Jag avslutade mitt 2015 tillsammans med min fantastiska vän Hanna, hennes pojkvän Max samt Marie-Helen. Vi satt tillsammans på en restaurang i Ugandas huvudstad, Kampala. För första gången på flera månader fick jag äntligen en ordentlig köttbit till middag, det är sådana småsaker som man uppskattar extra mycket efter bott i den lilla byn Kisoro i södra Uganda där utbudet av måltider inte är särskilt varierande. Å andra sidan lärde jag mig att vara tacksam över att jag ens hade möjlighet att få mat i magen. Klockan slog 00.00 och himlen lös upp av fyrverkerier. Ett par timmar senare och ett ex antal besök på Kampalas bästa nattklubbar, tillsammans med Max var det dags att åka hemåt. Jag satt ensam bakom boda boda (motorcykel-taxi) föraren som tog mig från ena delen av Kampala till den andra. Det var inte mycket liv och rörelse på stadens gator och allt som tiden gick började det bli ljust ute. På varenda hemsida och forum där man pratar om Kampala så varnar man turister för att gå ut ensam, framförallt på kvällen och det rekommenderas att man tar en taxi. Vad är det värsta som kan hända? Kanske är jag alldeles för naiv och impulsiv för mitt eget bästa. Ett par veckor senare tackade jag ja när jag fick förfrågan från ett ungerskt/tyskt par att bli manager på deras hotell nere i Kisoro. Jag flyttade ifrån mitt kära hostel, Rafiki som varit mitt hem de senaste fyra månaderna och tog med mig mina väskor till det nya hotellet. Hotellet låg cirka 8 km ifrån Kisoro, rakt ut på den ugandiska landsbygden. Hanna och Marie-Helen befann sig i Kampala och därmed var jag på egen hand ett par veckor. Under åtta veckor, likt kontraktet sa, arbetade jag som hotell manager. Det var åtta lärorika, intensiva, spännande och otroligt krävande veckor. Där och då insåg jag att jag aldrig kommer att starta upp någon form av business i ett korrupt land, det är så tidskrävande och man blir minst sagt förtvivlad många gånger. En stor eloge till Hanna och Marie-Helen som orkar att driva sin organisation Time To Shine Foundation, ni gör ett suveränt arbete! Hotellet jag arbetade på samt sponsorbarnen. Efter sju månader i Uganda var det dags att packa min väskor och bege mig hem till kalla Sverige och kära Helsingborg. Det var minst sagt ett känslosamt farväl, det händer väldigt mycket på sju månader. Tänker dock inte förneka att det var väldigt skönt att få komma hem igen. Att få sova i en säng som är fri från loppor och därmed slippa alla bett som kliar frenetiskt, få duscha under varmt vatten, få äta den mat jag vill - framförallt alla mejeriprodukter som jag saknat, ta på mig kläder som blivit ordentligt tvättade i en maskin och inte förhand. Efter min resa har jag verkligen lärt mig att uppskatta de små sakerna i livet, det må låta klyschigt men det är sanningen. Lussebullar var också efterlängtat! När jag kom hem från Uganda återgick jag till mitt arbete på Bagelshopen, här började jag att arbeta våren 2012. Jag trivs väldigt bra på denna arbetsplatsen och tycker väldigt mycket om min chef samt personalchef. Dessvärre har personal kommit och gått senaste åren och därmed har mina absoluta favorit kollegor dessvärre slutat. Att skopa glass och blanda ihop sallad kanske inte låter som ett drömjobb men faktum är att jag verkligen stormtrivs med det! Jag älskar att arbeta i ett socialt yrke där jag ständigt möter nya människor. Under våren arbetade jag med en ny tjej och efter ett par kunder vände hon sig till mig och sa "Herregud, du är ju grym. Varenda kund som kommer in här lyckas du få att le!" Vad kan jag säga, det är mitt mål med varje kund, att dem ska gå ifrån butiken nöjda. Varje möte med en ny kund är alltid givande, på ett eller annat sätt. Ett möte med en kund ledde mig till en arbetsintervju på Kastrup, Köpenhamns flygplats. Hon var flygvärdinna för SAS och via hennes kontakter fick jag en intervju för att bli flygvärdinna. Jag gick vidare till steg 2 av 4. Det kändes såklart tråkigt, jag kommer dock att söka flera gånger. Det värsta som kan ske är att jag återigen får ett nej. Jag hade dock redan en plan för min sommar!Klassiskt klädd var riktlinjerna på intervjun. Efter drygt tre månader hemma i Sverige var det dags för nästa äventyr. Precis innan midsommar packade jag återigen mina resväskor och flyttade norrut, närmare bestämt upptill Tyresö och hem till min faster Patrice och min Kusin Dennis. Ett par dagar senare började jag arbeta på Swedish Fitness lagret och under åtta veckor plockade och packade jag Better Bodies/GASP kläder samt kosttillskott. Det var åtta väldigt roliga veckor! Jag trivdes såpass bra i Tyresö att jag beslutade mig att stanna ett tag till. Jag skickade iväg mitt CV till ett flertal äldreboende i närheten samt till ett par personer som var i behov av en personlig assistent. Ett boende ville att jag skulle börja omgående. Jag fick två intervjuer på demensboende samt ett par stycken som ringde och ville ha intervju för att bli personlig assistent. Det var särskilt en jag mindes som sökte assistent till hennes son, hon blev så ledsen när jag talade om att det bara var under en kort period jag sökte arbete. Hon tyckte jag skulle vara superbra till hennes son sett till mina tidigare erfarenheter och vad jag har för intresse. Jag var på två intervjuer och valde att började på den andra arbetsplatsen. Ett litet demensboende vid namn Ängsgården som ligger här i Tyresö. Jag gjorde min fyra introdagar i slutet av augusti innan jag började arbeta på riktigt, mitt första jobb som undersköterska! Igår genomförde jag mitt sista arbetspass. Under gymnasiet svor jag på att jag aldrig någonsin skulle sätta min fot på ett äldreboende. Jag har trivts väldigt bra och det har varit väldigt lärorikt och roligt att äntligen få utöva min roll som undersköterska, det var trots allt det jag utbildade mig till. Efter drygt fyra månader i Tyresö är mina resväskor återigen packade och på imorgon beger jag mig ut på nästa äventyr. Denna gången åker jag till andra sidan jordklotet, närmare bestämt till Melbourne i Australien. Under minst sex månader kommer jag att bo här och ta hand om fyra små pojkar, jag åker alltså som en au-pair. Vad som sker efter dessa sex månader vet jag inte. Kanske stannar jag kvar hos familjen Cham i ytterligare sex månader till mitt visum går ut. Kanske flyttar jag till en annan familj. Kanske gör jag som en backpacker, tar ett arbete på en djurpark, en bananodling alternativt blir en barista. Jag ser ingen mening med att planera allt som kommer att ske, jag tar det som det kommer.. Och om jag tröttnar så byter jag och gör något nytt. Där kommer min impulsiva sida återigen in i bilden. Jag vill att mitt liv ska vara likt ett äventyr och som vi alla vet, en äventyrares största mål är att ständigt uppleva nya saker. Summan av kardemumman, när 2015 är slut kommer jag ha hunnit med att bo på fyra olika platser i vår värld samt arbetat på fem olika arbetsplatser. Alldeles för många människor i min omgivningen säger "Du är så modig Filippa, önskar att jag också kunde göra som du". Den meningen kommer jag aldrig förstå mig på, varför anses det vara så modigt att resa? Och om man nu så gärna vill göra något.. Varför gör man inte bara det? Vad är det som håller en tillbaka? Hur som haver, jag är redo för nästa eskapad i livet och jag kommer anta denna utmaningen med bravur! Mitt nästa äventyr börjar i Australien, var börjar din?