Det har inte ens gått en vecka sedan Johnny åkte tillbaka till jobb. Endast fyra korta dagar har passerat och jag saknar honom redan något otroligt mycket. Ibland går det enklare att säga hej då och jag är inte riktigt lika ledsen men de senaste två gångerna har varit oerhört jobbiga, framförallt denna gången. Jag vet inte om det beror på att jag i nuläget inte mår hundra procent då jag har otroligt ont i min mun, tjugofyra timmar om dygnet. Tandläkaren sa att smärtan av att ta ut en visdomstand brukar vara som värsta dag 3-5 och idag är det dag fem. Kanske beror det på att vi hade en helt fantastisk semester tillsammans och allting bara kändes så himla underbart. Eller om det beror på att jag är så fruktansvärt trött på att ständigt behöva säga hej då och tvingas vara ifrån honom under ett par veckors tid. Jag vet att vi är inne på sluttampen och endast två månader återstår men det är inte en stor tröst i nuläget. Det står mig verkligen upp i halsen. Det är märkligt hur en människa kan komma in i ditt liv och plötsligt betyda så himla mycket för dig. Jag kan inte riktigt sätta ord på hur otroligt starka känslor jag har för Johnny. Han kompletterar mig och jag känner mig halv utan honom. Det värker så i hjärtat att ständigt behöva sakna honom och jag tror aldrig någonsin jag längtat så mycket till julafton som jag gör nu.. För då är han äntligen färdig med detta arbetet, inga mer tårfyllda hej då, ingen flera veckor ifrån varandra. Bara han och jag, varje dag. Mitt hjärta slår dubbla slag av lycka bara jag tänker på det. Herregud vad jag är högt upp över öronen förälskad i denna fantastiska människa. Jag är som lyckligast när jag har dig vid min sida.