Häromdagen bläddrade jag igenom mitt Facebook flöde och uppmärksammade ett inlägg där en tjej bad om tips hur hon skulle gå tillväga för att gå ner 15 kg på två månader. I brist på annat tog jag tillfället i akt att läsa igenom kommentarerna. Okunskapen sprider sig som en löpeld och förslag som ”Drick två proteinshakes om dagen” och ”Jag promenerar fyra timmar varje dag, gick ner 2 kg på en dag” är bara två utav många idiotiska förslag. Jag blir så oerhört upprörd för jag har själv varit där. Desperat behov av att gå ner i vikt och brist på kunskap om hur jag ska gå tillväga. Litat på att dessa svältmetoder som framförallt tjejer rekommenderar är den enda rätta vägen. Jag var 17 år när mina ätstörningar började. Jag vet inte vad orsaken är till mitt ätstörda beteende som jag låtit härska över mig själv under så pass många år. Hur mycket jag än vrider och vänder på det kan jag inte peka ut en specifik händelse som medfört detta självdestruktiva beteende. Däremot vet jag att det är mycket djupare bekymmer än missnöje över min egna kropp. Något som 9/10 personer tror är anledning till det sjukliga förhållningssätt till mat. Jag är övertygad om att det är en kombination av en rad olika faktorer. Där inräknat dålig självkänsla och osäkerhet, prestationsångest och oerhört höga krav på mig själv, destruktiva förhållande som lett till ett stort bekräftelsebehov. Förvisso kan jag se hur allt detta går hand i hand med varandra. Efter mina sju månader i Uganda så lärde jag känna mig själv oerhört mycket. Brist på fungerade elektricitet och internet tvingades jag till att spendera mycket tid ensam med mina tankar. Jag kunde inte längre rymma till datorn eller telefonen och på så sätt underhålla mig med något. Jag tvingades att sitta ner i min ensamhet och tillåta mig själv att känna och tänka. Detta låter kanske oerhört befriande för många, en harmonisk stund för dig själv. Det var motsatsen för mig. Jag upplevde det otroligt påfrestande att behöva ta itu med alla demoner och hjärnspöken som snurrade i mitt huvud. Tankar som jag vanligtvis kan skjuta undan då jag alltid har fem bollar i luften samtidigt. Då finns det inte utrymme för att stanna upp och känna. När jag år 2012 besökte en psykolog för första gången bad hon mig berätta om min vardag. Min mamma följde med mig och förklarade hur jag var sysselsatt från morgon till kväll, varje dag. Psykologen satt häpnadsväckande och sa ”Du tycker inte att du själv lever ett ganska intensivt liv och bör trappa ner?” Där och då skakade jag på huvudet och tyckte hon var löjlig som påstod något sådant. Jag ansåg att jag var effektiv och försökte få ut så mycket som möjligt av min vardag. Idag förstår jag vad hon menar, att ha fem bollar i luften var mitt försök att smita ifrån det jag inte ville ta itu med. Och det var där allting började, 2012. Det har snart passerat fyra år sedan träningen men framförallt kosten blev min största fiende. Det har varit en lång berg-och dalbana med en hel del toppar men också med många djupa dalar. Jag har periodvis låtit mitt ätstörda beteende fått alldeles för stort utrymme i mitt liv och i min vardag. Jag har varit fångad i min egna kropp och inte lyckats hitta vägen ut. Det är svårt att säga vilken period som har varit värst då det har varit väldigt illa på olika sätt. Spontant vill jag säga vintern 2012/2013 när jag låg på ett grovt kaloriunderskott och tränade otroligt hårt. Jag uteslöt i princip alla kolhydrater och promenerade i flera timmar varje dag, oavsett väder och vind. Jag önskar så innerligt att jag aldrig började mixtra med maten. Jag var beroende av min pulsklocka och om jag mot förmodan inte brände lika mycket kalorier som gårdagen straffade jag mig själv genom att äta mindre än det lilla jag redan åt alternativt kompenserade jag det med mer träning. Från andras perspektiv såg det hälsosam ut och jag fick mycket peppade kommentarer och beröm för min kropp. Något som triggade mig till att kämpa ännu hårdare. Jag åt näringsrik mat men svalt mig själv, motionerade mycket och laddade ständigt upp bilder på sociala medier för att visa mina framsteg. Det blev en ond spiral. Något som är viktigt att komma ihåg: Bara för att det ser bra ut innebär inte det att det är bra. Än idag när jag läser min dagbok från den tiden tvingas jag lägga undan boken och ta en paus. Det är väldigt påfrestande att titta tillbaka och jag blir oerhört upprörd när jag inser hur mycket jag plågade mig själv. Där och då tyckte jag att jag var duktig! Våren 2015 är också en period som jag anser varit den värsta. En period som innebar att jag återigen svalt mig själv. Jag åt två gånger om dagen, frukosten var inte allt för ångestfylld men middagen kompenserade jag alltid för. Under de två första åren var kompensation hårdare träning, år 2014 eskalerade det till kräkningar. Våra kroppar är bra mycket smartare än vad vi tror och kommer göra allt för att vi ska överleva, levnadsinstinkt. Det är ganska logiskt att kroppen fullständigt kommer skrika efter mat när du reducerar ditt kaloriintag till minimum. Din hjärna behöver socker för att fungera. Förr eller senare kommer kroppen säga ifrån och det slutar med hetsätningar. Med tanke på hur jag tillät mig själv att svälta svarade kroppen genom att suga åt sig all den näring den fick. Detta är också en överlevnadsinstinkt, kroppen vet inte när den kommer få mat nästa gång. Detta är också anledningen till varför hetsätningar och kräkningar sällan leder till viktnedgång, kroppen suger åt sig allt som en svamp. Detta är bara en bråkdel av allt som jag gått igenom de senaste åren. Många gånger frågar jag mig själv var det gick fel och hur det kunde eskalera så mycket. Det har varit en lång process men jag kan äntligen säga att jag börjar må otroligt mycket bättre. Idag söker jag inte uppmärksamhet och bekräftelse i den utsträckning jag tidigare gjort. Idag vet jag att jag inte kommer bli en lyckligare människa av att ha magrutor. Detta var nämligen ett utav mina mål år 2012. Jag trodde att ju mindre jag blev med mer definierade muskler, dess bättre skulle jag må. Idag kan jag tacka ja till en middag med en kompis istället för att ge en dålig ursäkt för i själva verket äta min matlåda där jag vet exakt gram, näringsinnehåll och kalorier. Idag dricker jag mjölk i mitt kaffe utan att känna att jag behöver ta en promenad för att kompensera dessa extra kalorier. Idag kan jag gå ut och äta frukost tillsammans med min pojkvän och framförallt äta bröd utan att få ångest. Idag har jag inte längre behov av att kräka upp min mat. Idag får jag inte samma fruktansvärda ångest när jag äter något som jag klassar som onyttigt. Om ångesten däremot dyker upp så tillåter jag den att stanna och tvingar mig själv att känna. För vad är det värsta som kan hända om du tillåter dig själv att känna? Jag har insett att ständigt slåss mot dig själv är en kamp du omöjligt kan vinna. Istället för att vara din värsta fiende och hårdaste kritiker måste du lära dig att bli bästa vän med dig själv. Acceptera dig för den du är och därmed också alla brister. För ingen är perfekt, långt ifrån. Dessutom, vad är perfekt? Ett ord som media byggt upp baserat på ohälsosamma kroppsideal. Däremot gör jag aktiva val att många gånger tacka nej det till de födoämnen som jag vet kommer trigga igång mina inre hjärnspöken. Att bara äta en kaka är inte hela världen enligt många och det håller jag definitivt med om. Men för mig slutar det många gånger inte med bara en kaka utan det eskalerar till det värre. Jag blir bättre på att kontrollera mig själv, kort efter att jag kom till Australien har min kropp äntligen börjat samarbeta med mig, jag lyssnar på min kropp och mättnadskänslorna. En känsla som successivt kommit tillbaka då jag totalt ignorerat den under lång tid. Jag är långt ifrån helt friskt men jag är medveten om mina bekymmer vilket är nyckeln till tillfrisknande. En del dagar är mer utmanande än andra och även om jag ibland önskar att jag kunde säga ja till den där tallriken med pasta så väljer jag att avstå för jag kanske, just den dagen, inte är tillräckligt psykiskt stark att ta kampen mot ångesten. Mitt mål är att bli frisk och inte låta maten styra mitt liv. Jag är övertygad om att jag kommer ta mig ur detta beteende… Men kanske kommer jag alltid vara som en nykter alkoholist som behöver tänka steget längre innan jag försätter mig själv o en situation som jag vet kommer bli väldigt utmanande för mig. Jag är oerhört ledsen över hur jag behandlat mig själv och min kropp. Men det störst sveket har jag gjort mot mina vänner och min familj. Så otroligt många lögner för att slippa undan jobbiga konfrontationer. Oerhört dåliga ursäkter för att slippa förklara mig. Så många gånger jag låtsas som allt varit okej men på insidan har jag gråtit och skrikit efter hjälp. För det är inte lätt att sträcka ut en hand och be om hjälp. Ätstörningar är otroligt vanligt men fortfarande väldigt skambelagt. Den psykiska ohälsan är så abstrakt och oerhört svårt att förstå för utomstående. Ibland önskar jag att jag brutit armar och ben istället för att någon skulle kunna förstå det inre slagsmål jag tampas med. Så älskade vänner, börja inte mixtra med maten. Börja inte räkna kalorier. Uteslut inte näringsämnen och framförallt kolhydrater som blivit så oerhört skambelagt. Om du så gärna vill tappa ett par kilo, anlita någon som besitter den kunskap du själv saknar. Hur fantastiskt det än låter att gå ner 10 kg på två veckor så är det fysiskt omöjligt och inget som kommer hålla i längden. Det är så oerhört lätt att det går för långt och du fastnar i en ond spiral. Jag vet inte hur länge jag intalade mig själv att jag hade kontroll över situationen. Till och med när jag kräkte försökte jag övertyga mig själv om att jag hade kontroll och kunde sluta när jag ville. Njut av livet och låt inte ett snedvridet kroppsideal styra era liv ♥