under kontroll, ett vanligt beteendet när man ska komma ur dåliga vanor. Det är väldigt svårt att motivera sig själv till att utföra en behandling när allt grundar sig i eget initiativ. Det hade såklart varit betydligt mycket enklare om jag hade en fast tid varje vecka där jag skulle träffa en psykolog. Jag ångrar något OTROLIGT mycket att jag stannade kvar i Tyresö istället för att åka tillbaka till Helsingborg och få min behandling. Varför sköt jag återigen upp det.. 😢 Hur har det gått sedan mitten av augusti? Jag fick mitt första bakslag den 21 augusti då jag beslöt mig för att bryta mina 12 veckors uppehåll. Jag vill trots allt klappa mig själv på axeln över att jag höll upp från slutet av maj fram till slutet av augusti. Efter mitt första bakslag var jag väldigt ledsen. Faktum är att jag stod och grät under tiden, jag skämdes så över att jag brutit mitt långa uppehåll och jag var så otroligt rädd att jag var tillbaka i mitt självdestruktiva beteende. Det skulle dröja ytterligare 2.5 vecka innan jag återigen tröståt och kräkte upp min mat. Under september månad har jag kräkt åtta gånger. Det är åtta gånger för mycket. Någon gång där emellan tittade jag mig själv i spegeln med tårfyllda ögon, bultande tinningar och en irriterad hals och sa "Detta är sista gången". Dessvärre har jag sagt dem orden till mig själv otaligt många gånger.. Jag har en kalender uppsatt på väggen i mitt rum där jag varje dag skriver en glad gubbe eller en ledsen gubbe. En glad gubbe betyder att jag inte kräkt och den ledsna betyder därmed motsatsen. Hittills är det enbart glada gubbar under oktober månad. Jag försöker dagligen fundera ut vad det är som triggar igång mitt tröstätande beteende och som följd på detta kräkningar. Jag tror det ligger väldigt mycket faktorer bakom mitt beteende. Mycket grundar sig nog i att jag vill straffa mig själv. Straffa mig själv över att jag inte lyckas vara strikt med min kost. Straffa mig själv över att jag inte lyckas gå ner i vikt. Känslan av besvikelse och hopplöshet. Siffrorna har börjat öka på vågen. Paniken uppstår. Jag försöker att tänka positivt och ta varje dag som en den kommer men det är lättare sagt än gjort. Jag blir så ledsen över att det blivit såhär. Jag vill behöva må såhär. Jag vill inte se mig själv i spegeln och bli ledsen för jag verkligen avskyr det jag ser. Det är otroligt jobbigt att vara så missnöjd med sig själv.

God kväll! Idag är det onsdag och min tredje arbetsdag är avklarad efter haft helgen ledig. Kändes väldigt lyxigt att ha två dagar på rad ledigt, det var välbehövligt. Jag arbetar morgonpasset imorgon, ledig på fredag och därefter arbetar jag lördag, söndag samt måndag. På måndag eftermiddag åker jag dessutom ner till Helsingborg, längtar verkligen! Jag slutade 20.00 ikväll och sedan dess har jag hunnit med att göra matlådor, städa undan i köket, slänga in lakan i tvättmaskinen, tömma alla tvättkorgar, skriva ut viktiga papper inför resan, packa ner lite kläder samt plockat och donat lite här och var. Helt plötsligt är klockan 23.00.. Jag tror att jag skulle bli en lysande hemmafru, jag tycker faktiskt det är väldigt rogivande att få gå och pilla och plocka här hemma. Idag åkte Dennis och Patrice till Lichtenstein, dem ska se se EM-kval matchen som är på fredag. Om 14 dagar sitter jag på planet påväg till Australien, jag längtar verkligen. Samtidigt är jag oerhört nervös och förväntansfull, precis som man ska vara inför en resa. Jag har börjat packa, både inför Helsingborg och Australien. Tanken är att jag ska packa med mig allting härifrån som jag inte kommer ta med mig till Australien. Nej, nu är det dags att stänga ihop datorn och få ett par timmars sömn.

Herregud vad detta lilla charmtroll gjorde mig glad när jag kom ner till Skåne i slutet av augusti. När jag steg in genom dörren och Noah fick syn på mig sprang han raka vägen fram till mig och slängde sig runt min hals. Han kramade om mig och sa "Ohh, jag har saknat dig Filippa!" Därefter frågade han var jag har varit någonstans och jag berättade för honom att jag arbetar långt borta, hela vägen upp i Stockholm. Han tittade på mig och sa "Men varför måste du vara i Stockholm?" Två dagar senare klev jag på tåget i Lund för att åka tillbaka till Stockholm. Jag tyckte det var väldigt jobbigt den gången att behöva säga hej då till mamma. Var ledsen under resan upp och skrev därför med min kära syster, Noahs mamma, som försökte övertala mig till att stanna och arbeta i Helsingborg istället. På så sätt skulle jag ha möjlighet att spendera mer tid med vänner och familj innan det var dags för Australien. Där och då vill jag ringa till Ängsgården och säga att jag ångrat mig och därefter ta första bästa tåg hem till Helsingborg. Men jag anser att lojalitet är en oerhört viktig egenskap och därför höll jag fast vid mitt ord att ta tjänsten. Under resan upp samt under denna månaden när jag saknat familjen extra mycket har Noahs ord ekat i mitt huvud "Varför måste du vara i Stockholm?" Lilla hjärtat 😍

29/8 - Innan Andrés födelsedagskalas var jag hemma hos Jasmine och lilla Liam. Som jag redan skrivit i ett tidigare inlägg så gick jag och Emelie hem till Jasmine för att överraska henne. Det blev dessvärre inte någon längre stund och därför sa vi att vi skulle ses dagen efter istället. Jag tänkte att jag skulle stanna någon timme eller två, det slutade med att jag var där hela dagen och mamma fick komma och hämta mig för att hinna till kalaset. När vi kollade klockan insåg vi att jag varit där i hela fem timmar, tiden verkligen springer iväg när man har ett helt år att ta igen. Vi pratade, pratade och pratade i ett. Drack kaffe och pratade lite till. Jag såg även till att mysa ordentligt med lilla Liam. Bebisar är så otroligt gosiga och man får verkligen ta vara på stunden, tiden går så fort och plötsligt har dem blivit så stora att dem inte alls vill sitta still i ens knä längre och bli överöst med pussar. Liam fick lite presenter av mig i form av kläder som ni ser på sista bilden. En vit ribbad body, en haklapp, en vit tjocktröja och ett par blå camouflage mjukisbyxor. Alltihop köptes på Kappahl ifrån Newbie kollektionen, köpte mycket ifrån det märket när Noah föddes, bra kvalité och skönt material för småttingarna!

God kväll. När jag började på Ängsgården fick jag ett schema på 75% där jag skulle täcka upp för en som precis slutat arbeta där. Jag tyckte att 75% var alldeles för lite och valde därför till ett flertal pass. Detta har medfört att jag har arbetat väldigt många timmar under september månad och haft ett fåtal lediga dagar. Det är som sagt självvalt men med facit i hand kan jag väl medge att jag tog lite vatten över huvudet när jag skrev upp mig på så pass många extra pass. Jag trodde aldrig att det skulle vara så påfrestande att arbeta på ett demensboende, då talar jag framförallt om den psykiska påfrestningen. Under en period går det självklart att arbeta så intensivt som jag har gjort men jag skulle aldrig någonsin vilja arbeta såhär under en längre tidsperiod.. Vill vidare poängtera att jag absolut inte är någon lat ungdom som inte kan arbeta. Jag klagade inte när jag arbetade heltid på lagret även om det var tungt ibland. Det är stor skillnad på den psykiska respektive fysiska påfrestningen. Idag är det alltså lördag och jag har min första lediga helg sedan. Under september har jag arbetat samtliga lördagar men däremot har jag haft tre stycken lediga söndagar. Känns nästintill lyxigt att jag har två dagar på rad som jag är ledig. Förvisso är det välbehövligt då jag nästa vecka arbetar sex dagar. Totalt har jag åtta arbetspass kvar på Ängsgården, samtliga dagar nästa vecka förutom fredag samt två måndagar återstår. Australien närmar sig med stormsteg! Innan jag sätter mig på planet till andra sidan jordklotet ska jag göra en betydligt kortare resa och det är ner till Helsingborg. Måndagen den 12 oktober efter mitt morgonpass på jobb beger jag mig ner till Skåneland en sista gång! Jag kommer att vara framme ganska sent i Lund och då kommer mamma hämta upp mig, ska bli så skönt att få krama om henne igen. Jag kommer att stanna till lördag eftermiddag och under dessa dagarna ska jag passa på att mysa med mina syskon, syskonbarn, farmor och farfar samt vänner. Ska ta vara på varenda liten minut jag har för sen kommer det dröja ytterligare ett år innan jag ser dem igen ❤️👪