...part of me that weren't all that pretty Vi alla har någon gång fått genomlida dem dagarna det känns som hela världen är emot oss. Varje steg vi tar är oerhört påfrestande och vi känner oss urpumpade på energi. Den tunga ryggsäcken som vilar på våra axlar gör ont och hur vi än vrider och vänder på oss så skaver fortfarande axelbanden mot vår sköra hud. Det känns som någon spelar ett flipperspel i vårt huvud och tankarna snurrar likt en karusell. Känner ni igen er? Lyckligtvis är det ett fåtal gånger jag har sådana dagar men när dem väl dyker upp så är otroligt skönt att få ventilera sina tankar och känslor. Somliga ringer sina vänner, en annan pratar med sin mamma, en tredje springer en runda för att rensa huvudet och en fjärde bestämmer sig för att skriva ner alla tankar. Mamma har alltid påstått att det är så nyttigt att "skriva av sig". Jag har alltid tyckt det låter så löjligt och därmed slagit bort tanken istället. Det låter alldeles för mycket som terapi att sitta och skriva ner hur man mår.

Men om sanningen ska fram.. Ju mer jag tänker på att skriva, dess mer lockar det. Jag har trots allt en liten kärlek till att låta fingrarna smyga sig fram över tangentbordet eller låta pennans spets glöda på det vita pappersarket. Genom åren har jag faktiskt skrivit en hel del antecknignar i datorn och det är jag väldigt tacksam över idag. Det är oerhört intressant att kunna gå tillbaka och läsa vad man tänkte och hur man upplevde saker och ting. Jag har insett att jag många gånger lurar mig själv och blir smått chockerade när jag tänkt en sak och sedan har det slagit mig att det snarare var raka motsatsen, detta tack vare mina anteckningar.

Under kategorin "Historien om ätstörningarna" kommer jag att så detaljerat som möjligt berätta hur allting började och hur allting eskalerade vad gäller hetsen kring träningen och maten. Syftet med att dela med mig är inte att få sympati eller medlidande utifrån utan detta är för min egen skull, för att kunna bearbeta det hela samt för de personer i min omgivningen som inte förstår hur det hela hänger samman.

Vidare vill jag poängtera att det är totalt meningslöst för er att sitta och predika om att jag har ett sjukligt beteende till träning och mani vad gäller över maten. Allt detta är jag redan fullt medveten om men dessvärre så försvinner inte mitt självdestruktiva beteende för det. Det enda jag ber om är att ni ska försöka ha en förståelse och den förståelsen vill jag hjälpa er med genom att förklara hur läget ligger till.