Jag har nu avklarat del två av åtta i min KBT-behandling. Hittills har det varit mer regel än undantag att jag gråter i samband med när jag lyssnar på de olika kapitlen. Det är fruktansvärt jobbigt att behöva analysera, fundera och vidare försöka se en lösning på ens beteende. När jag sedan inser vad det är som faktiskt triggar igång mitt beteende blir jag ännu mer förtvivlad. Oavsett om det rullar tårar nerför mina kinder så vet jag att det kommer att bli bra, förr eller senare. Små steg i rätt riktning. Idag är det fem veckor sedan sist jag stoppade fingrarna i halsen. Imorgon har jag passerat mitt rekord. Fem veckor har jag klarat av en gång tidigare, vid nyårsskiftet. Jag fick ett bakslag och utgången blev värre än tidigare. Denna gången ska jag inte bryta mina fem  veckor. Jag tycker inte om att vara ensam hemma av rädsla att tappa kontrollen. Jag har för mycket tankar i huvudet idag. Endorfiner brukar hjälpa till. Gymmet blir utvägen.