I'm tired of being a fighter
Jag gråter av frustration, hjärtat bankar hårdare i bröstkorgen, andetagen ökar och sakta men säkert kryper den där obehagliga känslan upp inombords. Den där känslan som är så otroligt svår att sätta finger på och beskriva. Jag känner mig väldigt rädd och oerhört ensam. Det känns som att jag är inlåst i min egen kropp och att jag har en alldeles för tung ryggsäck hängandes på mina axlar. För varje steg jag tar så viker sig knäna ytterligare. Sakta men säkert börjar även paniken smyga sig på, paniken över att tappa kontrollen. Andetagen blir ännu tyngre och ytligare. Demonerna i mitt huvud skapar ett krig inombords. En dragkamp med mig själv, mot mig själv.
Två månader har passerat sedan sist jag kräkte. Under dessa två månader har det varit mycket toppar och dalar. Det är otroligt påfrestande att försöka bryta ett destruktivt beteende som för stunden får dig att känna dig bättre. Jag försökte beskriva hur det känns inombords. Paniken, oron och ångesten. Tänk att dessa otroligt jobbiga känslor, som nästan kväver dig, kan försvinna ganska omgående genom att bara trycka ner fingrarna i halsen. En kort stund senare har du fått upp all den mat som du desperat tryckt i dig i hopp om att må bättre. För när ångesten blir så påtaglig är det otroligt svårt att inte ta den enkla utvägen för att bli av med den.
Jag känner mig äcklig. Äcklad över att jag inte kan behärska mig och lägga band på mig själv när det kommer till maten. Jag skäms, oerhört mycket. Ingen karaktär över huvud taget. Tragisk och patetisk som inte kan hantera något så basalt som mat. Varför tar jag ut allt på maten ensengång? Varför söker jag "tröst" där? Såfort dörren stängs och jag är ensam hemma kryper den där obehagliga känslan upp inombords. En otrolig rädsla att tappa kontrollen och snart leta runor i både kyl och skafferi. Jag hatar att vara ensam, jag vill inte var själv och tvingas brottas med alla dessa tankar. Ikväll är en sådan kvälll. Två tallrikar flingor för mycket och tre riskakor för mycket. Mat jag inte egentligen inte behövde men ändå trycker i mig för att må lite bättre bland anna tankar. VARFÖR?!Även om jag inte kräker längre så kan jag fortfarande inte hantera maten på ett hälsosamt och normalt sätt. För varje gång jag är ensam och äter lite mer än vad jag borde sitter jag och gråter i panik för jag är så rädd att tappa kontrollen över mina hjärnspöken, ta den enkla vägen ut och bara trycka ner fingarna i halsen. Det lockar något otroligt mycket, framförallt de senaste två veckorna. Jag vill inte kräka. Jag vill inte bryta dessa månader av uppehåll som jag kämpat något djävulskt med att genomföra.
Jag vill bara komma ur detta. Jag är så trött på att vara ledsen. Jag är totalt utmattad av att dagligen behöva slåss med mig själv. Kan jag inte bara få vakna upp en morgon och inte ha dessa tankarna? Jag orkar inte känna såhär längre. Snälla tankar, försvinn, ni bryter ner mig totalt.
Kommentarer
Trackback
