Hela helgen har bjudit på fantastiskt fint väder! Jag är så otroligt trött på vinter och kyla. Tro det eller ej, men det blir faktiskt kallt i Melbourne under vintern. Vi har haft ett par morgnar när det varit nollgradigt och frost på bilrutan. Trots att temperaturen oftast ligger någonstans mellan 10-15 grader så känns det betydligt kallare på grund av dem isiga vindarna som sveper in från Antarktis. Det värsta måste dock vara att isoleringen i de flesta husen är fruktansvärt dålig, kylan åker rakt igenom väggarna! Under vintern har jag sovit i långarmad pyjamas, tjocktröja, tjocka raggsockor, vintertäcke samt en tjock filt. Jag är så van ifrån Sverige att husen alltid är varma och elementen lämnas på dygnet runt. Det gör man inte här. Här startar man värmen när man kommer hem och stänger av den när man går hemifrån. Ni kan ju tänka hur många gånger jag fått höra:"Men du kommer ju från Sverige, du borde klara av kylan!" Nu är dock våren här och jag njuter varje minut av att slippa frysa. Idag är det faktiskt 28 grader! Det har hänt så mycket under de 2.5 veckorna jag var i Sverige, det är så mycket grönare överallt! Vi ställde också om klockan under helgen så nu njuter vi av att det är ljust längre på kvällarna. Igår körde vi ner till Sandringham, det är en stad söder om Melbourne längs kusten, ungefär 3.4 mil ifrån var vi bor. Vi tog med oss smörgåsar och vattenmelon och spenderade eftermiddagen i solen. Vi hittade en hundvänlig strand och Francis fick äntligen möjlighet att gräva i sanden och bada. Han älskade det! Vi har varit på stranden en gång tidigare så han kunde få känna på att gå i sanden, det är viktigt att introducera sin valp för nya underlag sa det inte blir skrämmande när dem blir äldre, det var dock under vintern. Det var så blåsigt så han fick fullt med sand i ögonen och det var iskallt i vattnet, ingen lyckad upplevelse. Sista helgen i juli, mitt i vintern. Vi lyckades få en del av stranden som var lite avskilt ifrån människor så vi kunde knäppa av kopplet. Om Francis ser något spännande så kommer han garanterat springa emot det och även om vi ropar kommer han inte tillbaka. Eller i somliga fall gör han det men då det är som rysk roulette om han lyssnar eller inte vill vi inte riskera något. Vi har honom alltid kopplad förutom om vi är ensamma eller om det är långt avstånd till människor och framförallt andra hundar. Francis skulle aldrig skada någon men han hoppar när han är exalterad vilket såklart är skrämmande. Han verkligen älskar alla andra hundar men då han är en valp kan han leka ganska "tufft" och många hundar uppskattar inte det, så för allas bästa har vi honom kopplad. Det gick dock bra att ha honom lös, vi slängde tennisbollar som han hämtade i vattnet och grävde ner i sanden. Han såg ut som en våt råtta när vi gick därifrån och hans päls var full med sand. Vi gick också förbi en hundstrand, det var så många hundar som sprang lösa och lekte. Francis var kopplad men han slet som aldrig förr i hopp om att komma loss. Jag ser framemot den dagen när Francis är lite äldre och förhoppningsvis mycket lugnare runt andra hundar. Det vore så härligt att kunna ha honom utan koppel och veta att han inte springer iväg så fort han ser en annan hund. Råtta eller en våt hund? Francis la sig raklång i all tång, USCH!

Fredag och därmed ledig ett par timmar under dagen. Jag spenderade min förmiddag på ett museum om andra världskriget. Museet heter Jewish Holocaust Centre och ligger i förorten Elsternwick. Det är ett väldigt litet museum. Jag gjorde ingen guidade turer utan gick runt på egen hand och läste. Det var två stycken guider som kom fram ett par gånger och frågade om dem kunde berätta lite om historien för mig. Den ena guiden blev oerhört förvånade när jag svarade nej på frågan om jag studerade om förintelsen på universitetet. Det kanske inte är så vanligt att en 20-åring frivilligt spenderar sin förmiddag på ett museum. Den andra guiden blev förvånad när jag talade om att jag besökt Auschwitz, Birkenau och Mauthausen. På museet fick jag läsa att arbetet som utfördes på Mauthausen var totalt meningslöst och enbart för att försvaga och bryta ner fångarna psykiskt och fysiskt. Det fanns andra läger som hade fabriker och gruvarbete, alltså aningen "mer meningsfullt arbete" om man kan uttrycka sig så.. Visserligen är jag en känslig människa som har lätt för att visa känslor.. Men jag blev själv förvånad när jag insåg hur det rann tårar nerför mina kinder när jag gick runt och läste. Det är så overkligt att något så fruktansvärt har hänt och att det inte skedde för så många år sedan. Det gör mig så himla upprörd att det finns människor som påstår att förintelsen aldrig har hänt. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på framtiden och vad som kommer ske inom de kommande åren.. Det går inte att undgå att det varje dag pågår krig världen över. Hur lång tid kommer det dröja innan det kommer till Sverige? Kommer ett nytt världskrig uppstå och kommer kristna vara den utsatta gruppen? ISIS skrämmer mig. Oh, här kunde jag inte låta bli att få tårar i ögonen. En judisk barnläkare vid namn Januz Korczak hade två barnhem i Warszawa, ett för kristna barn och ett för judiska barn. Han var en känd författare och därför erbjöd nazisterna honom en chans att fly men han valde att fortsätta driva barnhemmet. I augusti 1942 kom nazisterna till barnhemmet och förde med sig barnen till Treblinka. Nazisterna hade ingen anledningen att ta med sig honom men han valde att följa med barnen till koncentrationslägret. Kunde han inte rädda barnen så kände han inte heller att det var rätt att rädda sig själv. Vilken hjälte! Usch, här grät jag också.. Fruktansvärt med alla barn som dog. Efter ett känslomässigt besök på museet promenade jag bort till förorten Elwood och till ett café vid namn Combi. Det regnade och blåste ganska rejält men jag trotsade vädret och promenerade hela vägen. Combi är också ett utav dem caféer som jag har på min "att-besöka-lista". Ett café som är passionerad i att använda organiska produkter som inte innehåller några syntetiska ämnen eller kemikalier. Spännande! Jag passade på att äta lunch och valde en utav raw food rätterna, Zucchini spagetti. På menyn stod det "Färsk ekologisk sallad med spiraler av zucchini spagetti, toppade med husets krämig cashew dressing, hackad svamp, paprika och kål, toppat med groddar och frön. Oerhört gott! Till detta tog jag en Flat White som tydligen är typiskt australienskt. Mikroskum - ångad mjölk från botten av en kanna - hälls över en dubbel espresso. Det liknar alltså en latte men med mindre mjölk. Tydligen är det väldigt viktigt vilken del av en skummande mjölken som man använder, den i botten eller den översta.. Japp, jag har precis läst väldigt mycket om detta på google för att få en korrekt beskrivning. Hur som helst tog jag kokosmjölk istället för vanlig mjölk, det rekommenderas inte. Det smakade enbart kokos.. Så vackert att man blir tårögd! Ät mer färger folket. Min fredagskväll spenderade jag i Melbourne tillsammans med en grabb. Vi drack kaffe och pratade om allt mellan himmel och jord. Då han är medveten om hur mycket jag älskar julen tog han med mig på en promenad runt Melbourne för att visa mig alla de platser med julpynt. Alltifrån ljusshower till stora julgranar. Då han inte själv är ett vidare fan av julen kunde jag inte bli annat än rörd när han frivilligt promenerade runt staden med mig.. Små saker som betyder mycket. Det var en mycket lyckad kväll.

Söndag och sista dagen! Inledde morgonen i vanlig ordning med att äta frukost och därefter gick vi bort till en liten flod så att barnen kunde få prova på att fiska. Blev förvånad över vilket tålamod en del utav barnen hade. En liten fisk drogs upp och den lilla killen som drog upp den var en utav de yngsta barnen. Alla barnen fick känna snabbt på fisken innan dem slängde tillbaka den vattnet. Ser ni den lilla Wallabyn? En enda fisk drogs upp och det var av lillkillen på bilden.

Efter en lång stund på stranden hade jag hunnit att få rejält röda kinder av den starka solen. Det där med solkräm är inte min största prioritering här i livet.. Pojkarna tog en dusch efter strandhänget och jag passade på att vila en liten stund i mitt rum. Dagens lunch serverades i familjens stuga och bestod av  smörgåsar med massor av olika tillbehör. Jag tog sallad, frukt, kyckling, tonfisk och ägg. Perfekt när utbudet är stort och man kan välja själv. När lunchen var nere beslöt vi oss för att promenera en utav alla de vandringsleder som Wilson Promo erbjuder. Vår destination var Squeaky beach. Vårt "område" där stugorna fanns hette Tidal River och promenaden är 2 km lång. Uppförsbackar och nerförsbackar med fantastisk utsikt över havet beskriver sträckan ganska bra. Min telefon var urladdade och jag orkade inte bära med min kamera, därför har jag inga bilder ifrån själva promenaden. Jag fotade däremot en del med Marlis telefon så jag får lägga upp bilderna när hon skickat dem till mig. Det var alltså jag, Marli, Austin och tre andra familjer som gick. Hugo och Spencer gick före oss tillsammans med ett par andra familjer. När vi kom fram badade jag med Austin i ett iskallt hav.. Ja, det var verkligen inte varmt. Vi stod mest vid kanten och hoppade för vågorna, det var dock oundvikligt att inte bli blöt långt upp på magen. Alvin kom och hämtade oss och tog även med min kamera så jag kunde fota lite! När vi kom tillbaka blev det ytterligare en dusch för att få bort all sand. Stranden må vara underbar men gud obekvämt det är att ha sand överallt och ingenstans. På kvällen var det middag i mitten stugan och det var indisk mat, mycket gott. På kvällen satt vi återigen och pratade i en stuga. Det blev en tidig kväll för mig.

Jag skyndade mig tillbaka till stugorna, tog på mig ett linne och lämnade av min jacka, det var ju trots allt väldigt soligt nere på stranden. Mitt klädval fick jag dock ångra ganska fort igen när jag insåg att även om solens strålar värmer så är vinden väldigt kylig. Barnen badade och byggde sandslott. Hur dem kunde bada i det kalla vattnet förstår jag inte! En del föräldrar var dock smarta och hade med sig våtdräkt. Jag stod och pratade en väldigt lång stund med en utav mammorna. Hon har själv rest genom Europa och varit hemifrån ett flertal månader innan hon beslöt sig för att skaffa familj. Jag är så fascinerad av människor som tar beslutet att resa och framförallt på egen hand. Det var minst sagt givande och spännande att lyssna på hennes historier! Jag har verkligen fått intrycket av australiensare är oerhört pratglada och trevliga, denna mamman var inget undantag. Hon blev förvånad när jag sa att jag bara var 20 och redan hunnit bo i Uganda i sju månader och även bott i en annan stad i Sverige under fyra månader. Jag antar att jag faktiskt har hunnit med en hel del för att bara vara 20 år.. Och massa mer ska upplevas innan jag beslutar mig för att slå mig ner med familj, lägenhet osv..

Som tack för att jag fick följa med tyckte Marli att det var lämpligt att Hugo sov i mitt rum, inget jag hade något emot. På lördagsmorgonen vaknade han strax efter sju. Vi båda duschade och klädde på oss innan vi gick bort till familjens stuga för att äta frukost. Efter frukosten gick jag ner till stranden som låg ett stenkast ifrån stugorna. Det är något särskilt med havet och stränder, jag älskar det. Kanske är det för att jag är uppvuxen i Helsingborg som är en kuststad. Jag tycker verkligen inte om insjöar eller åar, ryser av att behöva bada i vatten där jag inte kan se botten. Jag stannade en bra stund nere på stranden innan jag traskade tillbaka för att hämta min kamera. Min mobilkamera är väldigt bra men den slår absolut inte min systemkamera. På vägen tillbaka till stranden fick jag sällskap av ett par familjer. Mer om det i nästa inlägg!

Fredagsmorgon och dags att göra oss redo inför bilfärden med destination Wilson Promontory. De vanliga morgonsysslorna utfördes och därefter var det dags att packa in allting i bilen. Jag tyckte det kändes onödigt att ta två stycken bilar och var övertygad om att vi skulle få plats med allting i en bil.. Det fick vi, med nöd och näppe. Vi satt som packade sardiner med saker överallt MEN vi fick in allt i bilen. Wilson Promontory är en nationalpark belägen i södra Australien. Det finns en utsiktsplats i nationalparken som ska vara den sydligaste punkten i Australien. Sista helgen i november brukar familjen tillsammans med tio stycken andra familjer besöka nationalparken. Alla pappor har studerat på universitet tillsammans på nittiotalet och är läkare med olika inriktningar. Det var ett par stycken av dem som var barnläkare, någon var anestesiläkare, en annan hade specialiserat sig med barnonkologi. Det måste vara något av det absolut tuffaste arbetena, att varje dag möta barn som lider av cancer. Det var alltså tio stycken män tillsammans med deras fruar och barn. Totalt var det 34 stycken ungar, galet! Kändes som att det var ett skolläger. Dem hyr tre stycken stora stugor, dessa måste man boka ett helt år innan då det är ett så pass populärt resmål. Stugorna är väldigt stora, cirka 4-8 sovrum med 2-4 bäddar i varje rum samt åtminstone två stycken badrum och ett gemensamt kök/vardagsrum/matplats. Jag kunde följa med av den anledningen att det var en familj som avbokat, jag fick alltså tillgång till deras rum, därmed bodde jag inte i samma stuga som min aupair-familj. Såhär såg det ut, antingen sov man i våningssängar eller enkelsängar. Hugo sov i mitt rum första natten och vi sköt ihop våra sängar för att få en dubbelsäng istället. Vi åkte hemifrån vid 12.30 men hann bara ett kvarter innan vi körde tillbaka för att hämta lakan, alltid är det något man glömmer. Resan tog cirkus 3 timmar och den var inte helt smärtfri. Hugo och Spencer bråkade i baksätet, Sully var hysterisk och grät större delen av tiden och Austin sov. När vi hade drygt 20 minuter kvar grät Austin och sa att han var tvungen att gå på toaletten, två sekunder senare gjorde han en kaskadkräkning i bilen. När vi väl kom fram packade vi upp allting, åtminstone jag. Jag packade upp mina kläder på hyllorna och bäddade de två sängarna, jag tycker om att komma i ordning. På kvällen åt vi alla spagetti tillsammans, ett par familjer var ansvariga över kvällens middag. Resten av kvällen spenderade jag i familjens stuga med ett par andra familjer. Jag satt mest och lyssnade och försökte hänga med i deras samtalsämnen. Det blev en tidig kväll för mig.

Söndagen 22/10 var det dags för Color Run! För er som inte vet var Color Run är så tog jag mig friheten att kopiera information ifrån eventets hemsida. Dem skriver följande: The Color Run är en löparfest, där tusentals deltagare blir täckta i färgpulver från topp till tå. Det handlar på inget sätt om att genomföra fem kilometer på snabbast möjliga tid. Efter varje kilometer finns en färgstation med musik, fest och en ny färg som löparna springer igenom. Festen fortsätter i målområdet med en underbar Finish Line Festival, där festen kulminerar i miljoner av levande färgkombinationer. Det är alltså en sträcka på fem kilometer och du bestämmer själv om du springer, går eller kryper fram. Det är därmed ingen seriös löpartävling. Jag blev förvånad över att se hur många barnfamiljer det var som deltog, väldigt många mammor som kom med deras barnvagnar. Jag sprang nästan hela vägen, väldigt stolt över mig själv faktiskt. Har haft problem med mina benhinnor sedan jag slutade spela fotboll när jag var 15. Sedan dess har jag haft väldigt svårt för att springa och jogga vilket är oerhört tråkigt för det är något jag tycker är väldigt roligt och skönt. Hur som helst var jag väldigt glad över att jag klarade fem kilometer på en relativt bra tid! Det var ett väldigt roligt event som jag gärna vill göra om! Det hade definitivt varit betydligt roligare om jag hade någon kompis att springa med.. Istället satte jag i mina hörlurar i öronen och fokuserade på att få en så bra tid som möjligt. Färgen som dem slänger på dig när du springer är gjord av talk och majsmjöl samt lite färg. Jag tror jag passerad fyra stycken stationer med olika färger. Det fanns även ett par stationer där du kunde dricka vatten, välbehövligt i denna värmen. Dessvärre hade jag inga kontakter med mig och det fanns inte någon bankomat i närheten så kort efter att jag kommit i mål bestämde jag mig för att bege mig vidare. Fick minst sagt ett par blickar på gatan när jag passerade förbi helt täckt av färg! Stannade i Moonee Ponds som är en förort sidan om Essendon. Åt på en resturang som heter Grill'd där dem serverar hamburgare i alla dess olika former. Ja, jag är en hamburgare-älskare. Mitt hjärta smälte när jag såg att dem nu fått in ett bröd som dem kallar "Low Carb Superbun" som innehåller minder än 9 gram kolhydrater och är gluten, spannmåls och mejeri-fri. Jag försöker att välja glutenfritt alternativ på restauranger då min mage blir väldigt uppblåst när jag äter bröd och pasta. Hamburgaren var supergod och till detta åt jag "Zucchini chips"! Perfekt avslut på en rolig dag.

Lördag vilket betyder ledighet, underbart. Förmiddagen spenderade jag på gymmet och därefter hoppade jag på spårvagnen som tog mig till Melbourne Central, detta är alltså en en tågstation precis innan Flinder Station vilket är centralstationen. Tågen går under jorden och ovanför Melbourne Central finns ett trevånings köpcentrum med ett flertal olika affärer, restauranger, det finns ett gym samt en bio på översta våningen. Jag letade specifikt efter en affär där jag skulle köpa proteinpulver. Till min stora besvikelse innehöll de flesta proteinpulverna socker, vad är det för trams?! Jag bad om ett utan socker och jag fick minsann betala för det.. Cirkus 600 kronor fattigare gick jag därifrån, kände mig aningen lurad som inte kollade priset först. Kunde aldrig tro det skulle vara så dyrt! Promenerade bort till Federation Square som ligger sidan om Flinders. På Federation Square finns det alltid något som sker, något form av event. Solstolar var uppsatta och det var utomhusbio på gång, dessvärre var det en riktigt dålig film som handlade om klimatet så jag stannade inte särskilt länge. Promenerade vidare till "Noodle Market" och tittade mest, asiatiskt mat i mängder. Fortsatte bort till Royal Botanic Gardens som ligger ett stenkast ifrån Flinders Station. Ett besök i den botaniska trädgården är med på min "Att göra lista" här i Melbourne. Detta är tydligen ett måste när man besöker Melbourne, trädgården ska tydligen vara väldigt vacker. Jag instämmer med människor som sagt detta. Det var väldigt fridfullt och mysigt att promenera runt. Trädgården är väldigt stor och det tar sin lilla stund att gå runt den. Det är lustigt hur trädgården ligger MITT I staden men trots det hör man inga ljud från bilar, underbart. Innan jag åkte hem passade jag på att gå inom Starbucks och köpte en kaffe. Jag köpte en jul-latte med smak av pepparkaka. Ja, jag höll på att smälla för att den var så god. Jag köpte även sushi. Vad mer kan du behöva en lördagskväll i Melbourne? My god, I love this city.

..become the architect of your future.

Jag och killarna spenderade natten hos Helen i Geelong. Jag fick lite sovmorgon på lördagen på när jag kom upp hade killarna precis ätit upp deras frukost. Jag och Helen satte oss ner och åt frukost tillsammans medan pojkarna spelade basketboll utanför. Känns inte det som en familjeidyll?! Att bo längst ner på gatan, med en vändzon där barnen kan leka fritt för det mer eller mindre aldrig kommer några bilar. Det var så mysigt att vara hemma hos Helen. Hon är så underbar och lättsam, väldigt hjälpsam och snäll! Vi hoppade in i bilen och åkte till en bondgård, Helens kompisar bor här. Dem var dessvärre inte hemma då dem åkt till Singapore för att besöka deras ena dotter. Helen åker dit mer eller mindre varje dag och matar hunden Rocky, fåret Rose och ser till att hästarna mår bra. Gården ligger uppe på en stor kulle/berg, ganska högt upp över havet och utsikten är helt fantastisk! Jag hade inte haft något emot att vakna upp till den utsikten varje morgon. Oh, lilla fölet Rose var inte många månader gammal, så söt! Austin gick runt med henne i ett koppel. Spencer var förvånansvärt rädd för henne och likaså för hunden Rocky. Hugo tog Rocky i kopplet och promenerade runt på gräsmattan. Att få en bild på alla tillsammans var inte särskilt enkelt. Dels är djur inte särskilt fotogeniska och förstår att dem bör titta in i kameran och när två utav pojkarna ler och tittar in i kameran så gör den tredje pojken något annat. Jag försökte också att ta en bild på Austin tillsammans med Rose. Dessvärre var Rose inte särskilt samarbetsvillig och Austin fick kämpa för att försöka dra tillbaka henne. Plötsligt säger han till fölet "Sit down!" Kunde inte låta blir att skratta, Austin förstod nog inte riktigt att ett föl inte är som en hund och därmed inte lyssnar på kommandon om att hon ska sitta. Paret som bor på gården har två döttrar. Döttrarna brukade leka tillsammans med Marli när dem var små. Ena dottern kom förbi och sa hej, hon var väldigt trevlig. Hon berättade att även hon har passat på att resa mycket under sin ungdom, bland annat hade hon besökt flera länder i Sydamerika, häftigt! Då hon hade nyckel till huset fick jag en lite rundtur, otroligt fint hus. I köket/vardagsrummet var det stora panorama fönster så man kunde se havet. Föreställ er den andra bilden fast den är tagen inifrån, den utsikten äter dem frukost till. AVUNDSJUK! Vi fortsatte ner till hagen och till den lilla ponnyn. Vi fick på sadeln och först upp på hästryggen var Austin. Vi promenerade upp till nästa hage och till nästa häst. Kunde inte låta bli att klappa hästen i hagen bredvid, gud vad hästar är fina djur! Spencer som är hästtokig var väldigt avvaktande då den andra hästen var lite mer busig i hagen. Spencer vågade inte hoppa upp på hästryggen på den större hästen så Austin och Spencer fick turas om medan Hugo fick den stora hästen för sig själv. Lilla Austin tog tag i grimskaftet och ledde ponnyn runt hagen. Hästen var så snäll och lugn. När killarna fått rida en stund hoppade vi in i bilen och åkte vidare i jakt på en restaurang för att äta lunch. Vi alla var väldigt hungriga då det dragit ut på tiden. Vi kom fram till en vingård men det skulle ta trettio minuter innan vi kunde få ett bord så vi åkte vidare. Vi hittade ett café vid namn Café Zoo där vi slog oss ner. Mätta och belåtna åkte vi vidare, Helen släppte av mig på tågstationen och jag åkte tillbaka till Essendon för att vara barnvakt till Sully då Alvin och Marli skulle iväg och äta middag. Jag var mer än nöjd efter min första visit i Geelong!

Efter min tur på Old Melbourne Gaol var det dags för en guidad tur i byggnaden sidan om, City Watch House. City Watch House är ungefär motsvarigheten till dagens häkte, här fick man fick sitta i väntan på att bli dömd eller släppt. Mellan åren 1914-1994 användes byggnaden, det är alltså inte särskilt längesedan det stängdes.

---

  Den guidade turen varade i ungefär 40 minuter och det var en upplevelse jag inte hade räknat med. Dörrarna öppnades och ut kom en man klädd i poliskläder, han hade en ganska otrevlig ton och bad oss rappa på för vi hade ont om tid. När vi kom innanför dörrarna beordrade han oss att dela upp oss, männen mot väggen till höger och kvinnorna till vänster. Han förklarade att vi nu är på besök på hans territorium och därför ska vi lyda hans order. Jag måste medge att jag blev ganska förvånad och aningen skraj när han höjde rösten. Vi fick inte lov att skratta eller prata och varför gång han tilltalade oss var vi tvungna att säga antingen Yes sergeant eller No sergeant! Vidare fick vi gå in till kontoret där vi fick vars ett papper, på pappret stod det information om oss som fångar. Ett påhittat namn, var vi kom ifrån, varför vi satt i häktet osv. Han bad ett par personer säga sig namn samt varför dem var där. Självklart blev jag en utav dem utvalda och jag valde att bara säga förnamnet Cassie då jag inte visste hur man uttalade efternamnet. Han bad mig säga efternamnet varpå jag svarade "Sorry, I don't know how to pronounce it." De resterande skrattade och han svarade barskt "Wow, having some trouble with your name, don't you?!" När vi alla var inskrivna fick vi gå vidare till nästa rum. Här blev vi uppmanade att lägga våra väskor på golvet. Han sa "I don't care if it's a Prada or Gucci bag, put it down on the floor!" Vidare fick vi hålla upp händerna och dela på fingrarna, detta för att se att vi inte hade några droger med oss. Därefter uppmanade han oss att sticka ut tungan så han kunde se att vi inte hade rakblad eller något annat skarpt föremål med oss som vi kunde skada oss med. Låset öppnades, grinden sköts undan och vi var inne i häktet. Jag och de resterande tjejerna blev instängda i en cell och killarna i en annan. Efter stängt och låst dörren dröjde det inte länge innan han skrek "Lights out!" och det blev kolsvart i cellen. Snacka om klaustrofobisk känsla, haha.. Därefter fick vi gå ut och sätta oss på bänkarna på aktivitetsgården och han berättade om häktet. Vi fick en stund därefter att besöka varje cell igen och ta bilder. Därefter fortsatte vi till tjejernas aktivitetsgård, återigen delgav han information. Därefter var turen slut och man fick möjlighet att läsa lite information på en tavla! Det var en riktigt rolig upplevelse måste jag säga! Är imponerad över hur otroligt duktig han var på att spela. Allt detta var alltså iscensatt för att man skulle få en känsla över hur det var att vara inlåst i häktet. Han gav otroligt många roliga kommenterar under tiden och man kund inte låta bli att fnittra till trots att vi blivit tillsagda att vara helt tysta. Om du besöker Melbourne, besök City Watch House, grym upplevelse! "Häktet" har lämnats i samma skick som det var i när det användes. Flertal gånger påpekade guiden att vi inte fick lov att röra något då - varken dörrar, hänglås eller de klotter som de intagna rispat in på väggarna och bänkarna i varje cell. Han varnade oss om att det fanns mindre trevliga meddelande inristade på väggarna och att detta alltså inte är något man ristat in i efterhand för turisternas upplevelse, klottret är sedan tiden då häktet var aktivt. Dessvärre såg jag att det stod "Kroatien 2015", ritat med en bläckpenna. Så himla tråkigt att folk måste förstöra! På bilden till vänster ser ni hur trevliga toaletterna var som fanns i ett hörn i varje cell. Utöver toaletten fanns det två eller tre bänkar längs med väggarna. På bilden till höger ser ni hur killarnas duschrum såg ut. Även här fick man inte lov att röra något.. Om jag ska vara ärlig ville jag knappt kliva med mina skor där, haha! På den övre bilden ser ni en cell som var utrustad med mjuka väggar. Cellen var avsedd för de personer som var benägna att skada sig själv. Långt upp på väggen var det skoavtryck och det såg ut som något gult hade runnit, antagligen urin. FRÄSCHT! På den andra bilden ser ni ni de manliga intagnas "aktivitetsgård". Här fick dem lov att gå ut för att utföra någon form av fysisk ansträngning, självklart under en begränsad tidsperiod och med övervakning av vakterna. Rummet till höger är en toalett. Rummet var ganska stort men det var väldigt mörkt och kallt. Guiden sa att det spelade ingen roll om det var sommar eller vinter, det var ändå kyligt därinne. På den nedre bilden ser ni en liten mindre aktivitetsgård. Den var avsedd för de personer som av någon anledning löpte risk att hamna i klistret med de andra intagna, där inräknat pedofiler och polisinformatörer. Kvinnornas aktivitetsgård var betydligt mycket mindre av den anledningen att det inte fanns lika många intagna. Dem hade även lyxen att få en dörr till sin toalett. Det var även betydligt mycket ljusare här än hos killarna. På vägen ut från "häktet" fanns det en tavla med information om "The Watch House"! I början av 90-talet passerade mer än 19.000 personer per år, ungefär 50 per dag, City Watch House. Den vanligaste orsaken, framförallt på helger var fulla och odrägliga människor. Det fanns tre stycken celler som dem kallade "wet cells" och mer än 100 personer satt där varje helg efter fått lite för mycket i sig! Även oanständigt språk, kränkande behandling, överfall och rån kunde vara anledningar till varför man fick besöka City Watch House. I slutet satt några av Victorias mest ökända brottslingar, där inräknat ett par mördare. 

Igår förmiddags tog jag tåget in till Melborune Central och promenerade bort till Old Melbourne Gaol. Som jag nämnt tidigare brukar jag inte besöka museum speciellt ofta men när jag läste om olika turistattraktioner i Melbourne kom det gamla fängelset upp som förslag. Vad passar förresten bättre än en dag på ett museum när det är små kyligt ut och regnet hänger i luften? Old Melbourne Gaol är ett gammalt fängelse och numera ett museum (sedan 1972) som ligger på Russel Street i Melbourne. Fängelset byggdes år 1839 och användes mellan år 1842 och 1929. Museet består av en stor byggnad med tre våningar där man har möjlighet att gå in i varje cell för att få en uppfattning om hur fångarna levde. I varje cell finns det tavlor med information om olika personer som satt fängslade och vilket brott de begick som ledde till att dem avrättades. Det finns även ett flertal dödsmasker av personerna, alltså en gipsavgjutning av deras ansikte. Fängelset är känt för att ha haft samt avrättad några av Australiens mest ökända brottslingar. Men även småaktiga brottslingar, hemlösa och psykiskt sjuka höll fångna här. Under åren som fängelset var verksamt avrättades totalt 133 personer genom hängning, både kvinnor och män. En del personer hävdar att museet är hemsökt och att dem påstått sig se spöklika uppenbarelser samt röster i närheten av en cell. Det finns möjlighet att få gå en guidad tur på kvällen. En liten fegis som jag hade inte vågat, hah! I rummet sidan om galgen fanns det en tavla på väggen med samtliga personer som blev avrättade i fängelset. Majoritet av brottslingarna hade antingen mördat, rånat eller skjutit någon. Det fanns även ett fåtal våldtäkter. Förvånansvärt många brottslingar kom ifrån England och Irland. I en cell fanns det en tavla där en utav brottslingarna hade sagt "I would rather face the gallows than go to gaol again". Jag misstänker att det inte var en dans på rosor att vara fånge där. Jag gick in i en cell och försökte mäta hur stort rummet var. På längden kunde jag gå drygt 4 steg och på bredden 2.5. En utav de värsta brottslingarna som satt fånge samt avrättades på Old Melborune Gaol var Ned Kelly. Han var en så kallad bushranger vilket innebär att han var en brottsling som använde sig av naturens medel för att gömma sig ifrån myndigheterna. Under kolonialperioden här i Australien kom ett flertal kriminella nybyggare, slavar och fångar ifrån Europa och Afrika. Detta förklara varför det var så pass många irländare samt engelsmän som avrättades i fängelset. De kriminella bildade flera gäng där det mest berömda banditgänget var "The Kelly Outbreak" som leddes av just Ned Kelly. Gänget bestod av hans bror Dan Kelly samt två vänner. Dem utförde bland annat två stora väpnade rån samt sköt ihjäl en man vid namn Aaron Sherritt, en känd polisinformatör. Kelly upplevde sig själv vara ett offer för polisens förföljeser och redan som sextonåring fick han stå inför rätta för en häststöld. Vid ett tillfälle sköt gänget tre stycken poliser, därefter förklarades han men även hans kompanjoner som fredlös. Vid ett annat tillfälle tog Ned Kelly hela staden som gisslan. År 1880 försökte gänget att överrumpla ett tåg med poliser men misslyckades, hans gängmedlemmar dödades medan han själv blev svårt skadad och satt i fängelse. Kelly blev dömd till avrättning genom hängning och det utfördes på Old Melbourne Gaol. Han sista ord var  "Such is life". Ned Kelly är en ikon och även sedd som en legend enligt en del människor. Jag har faktiskt aldrig hört talas om honom förut men jag såg att det finns ett flertal filmer som handlar om hans liv, kanske borde se någon av dem för att lära mig mer. En stor del av fängelset kretsar om just honom och hade jag vetat det hade jag läst på lite mer innan mitt besök. Hur som haver var det väldigt intressant att gå runt och läsa om fångarna som spenderade sin sista tid i fängelset. Inträdet kostade 25 dollar vilket motsvarar 153 kronor. Förutom att man hade tillgång att gå in och ut genom museet fick man även en guidad tur i byggnaden som låg sidan om - City Police Watch House vilket är detsamma som häktet. Mer om detta i nästa inlägg!

Strax efter tolv i söndags mötte jag upp Nadia på tåget in till Melbourne. Det är endast tre minuter och en tågstation mellan oss. Vi klev på Flinders Station och gick över gatan till St.Pauls Cathedral. Dörrarna var öppna och jag passade därför på att smita in. Herregud, vilken gigantiska kyrka. En otroligt vacker sådan dessutom! Det blev en kort visit och inga bilder togs då jag var för snål för att betala en avgift för att få fotografera. Endast två gator ifrån kyrkan fann vi vår första destination - Hosier Lane. Hosier Lane är populärt för turister att besöka då husen som gatan omges av pryds av graffitimålningar. Jag läste följande på internet: Melbourne är känd som en av världens stora gatukonst huvudstäder för dess unika uttryck av konst som visas på godkända utomhus platser i staden. Jag blev minst sagt imponerad över alla målningar.. Jag tycker att klotter ser för jävligt ut men graffiti däremot, wow. Mer färg på stadens mörka husväggar! Att hitta i en storstad är inte helt lätt, speciellt inte när det är smågator man ska besöka. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag är värdelös när det kommer till att läsa kartor. Spelar ingen roll om jag har GPS i telefonen, jag lyckas alltid gå åt fel håll iallfall. Hur det är möjligt? Jag vet faktiskt inte. Vi gick vidare mot nästa destination, en välkänd gränd med ytterligare ett flertal graffitimålningar. Jag var inte lika imponerad av denna gata och dessvärre var det väldigt mycket klotter som förstörde målningarna. Jag behövde köpa ett batteri till termometer och Marli sa att jag skulle gå till en butik som heter Dick Smith. När vi äntligen hittade dit fick jag veta att just den typen av batteri var slut och jag blev därför tipsad om en annan butik vid namn Jaycar Electronics. Återigen försöka orientera sig i staden. Som tur var hade butiken batteriet! I jakt på en restaurang insåg vi att vi var på samma gata på Victoria Market. Förra gången jag skulle göra ett besök var det stängt och därför passade jag på nu! Det fanns en sektion med massor av leksaker, kläder och krims krams.. Ni vet det gamla vanliga som brukar finnas på festivaler och marknader. Nästa sektion bestod av flertal bord med frukt och grönt samt nötter. Jag köpte med mig en mix av nötter och russin, roligare att köpa där än i förpackning på Supermarket. När jag gick förbi grönsakerna var det ett bord med massor av dill och det var oundvikligt att missa doften. Genast började jag tänka på nyårsafton för ett par år sedan när mamma som vanligt gjorde hennes otroligt goda smörgåstårta och när André fick i uppgift att finriva lök, han var inte så exalterad över det. Kunde inte låta bli att få lite hemlängtan! Vi åt lunch på ett ställe vid namn Nando's. Jag åt en sallad där den grillade kycklingen var kryddad med citron och örter, smakade mycket bra. Efter vår lunch hoppade vi på City Circle Tram som är en gratis spårvagn som tar en runt CBD Melbourne - Central Business District. På turen åker man förbi ett flertal turistattraktioner så som Melbourne Aquarium och Riksdagshuset, turen är alltså avsedd för turister. Vi hoppade av vid central stationen i Melbourne. Nadia var så sugen på churros så vår nästa destination blev den lilla butiken vid centralen. Jag åt friterade äpple med kanel och grädde, smakade som äpplepaj! Satte oss längs floden och tog det lugnt, trötta efter en lång dag. Min sista sak på agendan blev att återigen gå tillbaka till kyrkan - St. Pauls Cathedral och delta på ceremonin som började klockan 18.00. Jag går vanligtvis aldrig i kyrkan, jag kanske borde göra det oftare.. Det är så fridfullt att befinna sig i kyrkan. När orgeln började spela och pojkarna sjöng fick jag gåshud över hela kroppen, mäktig känsla med kyrkmusik. Jag stannade dock bara i drygt 30 minuter. Där och då insåg jag att jag måste läsa på religion, förstod ingenting av vad dem pratade om ifrån bibeln.

I tisdags var det Melbourne Cup och därmed en heldag. Barnen är lediga från skolan, många restauranger och fik håller stängt och dagen är tillägnad den stora hästkapplöpningstävlingen. Är det inte galet att tävlingen har fått en alldeles egen RÖD dag? Marli tyckte att jag skulle ta vara på just denna stora dag och därmed behövde jag bara arbeta ett fåtal timmar på morgonen och hjälpa till med att göra i ordning pojkarna. Strax innan lunch mötte jag upp en tjej vid namn Matilda, hon är ett år yngre än mig och kommer ifrån Tyskland. Matilda kom hit i augusti, om jag inte minns helt fel och bor i ett område som heter St Kilda. Området är känt för backpackers och framförallt ungdomar då det tydligen ska finnas många spännande fik och ett härligt nattliv. Hon arbetar på två olika fik och en kväll i veckan arbetar hon på ett cateringföretag. Precis som mig så har hon ett "Working Holiday Visa" och om fyra veckor planerar hon att resa längst östkusten med hennes kompis som hon kom hit med. Jag och Matilda promenerade gata upp och gata ner och pratade om allt och ingenting. Otroligt lättsam och enkel människa att umgås med. Att hennes engelska var så otroligt bra, vilket chockerade mig då min erfarenhet hittills har varit att tyskar har väldigt dålig engelska, underlättade en hel del! Det är otroligt påfrestande att umgås med människor där man ständigt måste upprepa sig och det gång på gång uppstår missförstånd för att språket spökar till det. Vi gick till Victoria Market men dessvärre var allting stängt. Vi fortsatte mot ett annat område som heter Fitzroy i jakt på ett bra lunch ställe. Vi gick förbi ett ställe vid namn Radhey som serverade 100 % vegetariskt, veganskt samt fritt från lök, vitlök, MSG och GMO. En hel del rätter var även glutenfri. Hur häftigt lät inte det?! Självklart var vi tvungen att slå oss ner och kolla på deras meny. Jag blev även imponerad av deras toalett, när man spolade så var det vattnet man tvättade händerna i som spolades ut i toaletten, supersmart! Jag beställde "Bhakti Burger". Turkiskt bröd, vegansk majonnäs och istället för en hederlig köttfärsbit var det en "biff" gjord på quinoa och grönsaker, till detta serverades sallad och pommes. Matilda åt en förrätt som hette "Aloo  Tikki", detta var också två "biffar" gjord på grönsaker och till detta serverades en vegansk sour cream/mint chutney. Jag betalade 14.50 $ vilket motsvarar 89 kronor. Påväg tillbaka mot centrum passerade vi Carlton Gardens som är en stor park, den ligger i anslutning till Melbourne Museum. Vi passade såklart på att ta ett par bilder, jag älskar städer där det fortfarande finns parker att besöka. Det är så himla tråkigt med storstäder som bara består av glashus till skyskrapor, betonghus och asfalt. Vi avslutade dagen med att sätta oss nere vid Yarra River och titta på alla människor som kom tillbaka från Melbourne Cup. Jag kommer aldrig förstå VARFÖR man sätter på sig ett par alldeles för höga skor när man uppenbarligen inte kan gå i dem. Den ena kvinnan gick värre än den andra, lite som bambi på hal is. Det var dock väldigt roligt att se hur fint uppklädda alla var i sina klänningar och hattar.

Det är alltid problematiskt att försöka minnas vad som hände för en vecka sedan... Egentligen borde jag uppdatera dagligen för att inte missa något, visserligen har jag inte alltid något roligt att berätta. Hur som helst, i måndags hade jag halvdag och arbetade bara på morgonen. Eftermiddagen spenderade jag i Melbourne. Vädret var inte det bästa och regnet hängde i luften under hela dagen. Jag inledde min dag med ett besök på H&M i jakt på ett par nya byxor, jag fann två par. Vidare promenerade jag längs stadens gator. Melbourne är otroligt stort och det känns som att jag hunnit se en del. Den känslan håller sig inte kvar efter att jag kollat på en karta över staden, herregud vad jag har mycket kvar att utforska! Jag kommer med största sannolikhet inte hunnit se allt innan jag åker härifrån heller.. Royal Exhibition Building som ligger framför museet. Jag promenerade vidare och min destination blev Melbourne museum. Jag kom dit först 16.10 och hade bara 50 minuter på mig att utforska innan det var stängning, jag hann dock med att se det jag ville se. Jag är inte en person som har särskilt stort behov av att besöka museum, uppriktigt sagt kan jag räkna upp ett flertal saker som jag tycker är roligare att göra. Hur som helst tyckte jag att det var en bra aktivitet en dag som denna när det regnade lite smått. Förövrigt är Melbourne museum ett natur- och kulturhistoriskt museum. Snacka om att jag håvade in vuxenpoäng av att göra ett besök där! Jag måste dock medge att det var ganska intressant att läsa om djuren som finns i Australien. I en monitor fanns det ett flertal olika ormar. Självklart var dem inte levande men det spelade ingen roll, jag får rysningar av att bara se dessa vidriga djur. Jag tvivlar på att jag kommer kunna göra "farmwork" som man måste genomföra under 88 dagar för att få ett andra års visum.. Hur ska jag kunna vistas på en bananodling när det finns ormar överallt? Fy fan! Självmordsbenängen efter sett denna gigantiska orm. När klockan slog fem och det var dags för stängning påbörjade jag min vandring ner mot centrum. Jag gick igenom ChinaTown. Enligt Wikipedia (som förövrigt är en otroligt säker källa...) så är Chinatown i Melbourne känd för att vara den längsta sammanhängande kinesiska bosättningen i västvärlden och en av de äldsta Chinatowns på södra halvklotet. Fortsatte ner mot Flinders Station, tågstationen och beundrade den otroligt vackra kyrkan som ligger sidan om, St.Paul Cathedral. Hittade en liten gata med massor av graffiti, det var dock ett flertal fotogalna asiater där så jag tog bara en snabb titt innan jag gick vidare. Passade på att höja blicken mot alla skyskrapor som staden omges av. När det finns skyskrapor då är man verkligen i en stor stad.. Var hemma strax innan sju. Det var min måndag!

Första november. Kan det verkligen stämma? Är det enbart två månader kvar på 2015? Det känns som detta året har passerat väldigt fort samtidigt som det känns som jag hunnit med otroligt mycket, vilket stämmer. Jag spenderade min söndag tillsammans med en tjej vid namn Nadia. Nadia bor i Aberfeldie, vilket precis som Essendon, är en förort till Melbourne. Aberfeldie är grannort till Essendon och det tar endast fem minuter att köra. Jag tog tåget en station och där hämtade Nadia upp mig. Nadia kommer ifrån Frankrike och har varit här i snart 1.5 år, hon har alltså gjort "farmwork" för att få ett andra års visum på "working holiday" som vårt visum heter. Hon är också aupair och i hennes nuvarande familj tar hon hand om två stycken, en pojke och en flicka. Då hennes barn är så pass stora att dem går i skolan har hon mycket ledig tid under dagarna och arbetar bara runt 25-30/h i veckan för samma "lön" som jag får. Vi åkte till Highpoint Shopping Centre som är ett köpcentrum beläget fem kilometer från Essendon. Vi spenderade ett par timmar där och besökte ett flertal olika butiker. Jag köpte med mig en body och ett par shorts. Detta inhandlades på den våningen med lite finare affärer. En påminnelse till mig själv blev att konvertera priset innan jag handlar det. Nåja, så farligt var det inte.. Över 400 kronor för en body kändes ganska saftigt, fin var den åtminstone! Vidare åkte vi till St Kilda för att kolla på pingvinerna. St Kilda är ett område i Melbourne som är väldigt populärt hos backpackers och framförallt den yngre generationen. Det är absolut inte de finaste området i Melbourne men då det ligger precis intill havet finns en lång strandpromenad. Tydligen ska nattlivet vara bra samt ett flertal mysiga cafeér i området. Jag valde uppenbarligen fel dag då det blåste och var vädligt kallt, därmed blev jag inte särskilt imponerad av St Kilda. Jag kom hem ganska sent, Nadia var snäll och körde mig hela vägen. Det var en trevlig dag och jag är övertygad om att jag kommer träffa Nadia igen. Hon var väldigt avslappnad och lätt att umgås med, det blev absolut ingen obekväm stämning om det blev tyst en stund vilket det lätt blir.

I tisdags, den 27 oktober hade jag min första halvdag. Jag slutade klockan 09.00 och cirka 1.5 h senare kom Jennie hit. Som jag nämnt tidigare bor Jennie två gator bort och arbetar som aupair hos Shae och Adam som är goda vänner till Marli och Alvin. Jennie kommer ifrån Tyskland och har varit här i fyra veckor, hon har hunnit få lite mer kött på benen än mig. Precis som mig så tar hon också hand om fyra stycken barn - Piper, Jasper, Archie och Harry som är i samma åldrar som bröderna Cham. Jag och Jennie bestämde oss för att åka in till stan en stund. Vi åkte tram, alltså spårvagn, vilket tar ca 35 minuter då den stannar på ett flertal hållplatser. När man åker kollektivt i Melbourne måste man ha ett MyKiCard. Ett MyKiCard är ungefär detsamma som ett Jojo/SL-kort som man laddar på med pengar. När man kliver på spårvagnen måste man lägga kortet på en liten läsare och då dras pengar för resan. När man åker tåg lägger man kortet mot läsaren som finns på perrongen där man kliver på. När man kliver av tåget måste man återigen blippa kortet på läsaren för att avsluta resan. Beroende på hur många zoner man åker kostar det olika mycket. En resa från Essendon till Flinders Street Railway Station vilket är centralstationen räknas som en zon, detta kostar 3.76 $ ca 23 kronor. Den gula byggnaden till vänster om gatan är Flinders Station. När vi kom in till centralen tog vi en kort promenad och hamnade sedan på H&M. Jag måste medge att H&M ser otroligt mycket exklusivare ut här än vad det gör hemma i Sverige. Hela butiken kändes väldigt mycket lyxigare, en fin lokal med andra ord. Jag som i vanliga fall är måttligt road av att gå i affärer och prova en massa kläder tog med mig typ 15 plagg.. Alltifrån shorts till klänningar och linnen. Jag känner att det är dags för mig att bli lite mer feminin, lägga jeansen på hyllan och börja bära klänning. Det känns dock som detta är ett löfte jag sagt flertal gånger tidigare, hihi. Vi avrundande vår lilla tur med att jag köpte en takeaway sallad och Jennie åt sin medtagna lunchlåda. Vi placerade oss på en bänk i solen sidan om Yarra floden som genomkorsar staden. Då jag är uppvuxen i hamnstaden Helsingborg har jag en liten förkärlek till havet, hög mysfaktor! Det blev ingen längre tur till staden då Jennie började arbeta tidigare än mig. Lär inte dröja länge innan jag är tillbaka och gör allt det där som turister brukar göra!