Fredagsmorgon och dags att göra oss redo inför bilfärden med destination Wilson Promontory. De vanliga morgonsysslorna utfördes och därefter var det dags att packa in allting i bilen. Jag tyckte det kändes onödigt att ta två stycken bilar och var övertygad om att vi skulle få plats med allting i en bil.. Det fick vi, med nöd och näppe. Vi satt som packade sardiner med saker överallt MEN vi fick in allt i bilen. Wilson Promontory är en nationalpark belägen i södra Australien. Det finns en utsiktsplats i nationalparken som ska vara den sydligaste punkten i Australien. Sista helgen i november brukar familjen tillsammans med tio stycken andra familjer besöka nationalparken. Alla pappor har studerat på universitet tillsammans på nittiotalet och är läkare med olika inriktningar. Det var ett par stycken av dem som var barnläkare, någon var anestesiläkare, en annan hade specialiserat sig med barnonkologi. Det måste vara något av det absolut tuffaste arbetena, att varje dag möta barn som lider av cancer. Det var alltså tio stycken män tillsammans med deras fruar och barn. Totalt var det 34 stycken ungar, galet! Kändes som att det var ett skolläger. Dem hyr tre stycken stora stugor, dessa måste man boka ett helt år innan då det är ett så pass populärt resmål. Stugorna är väldigt stora, cirka 4-8 sovrum med 2-4 bäddar i varje rum samt åtminstone två stycken badrum och ett gemensamt kök/vardagsrum/matplats. Jag kunde följa med av den anledningen att det var en familj som avbokat, jag fick alltså tillgång till deras rum, därmed bodde jag inte i samma stuga som min aupair-familj. Såhär såg det ut, antingen sov man i våningssängar eller enkelsängar. Hugo sov i mitt rum första natten och vi sköt ihop våra sängar för att få en dubbelsäng istället. Vi åkte hemifrån vid 12.30 men hann bara ett kvarter innan vi körde tillbaka för att hämta lakan, alltid är det något man glömmer. Resan tog cirkus 3 timmar och den var inte helt smärtfri. Hugo och Spencer bråkade i baksätet, Sully var hysterisk och grät större delen av tiden och Austin sov. När vi hade drygt 20 minuter kvar grät Austin och sa att han var tvungen att gå på toaletten, två sekunder senare gjorde han en kaskadkräkning i bilen. När vi väl kom fram packade vi upp allting, åtminstone jag. Jag packade upp mina kläder på hyllorna och bäddade de två sängarna, jag tycker om att komma i ordning. På kvällen åt vi alla spagetti tillsammans, ett par familjer var ansvariga över kvällens middag. Resten av kvällen spenderade jag i familjens stuga med ett par andra familjer. Jag satt mest och lyssnade och försökte hänga med i deras samtalsämnen. Det blev en tidig kväll för mig.