God morgon! Jag har precis ätit frukost vilket var otroligt efterlängtat, min mage verkligen skrek efter mat. Jag startade morgonen 05.20 med ett cardiopass på gymmet. Jag klättrade på stairmastern i 30 minuter och det bränner rejält i ben och rumpa, en riktig pulshöjare. Fortsatte med 25 minuter på crosstrainern i lite lugnare tempo. Det var ett riktigt svettkalas denna morgonen och det var skönt att återigen starta morgonen med ett träningspass efter legat på latsidan ett par dagar (jag har varit sjuk). Kom tillbaka hem strax innan sju och bytta sängkläder i min säng, idag ska huset storstädas och då är det ett måste att ha rena sängkläder. Finns inget bättre än att gå och lägga sig i en renbäddad säng, känna doften av rengöringsmedel och ha en nyduschad kropp! Flickorna klädde på sig och återigen håller jag händerna för ögonen när dem mixar mönster och färger hej vilt. En vit och marinblå randig tröja, en röd, vit och blå klänning med små båtar på samt ett par rosa/svarta leggings i leopard motiv. Det tyckte Bella var en kanon bra mix. Kanske är jag bara löjlig som tycker att det är en big deal att klä sig någorlunda matchande. Jag undrar hur mamma gjorde när jag var liten, fick vi mixa hur vi ville? Hur gör mina systrar med sina barn? Låter ni töserna klä sig hur dem vill? Igår hade Sadie en t-shirt utanpå hennes klänning, haha.. Jag förstår verkligen inte! Tanken var att jag skulle promenera och lämna barnen, det tar ca 45 minuter enkel väg. I sista stund ändrade jag mig och hängde fast trailern bak på cykeln istället. Det går lite snabbare och på så sätt kan jag komma hem lite tidigare. Dock är det brutalt mycket jobbigare och svettigare men det är ju bara bra med lite extra träning. Nu ska jag sätta igång med storstädningen av huset vilket brukar ta mig fyra timmar. Därefter tänker jag gå bort till gymmet och köra ett ryggpass, om jag har någon energi kvar vill säga! Ikväll ska jag laga entrecote och till det servera en sallad, enkelt men ack så gott. När jag lämnade av barnen och skulle cykla hemåt igen lät jag blicken förflyttas mot den svart/guldiga byggnaden på gatan parallellt med förskolan. Jag kunde inte låta bli att le. Ska jag verkligen flytta in i den byggnaden? Ska jag för första gången i mitt liv bo i en lägenhet som jag kan kalla min? Inte i mitt rum hemma hos min föräldrar i lilla Mörarp, inte på ett hostel i Uganda, inte hos familjen Cham i Essendon, inte hos familjen Ibbott i St Kilda och inte i Johnnys och Joels gemensamma lägenhet i Keilor. Jag ska alltså flytta hemifrån och mitt första boende kommer bli på andra sidan jordklotet, i Melbourne. Detta är ett stort steg att flytta in i en lägenhet, köpa möbler, betala hyra, betala räkningar och allt som hör till. Jag är lyckligt lottad att jag kommer att få dela denna upplevelse tillsammans med min fin Johnny. Det känns så overkligt att vi ska bli sambos i januari. Ska jag verkligen bli sambo när jag bara är 22 år gammal? Jag vet ju inte ens hur man betalar räkningar och den enda räkningen jag har är min mobil samt ett autogiro på mitt gym. Hur lägger man upp en budget? Vad är en rimlig kostnad för mat? Behöver man hemförsäkring eller gäller det jag har hemma i Sverige? Och vad täcker en hemförsäkring? Jag kan återigen inte låta bli att le. Det är så mycket frågetecken och nervositet blandat med en eufori. Det känns så rätt, det känns så bra, jag känner mig mer redo och det är skönt att ha Johnny som en trygghet inför allt nytt. Det är så mycket jag inte har lärt mig och kan och det är så skönt att ha Johnny som både vill och kan lära mig. När jag var ett par år yngre brukade jag tycka att 20-åringar var så otroligt vuxna. Jag minns att jag sa till mamma en gång att efter man fyllt 30 år så är man gammal och då har man inte sex längre, haha. Sen växte jag upp och insåg att man är fortfarande ung när man är 30 men man har kommit förbi den där jobbiga tiden när man osäker och försöker hitta sig själv, forma en identitet och är allmänt förvirrad. Det är väl den ålder jag är nu. Jag må klassas som vuxen enligt lag och jag vill väl inte påstå att jag känner mig som ett litet barn. Men många gånger känner jag mig ganska vilsen och otroligt ung. Nu är det dock dax att växa upp och ta mer ansvar, ansvar som innebär ett eget hem.