Jag känner mig äcklig. Äcklad över att jag inte kan behärska mig och lägga band på mig själv när det kommer till maten. Jag skäms, oerhört mycket. Ingen karaktär över huvud taget. Tragisk och patetisk som inte kan hantera något så basalt som mat. Varför tar jag ut allt på maten ensengång? Varför söker jag "tröst" där? Såfort dörren stängs och jag är ensam hemma kryper den där obehagliga känslan upp inombords. En otrolig rädsla att tappa kontrollen och snart leta runor i både kyl och skafferi. Jag hatar att vara ensam, jag vill inte var själv och tvingas brottas med alla dessa tankar. Ikväll är en sådan kvälll. Två tallrikar flingor för mycket och tre riskakor för mycket. Mat jag inte egentligen inte behövde men ändå trycker i mig för att må lite bättre bland anna tankar. VARFÖR?!Även om jag inte kräker längre så kan jag fortfarande inte hantera maten på ett hälsosamt och normalt sätt. För varje gång jag är ensam och äter lite mer än vad jag borde sitter jag och gråter i panik för jag är så rädd att tappa kontrollen över mina hjärnspöken, ta den enkla vägen ut och bara trycka ner fingarna i halsen. Det lockar något otroligt mycket, framförallt de senaste två veckorna. Jag vill inte kräka. Jag vill inte bryta dessa månader av uppehåll som jag kämpat något djävulskt med att genomföra. Jag vill bara komma ur detta. Jag är så trött på att vara ledsen. Jag är totalt utmattad av att dagligen behöva slåss med mig själv. Kan jag inte bara få vakna upp en morgon och inte ha dessa tankarna? Jag orkar inte känna såhär längre. Snälla tankar, försvinn, ni bryter ner mig totalt.

Som jag nämnt kommer jag att åka till Australien i slutet av oktober för att arbeta som au-pair. Jag fick kontakt med familjen via en hemsida --> www.aupairworld.com där man gör en profil och kryssar i vilka länder man är intresserad av att åka till samt under hur lång tidsperiod. Kanonbra att kunna välja själv till skillnad från när man åker via Culture Care till USA och tidsperioden är ett år. Visserligen har jag ingen organisation att luta mig tillbaka på om något skulle gå galet men där kommer vuxenrollen in.. Man får helt enkelt ha ett kontrakt där det klart och tydligt står vad mina arbetsuppgifter är.

I början av juli ansökte jag om visum till Australien. Vanligtvis brukar det gå väldigt fort med ansökan och majoriteten av alla svenska sökande blir beviljade. Sandra fick sitt visum godkänt inom 24 h. När jag inte hört något efter två veckor började jag bli lite fundersam och besökte därför hemsidan man ansöker ifrån. När jag loggade in fick jag veta att jag var tvungen att göra en lungröntgen för att bevisa att jag inte bär på TBC då jag bott i Uganda i sju månader. Den australiensiska ambassaden har godkänt två kliniker i Sverige som arbetar efter deras system. Den ena kliniken ligger i Stockholm och den andra ligger i Göteborg. Så det var väl aningen tur att jag befann mig i Stockholm när jag nu blev tvungen att komplettera min ansökan. Fick en tid på kliniken ett par dagar senare, tur att jag inte behövde vänta veckor då det medfört att min ansökan lagts ner och jag fått betala ett nytt visum. Jag var där i måndags. Fick träffa en kvinna som tog en bild på mig, lämnade ett nummer jag fått via ansökan som hon sedan skrev in via det här programmet dessa två klinker använder sig av och därmed registrerade mig och slutligen fick jag en remiss till nästa ställa där bilden skulle tas. Detta kalaset på ca 5 minuter kostade 1500 kronor! Vidare till Sophiahemmet för röntgen, det var drop-in tider och lyckligtvis fick jag komma in direkt! Detta kalaset kostade, i jämförelse, enbart 450 kronor. Så totalt spenderade jag 2000 kronor för att få bekräftat att jag inte har TBC. För bekräftat blev det, mindre än 24 h senare fick jag ett mail där det stod att mitt visum har blivit godkänt! Att betala 3000 kronor för visum tyckte jag vara sura pengar.. Då kan ni tänka er hur surt det kändes att behöva betala ytterligare 2000 kronor. Hur som haver är mitt visum nu godkänt och det enda som fattas är en flygbiljett!

När man är förkyld och kroppen samarbetar sämre än SD och vänstern får man avstå från gymmet och lägga tiden på något annat underhållande. Förra onsdagen innebar det att åka till Heron City med Samuel för att äta middag och se bio. Vi såg Magic Mike XXL! Typisk tjejfilm och stackars Samuel satt som ensam kille i biosalongen. Jag tycker faktiskt att första filmen var mycket bättre än den andra. Det enda som var intressant i den andra filmen var slutscenen.. Förvisso var den scenen helt galen. Grabbarna i filmen får mer än gärna slira hem till mig en kväll och dansa sådär!

Förra helgen efter mitt sagt oerhört svettiga pass på gymmet åkte jag hem, tog en dusch och såg den tredje nya Johan Falk familjen tillsammans med Dennis och Patrice. Vi har hittills sett de tre nya och väntar på resterande två. Har ni sett dem? Jag älskar Johan Falk! Mitt under filmen blev det bestämt att jag skulle bege mig in mot staden senare för att träffa Danne. Sagt och gjort hoppade jag på bussen till Gullmarsplan där jag mötte upp Danne. Vi gick bort till Tele2Arena och på bottenplan finns det något som kallas "Tolv Stockholm". Detta är ett mat- och nöjeskoncept där flertal olika restauranger blandas tillsammans med olika typer av underhållning. Inne på Pitchers möttes vi av bowlingbanor och efter fyra spel stod det klart att att Danne var vinnaren! Inte helt oväntat då mina färdigheter inom bowling inte är något jag skryter om. Därefter spelade vi ett par rundor pingis vilket jag är ännu sämre på. Strax efter tolv tog vi en taxi tillbaka till Tyresö och kollade film hos Danne. Det var en väldigt rolig och trevlig kväll med bra sällskap, jag är mer än nöjd.

Pulsen går upp och hjärtat pumpar hårdare och hårdare för varje slag. Svetten rinner över kroppen och det känns som huden brinner. Andningen blir tyngre och varje andetag blir något kortare. Endorfinerna frigörs och bildar en bubblande känsla av glädje inombords. Det är helt otroligt hur mycket man kan älska känslan av att få anstränga sin kropp. När man ställs inför en jobbig eller obekväm situationen tror jag det finns två olika typer av människor. Den första tröstäter och den andra avstår att äta helt. Jag tillhör den första kategorin. Förra lördagen hade jag verkligen en miljon tankar som snurrade i mitt huvud och som vanligt, sorgligt nog känner jag ett behov att behöva äta massa socker vid dessa tillfällena. Efter tryckt i mig choklad och legat i soffan halva dagen fick jag så brutalt dåligt samvete och svirade snabbt om till träningskläder och trampade sedan iväg till gymmet. Inledde passet med 50 minuter på crosstrainern och svetten bokstavligt talat rann av mig. När man börjar svettas från axlarna börjar det känns bra! Därefter fick jag till ett skönt axelpass med många super och dropset.

Varken Patrice eller Dennis äter gris eller nötkött och därmed blir det mycket kyckling som serveras. Detta passar mig verkligen utmärkt då jag i princip levt på kyckling, lax, tonfisk och torsk dem senaste åren. Jag hade nog kunnat ge upp griskött helt om jag ska var ärlig. Nötkött är jag mer tveksam till! Förvisso har jag ätit kycklingfärs i mängder både innan och efter Uganda så någon större omställning är det inte. Kycklingfärs är faktiskt väldigt gott men det kräver att man kryddar bra mycket mer än vad man gör med nötfärs. Som vanligt brukar mina matlådor alltid bestå av fullkornsris och köttfärssås gjorde på kycklingfärs alternativt nötfärs. För någon vecka sedan tänkte jag dock att det kunde vara kul att prova göra något annat med kycklingfärsen och provade därför på att göra köttbullar. Dem blev faktiskt väldigt goda, lite mer kryddor hade inte skadat dock!

Hejsan hoppsan! Mer än en vecka har gått sedan senaste inlägget.. Jag förberedde tre stycken inlägg i utkast där tanken var att jag skulle skriva klart samt publicera dem under veckans gång. Tanken var god men mer än så blev det dessvärre inte. Jag lovar att försöka bättra mig. Delvis för att jag tycker det är  roligt att skriva men framförallt för att ni ska få ta del av vad jag gör häruppe.

Ytterligare en vecka har alltså passerat, denna veckan har nog varit den sämsta hittills. Jag har mått väldigt dåligt under hela veckan. Bultande huvudvärk från morgon till kväll och halsen har ömmat rejält vilket medfört att det är svårt att svälja. Trots att jag ett par gånger känt frossa har jag trots allt inte haft feber, skönt det. Hosta har jag också klarat mig utan. Det är helt otroligt hur ynklig man känner sig när man mår dåligt. Har trots det krigat mig igenom alla dagar på jobb, förvisso kom Samuel och hämtade mig varje morgon för jag inte var kapabel till att cykla, kändes som huvudet skulle gå i tusen bitar en del dagar.

Tänkte skriva ett par enskilda inlägg om veckans gång och de små händelser jag faktiskt hittade på trots att välmåendet inte var på topp! Innan jag gör det ska jag dock ställa mig framför spisen och tillaga matlådor inför veckan.

Att dela med mig av vardagen är inte prio ett under veckodagarna och därmed blir bloggen lidande och det blir glest mellan inläggen. Mina dagar är den andra lik sett till rutiner. Jag går upp klockan sex varje morgon, äter min frukost och sätter mig sedan på cykeln som tar mig till lagret. Det tar någonstans mellan 10-15 minuter att cykla. Jag jobbar mellan 7.30-16.00 och vanligtvis har vi inte alldeles för mycket att göra under dagarna. Somliga dagar plockar jag ordrar i princip hela dagen medan andra dagar är det väldigt få ordrar och mycket tid att socialisera sig med Samuel och lunka rundor. Gymmet ligger precis sidan om lagret och jag måste säga att det känns oerhört bekvämt att sluta jobba 16.00 och stå ombytt och redo 16.05. Det är väldigt skönt att vara klar med jobb och träning vid 17.30 och kunna ägna sig åt vad jag vill resten av kvällen. Därmed känns det inte så lockande att komma tillbaka till Filborna och veta att det tar timmar fram och tillbaka med bussar och tåg. Man blir snabbt bekväm.

I söndags hade jag en ganska jobbig dag. Mycket tankar som snurrade rundor i huvudet och som vanligt är träningen A-O för mig när jag behöver lägga fokus på något annat. Därför cyklade jag iväg till gymmet och fick till ett väldigt bra bröstpass. Under passet fick jag dessutom ett meddelande som medförde ett brett leende och som vanligt fick jag bekräftelse på att jag återigen oroar mig och överanalyserar alldeles för mycket och för ofta.

var den när du kom och allt var förbjudet. Och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om för det ekar i huvet' ♫ Som bekant ligger det en sjö, vid namn Barnsjön, ett stenkast härifrån. Bara namnet på sjön gör mig skeptisk till att bada där. I fredagskväll hoppade jag istället på bussen till Trollbäcken där jag mötte upp Danne. En kortare promenad var vi framme i hans område, Fornudden. Helt fantastiskt vackert! Jag förstår varför människor bosätter sig där, med en vy över sjön Drevviken. Vi tog oss ner till vattnet, tog årets första dopp och la oss sedan och solade på en klippa. På vägen tillbaka passade vi på att gunga. Mina syskon, ni minns säkert den stora runda gungan vid lekplatsen hos farmor och farfar? En sådan gunga hittade jag. Helt underbart att lägga sig där, känna vinden i håret och solens strålar leta sig fram mellan trädens grenar. Kvällen avslutades med att se filmen Ted. Vid två tackade jag för mig och orienterade mig tillbaks till Kryddvägen. Det var en lyckad kväll.

Jag misstänker att ingen har undgått den värmebölja som kommit in över Sverige under den senaste veckan. Temperaturen stiger mer och mer för varje dag känns det som. När jag cyklar till jobb klockan  sju på morgonen är det så pass varmt att jag kan cykla i linne utan att frysa. Så fort solen tittar fram och det blir varmt känns det som alla i ens omgivning lyser upp minst lika mycket. Mer positiv attityd och energi. Nu är två veckor av åtta avklarade på lagret. Vi har fortfarande ganska lite att göra och är oftast färdig med att plocka ordrar ett par timmar innan vi slutar. Självklart finns det diverse andra arbetsuppgifter man kan ta sig an. Så som städning och organisera bättre. Annars är vi fantastiskt duktiga på att ta den lediga tiden till att kicka fotboll eller spela baseboll med ett hemmagjort racket och en boll gjord av tejp. Med lite fantasi går allt! Oavsett hur mycket eller lite vi har att göra så trivs jag fortfarande fantastiskt bra, tack vare de härliga människorna jag omges av.

I skrivandets stund sitter jag i min säng och njuter av musiken som strömmar ut ifrån högtalarna på telefonen. Skulle jag göra en lista på fem saker jag inte kan leva utan (rättare sagt, inte vill leva utan för att göra det hela mindre dramatiskt) så skulle musik definitivt finnas med på den listan. Jag lyssnar på Magnus Ugglas låt "Första gången" och det är antagligen, i runda svängar, trettionde gången jag hör på den idag. Igår när jag stod och packade på jobb så spelades den och det var inte direkt igår jag hörde den sist.. Har fått den lite på huvudet om man säger så. Men det har ni nog redan förstått när jag lyssnat på samma låt trettio gånger på raken med avbrott för någon låt. Vi alla kan nog associera till hans text. En fantastiskt fin låt i alla fall..

I morse kändes det verkligen som sandkorn i ögonen.. Självklart var jag uppe till sent i går kväll för att se när grabbarna spelade EM-final. Herregud vad adrenalinet pumpade här hemma, både på mig och Patrice. Det var minst sagt glädjetjut ifrån bådas håll när Carlgren räddade sista straffen. Fantastiskt roligt för killarna! Även om jag tycker att straffar är ett förbannat tråkigt avslut, oavsett om resultatet blev vad vi höll tummarna för. Oerhört avundsjuk på Dennis som var på plats. Vilken euforiska känsla!