Om det är något jag är väldigt duktig på så är det att fundera och analysera. Ibland kan jag nästan bli tokig när jag börjar tänka över dem vägskäl jag ställts inför där jag blivit tvungen att bestämma vilken väg jag ska ta. Hur hade mitt liv sett ut om jag tog den andra vägen? Vilken människa hade jag då varit idag? Mina funderingar grundar sig inte i att jag på något vis ångrar de val jag hittills gjort, mina val har trots allt format mig till den människan jag är idag! Förvisso kan jag erkänna att jag är mindre stolt över en del beslut, som att flertal gånger lägga upp utmanande bilder på sociala medier för uppmärksamhet. Ett destruktiv beteendet och en negativ uppmärksamhet. Eller det faktum att jag träffade ett flertal killar under en kort period i hopp om att må bättre. Under mitt telefonsamtal med psykologen idag fick jag reflektera en hel del kring mina nuvarande men även tidigare relationer. Detta gällde såväl vänskapsrelationer, relationen jag har till familjen samt kärleksrelationer. "Jag har otur i kärlek" är väl en tanke som dykt upp i allas huvud, någon gång, när vi suttit förtvivlade över att våra kärlekshistorier fått ett olyckligt slut. När jag säger detta menar jag det dock. Jag har funderat över killar jag varit tillsammans med men även killar jag dejtat under en kortare period. Och ja, det är ett par stycken.. Jag gjorde en lista och kom fram till att jag blivit sviken, inte en och inte två, men ett flertal gånger av killar. Jag har fått uppleva hur hjärtat värker när det kommit fram att ens käraste bedragit en med en annan tjej. Jag har fått höra på omvägar hur killen man dejtade sov över hos en annan tjej efter fyllan. Jag har träffat en kille som hörde av sig till mina vänner och frågade om dem skulle träffas. Jag har träffat en kille som behandlade mig otroligt dåligt under en natt vilket medfört att jag många gånger känner mig kvävd när någon håller om mig eller tar tag i mitt hår. Jag har träffat en kille som inte såg någon anledning att höra av sig under två veckor när han skulle ha inspark på skolan och då ville lägga fokus på att festa från morgon till kväll. Vill poängtera att detta bara är några av killarna jag träffat. Utöver det har jag väl aldrig direkt haft någon manlig förebild och även haft en man på min arbetsplats som varit väldigt närgående. Jag skulle vilja påstå att jag faktiskt haft otroligt mycket otur i mitt val av killar. Det kanske inte är så konstigt att jag har svårt att lita på killar och tar för givet att alla kommer gå bakom ryggen för mig. Att jag inte vågar knyta mig an av rädslan att personen, trots allt, snart kommer lämna igen. Det kanske inte heller är konstigt att jag har ett så pass stort bekräftelsebehov. Vi alla söker trots allt bekräftelse, mer eller mindre, för att få veta att vi gör något bra. Om man då blivit sviken ett flertal gånger faller det väl sig aningen naturligt att man blir osäker på sig själv och vidare vill ha bekräftelse på att man duger. I mitt fall har det dessvärre blivit ett destruktivt beteende. Jag har försökt se ett mönster när det är som värst med maten och det uppstår allt som oftast när det är någon kille som är inblandad. Rädslan att jag inte duger som jag är, ovissheten om att även denna killen ljuger för mig, tankar kring att han bara vill träffa mig för det fysiska, osäkerheten när man inte vet vad den andra personen känner eller vill. Allt blir en negativ cirkel. Osäkerheten medför ett enormt bekräftelsebehov där jag kan bli på gränsen till desperat. Sträcker någon ut ett finger vill jag ha hela handen.

"Jag vill vara singel, vill inte känna mig låst till någon" är en mening jag sagt flertal gånger när någon frågat varför jag inte har en pojkvän. Jag har insett att detta bara är ett försvar. Jag är inte alls rädd för att bli låst med samma människa, jag är rädd att inte bli bekräftad. Om vi bygger starka barn så slipper vi laga så många trasiga vuxna. För jag är, med säkerhet, inte den enda tjejen i vårt avlånga land med ett taskigt självförtroende och en snedvriden bild av mig själv. För visst är jag bra precis som jag är. Oavsett om jag väger 50 kg eller 70 kg. Och visst kommer jag hitta en kille som uppskattar mig precis för den jag är och värdesätter mina egenskaper. I nuläget bör jag dock fokusera på att lära mig att tycka om mig själv. För visst är det så, om man inte tycker om sig själv, hur kan man då förvänta sig att någon annan ska tycka om en?