XV ♕
Augusti 2014
Den tredje augusti, dagen efter housekonserten Big Slap i Malmö som jag besökte tillsammans med mina killkompisar. Det var dagen då jag för första gången tog steget och tryckte fingrarna i halsen för att kräka upp min mat. Jag kommer ihåg att jag var ganska bakis denna dag och vi hade kalas för min syster som fyllt år. Jag åt kakor och bullar och ångesten kröp sig fram. Som vanligt brukar jag inte vara överdrivet social och sitta kvar vid bordet utan går istället upp på mitt rum, denna dagen var inget undantag. Skillnaden var dock att jag gick in på toaletten istället för mitt rum. Med tanke på att hela familjen, syskonbarn och respektive satt kvar nere i köket och fikade kunde jag försäkra mig själv om att ingen skulle komma upp. Fingrarna i halsen, tårarna rinner nerför kinderna, rösten i huvudet fortsätter intala mig att ångesten kommer försvinna så fort jag kräkt upp maten. Jag minns att jag fick upp skrattretande lite mat vilket gjorde mig ännu mer frustrerad, ledsen och förbannad. Jag blev så otroligt förtvivlad över att jag misslyckades. Hur svårt ska det egentligen vara att kräka? Uppenbarligen svårare än vad man kan tänka sig...
Vid den här tiden pratade jag dagligen med min vän Martin som jag lärde känna via HIF-matcherna. Jag kände otroligt mycket förtroende till Martin vilket gjorde att jag öppnade mig till fullo för honom. Jag berättade om hur allting börjat samt hur psykiskt dåligt jag mådde på grund av min kropp samt att jag inte längre kunde hantera mina tankar. Martin fanns där och stöttade mig, han lyssnade och förstod utan att döma eller tycka illa om mig. Att Martin varje dag skrev sms för att fråga hur jag mådde samt pushade och lyssnade gav mig otroligt mycket stöd. Det var vid ett flertal gånger jag grät när jag läste hans sms, dem berörde mig så mycket. Martin var också den enda som visste till fullo vad som föregick i mitt liv. Han var den enda som visste hur långt det eskalerat. Efter varje kräk-tillfälle skrev jag sms till Martin och berättade hur ledsen jag var över att jag återigen låtit tankarna ta över, hur smutsig jag kände mig samt den massiva besvikelsen inombords över att jag återigen gjort något som jag vet är fel. Det kändes aldrig jobbigt att behöva berätta för honom för jag visste att han aldrig skulle slänga orden “Du är sjuk, sök hjälp!” i huvudet på mig. Han visste att jag var medveten om mina problem och därför såg han ingen anledning att sitta och predika för mig om att jag hade ett sjukt beteende. Det kändes bra och det var därför jag sökte mig till honom, han förstod.
Nästa kräktillfälle blev den 10/8 och därefter den 14/8. Jag minns att jag träffade en kille vid namn Robin den 9/8. Robin är PT på gymmet där jag tränar och under en tid fann jag ett stort intresse för honom. Vi skrev med varandra dagligen och tillslut var det dags att träffa honom. Dagen efter att vi träffats kräkte jag och jag är övertygad om att det var på grund av pressen att jag nu tagit steget att första gången träffa honom. Tänk om vi skulle ses igen? Tanken av att han skulle hålla om mig gav mig ångest av rädslan att han skulle inse att jag inte hade den perfekta kroppen och därmed lämna. Robin hade ju trots allt en otroligt vältränad kropp med tanke på att han har vigt hela sitt liv åt träningen. Återigen jämförde jag och tankarna “Kommer jag duga såhär” dök ständigt upp.
Jag har löjligt många bilder på min kropp och framförallt mage i alla olika vinklar och ljus. Aningen desperat..
Historien med Robin blev dock inte långvarig, om sanningen ska fram sågs vi faktiskt enbart den gången. Den 8/10 fick jag nämligen ett samtal av en tjej vid namn Hanna som skulle hjälpa mig inför min kommande resa i Uganda. Jag besökte som sagt Uganda under 17 dagar i början av 2014 och bestämde mig nu för att åka tillbaka dit för att volontärarbeta. Under min första resa träffade jag en man vid namn Denis som hade olika typer av projekt för barn. Jag fick ett visitkort av honom och när jag instinktivt en dag tog beslutet att jag skulle åka tillbaka letade jag upp hans kort och fick till min stora förvåningen syn på en webbadress på kortet som var svensk. Jag besökte hemsidan och fick veta att organisationen han jobbade med var till viss del en svensk organisation då han hade startat den tillsammans med en man vid namn Christer. Jag mailade organisationen och fick kort därefter ett samtal, kvickt och lätt var det bestämt att jag skulle spendera min höst i Uganda och därmed avslutades allt mellan mig och Robin. Visserligen hade inget startats mellan oss.
Det blev lite mer än en veckas paus mellan kräkningarna. Nästa tillfälle var söndagen den 23/8, första gången jag kräktes två gånger under en och samma dag. Nästa tillfälle blev på onsdagen veckan efter och därefter på fredagen. Fredagen minns jag särskilt. Jag hade precis varit och sett HIF tillsammans med mina grabbar och vi bestämde oss för att gå ner i stan och ta ett par öl. Det var festival i stan och därmed mängder av olika stånd med mat ifrån alla världens delar. Jag och grabbarna beställde nudlar och drack öl. Jag kommer ihåg hur dåligt jag mådde medan vi åt, jag hade sån ångest för jag visste hur kaloririk maten var. Vi gick vidare till en bar och jag skyndade mig in till toaletten. Jag visste att jag inte kunde stanna så länge för då skulle killarna börja undra var jag tog vägen samt fanns det bara en toalett och jag var väl medveten om att det snart skulle vara någon som knackade på dörren. Snabbt tryckte jag fingrarna i halsen och mycket riktigt kom det upp lite nudlar. Dessvärre började tårarna rinna och därmed slutade jag, jag ville inte behöva gå ut från toaletten och se ut som jag gråtit. Det skulle resultera i alldeles för många frågor. Torkade bort mascaran på ögonlocken, satt på ett leende och därefter gick ut till baren igen. Jag kommer ihåg att jag tittade på min bästa vän Mange och tänkte “Om han bara visste vad jag precis gjorde”.
Jag ville inte behöva stå böjd över handfatet eller på knä i duschen varje dag och ständigt tvinga mig själv till att kräka. Jag var fullt medveten om att det inte skulle gynna mig på något sätt, snarare tvärtom. Men efter varje tillfälle uppstod en väldigt behaglig och lugn känsla inombords, åtminstone för stunden. Den där harmoniska och lättnade känslan övergick fort till ångest. Jag minns att jag försökte förklara för Martin att jag hade ångest över att jag ville kräka och när jag väl kräkte fick jag ångest för att jag hade gjort det. Så då började jag fundera.. Vilken ångest är värst? Självklart den första. Efter varje tillfälle tänkte jag också “Var det verkligen såhär enkelt? Är detta allt jag behöver göra för att dämpa den där jobbiga känslan inombords?” På grund av det fortsatte jag, det var ju trots allt så enkelt när man väl lärt sig hur man skulle göra.
Morgonen efter var det frukosten som stod på tur att komma upp. På söndagen fikade vi därhemma och det dukades fram kanelbullar, tårta och ballerinakakor. Sötsaker som direkt är förknippat med ångest och därmed även kräkningar. Till middag åt vi spagetti och köttfärssås och precis som fickan behöll jag inte heller denna maten. Detta var tredje dagen i rad som jag kräkte och det slutade inte där...
Vid den här tiden pratade jag dagligen med min vän Martin som jag lärde känna via HIF-matcherna. Jag kände otroligt mycket förtroende till Martin vilket gjorde att jag öppnade mig till fullo för honom. Jag berättade om hur allting börjat samt hur psykiskt dåligt jag mådde på grund av min kropp samt att jag inte längre kunde hantera mina tankar. Martin fanns där och stöttade mig, han lyssnade och förstod utan att döma eller tycka illa om mig. Att Martin varje dag skrev sms för att fråga hur jag mådde samt pushade och lyssnade gav mig otroligt mycket stöd. Det var vid ett flertal gånger jag grät när jag läste hans sms, dem berörde mig så mycket. Martin var också den enda som visste till fullo vad som föregick i mitt liv. Han var den enda som visste hur långt det eskalerat. Efter varje kräk-tillfälle skrev jag sms till Martin och berättade hur ledsen jag var över att jag återigen låtit tankarna ta över, hur smutsig jag kände mig samt den massiva besvikelsen inombords över att jag återigen gjort något som jag vet är fel. Det kändes aldrig jobbigt att behöva berätta för honom för jag visste att han aldrig skulle slänga orden “Du är sjuk, sök hjälp!” i huvudet på mig. Han visste att jag var medveten om mina problem och därför såg han ingen anledning att sitta och predika för mig om att jag hade ett sjukt beteende. Det kändes bra och det var därför jag sökte mig till honom, han förstod.
Nästa kräktillfälle blev den 10/8 och därefter den 14/8. Jag minns att jag träffade en kille vid namn Robin den 9/8. Robin är PT på gymmet där jag tränar och under en tid fann jag ett stort intresse för honom. Vi skrev med varandra dagligen och tillslut var det dags att träffa honom. Dagen efter att vi träffats kräkte jag och jag är övertygad om att det var på grund av pressen att jag nu tagit steget att första gången träffa honom. Tänk om vi skulle ses igen? Tanken av att han skulle hålla om mig gav mig ångest av rädslan att han skulle inse att jag inte hade den perfekta kroppen och därmed lämna. Robin hade ju trots allt en otroligt vältränad kropp med tanke på att han har vigt hela sitt liv åt träningen. Återigen jämförde jag och tankarna “Kommer jag duga såhär” dök ständigt upp.
Jag har löjligt många bilder på min kropp och framförallt mage i alla olika vinklar och ljus. Aningen desperat..
Historien med Robin blev dock inte långvarig, om sanningen ska fram sågs vi faktiskt enbart den gången. Den 8/10 fick jag nämligen ett samtal av en tjej vid namn Hanna som skulle hjälpa mig inför min kommande resa i Uganda. Jag besökte som sagt Uganda under 17 dagar i början av 2014 och bestämde mig nu för att åka tillbaka dit för att volontärarbeta. Under min första resa träffade jag en man vid namn Denis som hade olika typer av projekt för barn. Jag fick ett visitkort av honom och när jag instinktivt en dag tog beslutet att jag skulle åka tillbaka letade jag upp hans kort och fick till min stora förvåningen syn på en webbadress på kortet som var svensk. Jag besökte hemsidan och fick veta att organisationen han jobbade med var till viss del en svensk organisation då han hade startat den tillsammans med en man vid namn Christer. Jag mailade organisationen och fick kort därefter ett samtal, kvickt och lätt var det bestämt att jag skulle spendera min höst i Uganda och därmed avslutades allt mellan mig och Robin. Visserligen hade inget startats mellan oss.
Det blev lite mer än en veckas paus mellan kräkningarna. Nästa tillfälle var söndagen den 23/8, första gången jag kräktes två gånger under en och samma dag. Nästa tillfälle blev på onsdagen veckan efter och därefter på fredagen. Fredagen minns jag särskilt. Jag hade precis varit och sett HIF tillsammans med mina grabbar och vi bestämde oss för att gå ner i stan och ta ett par öl. Det var festival i stan och därmed mängder av olika stånd med mat ifrån alla världens delar. Jag och grabbarna beställde nudlar och drack öl. Jag kommer ihåg hur dåligt jag mådde medan vi åt, jag hade sån ångest för jag visste hur kaloririk maten var. Vi gick vidare till en bar och jag skyndade mig in till toaletten. Jag visste att jag inte kunde stanna så länge för då skulle killarna börja undra var jag tog vägen samt fanns det bara en toalett och jag var väl medveten om att det snart skulle vara någon som knackade på dörren. Snabbt tryckte jag fingrarna i halsen och mycket riktigt kom det upp lite nudlar. Dessvärre började tårarna rinna och därmed slutade jag, jag ville inte behöva gå ut från toaletten och se ut som jag gråtit. Det skulle resultera i alldeles för många frågor. Torkade bort mascaran på ögonlocken, satt på ett leende och därefter gick ut till baren igen. Jag kommer ihåg att jag tittade på min bästa vän Mange och tänkte “Om han bara visste vad jag precis gjorde”.
Jag ville inte behöva stå böjd över handfatet eller på knä i duschen varje dag och ständigt tvinga mig själv till att kräka. Jag var fullt medveten om att det inte skulle gynna mig på något sätt, snarare tvärtom. Men efter varje tillfälle uppstod en väldigt behaglig och lugn känsla inombords, åtminstone för stunden. Den där harmoniska och lättnade känslan övergick fort till ångest. Jag minns att jag försökte förklara för Martin att jag hade ångest över att jag ville kräka och när jag väl kräkte fick jag ångest för att jag hade gjort det. Så då började jag fundera.. Vilken ångest är värst? Självklart den första. Efter varje tillfälle tänkte jag också “Var det verkligen såhär enkelt? Är detta allt jag behöver göra för att dämpa den där jobbiga känslan inombords?” På grund av det fortsatte jag, det var ju trots allt så enkelt när man väl lärt sig hur man skulle göra.
Morgonen efter var det frukosten som stod på tur att komma upp. På söndagen fikade vi därhemma och det dukades fram kanelbullar, tårta och ballerinakakor. Sötsaker som direkt är förknippat med ångest och därmed även kräkningar. Till middag åt vi spagetti och köttfärssås och precis som fickan behöll jag inte heller denna maten. Detta var tredje dagen i rad som jag kräkte och det slutade inte där...
Kommentarer
Trackback
