I förra veckan hade jag tre kräkfria dagar och denna veckan har hittills inte stoppat fingrarna i halsen. Jag måste medge att det känns väldigt bra. En känsla av stolthet infinner sig inombords. Det är inte helt enkelt att låta bli, det blir som en rutin. Precis som det är lika naturligt för er att tvätta händerna efter ni har ätit upp så har det blivit lika naturligt för mig att trycka ner fingrarna i halsen. Naturligt är visserligen fel ordval. Igår var jag på vårdcentralen och lämnade blodprover för att kolla om jag har näringsbrist samt om det är något fel på min ämnesomsättning och därmed min sköldkörtel. Provsvaren lär anlända i brevlådan inom de kommande dagarna. I förra veckan sa jag åt mig själv, som så många gånger förut, att det får vara nog på kräkande. I samma stund sa jag åt mig själv att det är helt okej att jag kräker dagen innan jag ska till vårdcentralen för att provsvaren ska visa hur illa det faktiskt legat till senaste tiden. Jag blev väldigt upprörd över läkarens otroligt oprofessionella beteende vilket tyvärr medför att jag drar mig för att söka hjälp. Ska man ha hjälp så är det definitivt en människa som är inriktat på området som man ska prata med. Om sanningen ska fram så hetsåt jag inte kvällen innan och jag kräkte inte heller upp frukosten innan jag begav mig till läkaren. Jag insåg att det spelar ingen roll vad provsvaren kommer att visa för det kommer inte förändra något ändå. Jag kommer inte att få min tid till Södermottagningen fortare och det kommer inte vidtas några extra insatser för att hjälpa mig. Ätstörningar är trots allt ett oerhört stort problem men om man inte ligger i kategorin anorexi och väger 35 kilo så är man inte vidare prioriterad.

Igår låg jag i sängen i fyrtio minuter och funderade på om jag skulle hetsäta och kräka eller om jag skulle bege mig till gymmet. Jag valde det sistnämnda. Jag vinner inte alltid men igår gjorde jag. Som jag nämnde i föregående inlägg så mår jag betydligt mycket bättre när jag har rutin på min sömn och träning, då minskas behovet av att trösta sig med mat och därefter stå och misshandla min kropp. Jag har precis ätit en hel skål med yoghurt, flingor samt ett par mackor. Jag har planerat hela morgonen att jag ska göra mig av med det så fort som möjligt men precis som gårdagen så ska jag faktiskt vinna idag med. Dem där extra två mackorna kommer inte göra någon stor skillnad utan kommer snarare bidra med bättre energi till mitt benpass på gymmet idag. Att stå emot är svårt, tillåta sig själv förlora är svårare.

Jag rullar i kalendern på telefonen, räknar dagarna och inser att jag nu kräkt dagligen under tre veckors tid.. Med undantag för ett par dagar. Senaste dagarna har varit hemska. Jag har varit fruktansvärt trött från morgon till kväll och det enda jag vill och tänker på är att lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och vakna den dagen då allt detta är över. Jag har ätit väldigt dåligt under dagarna och när jag väl ätit har jag sett till att få upp det igen. Detta stora underskott på energi har medfört att motivationen till träning har varit på botten och istället har jag åkt raka vägen hem från jobb och lagt mig i sängen. Idag var det dock annorlunda.. Efter jobb åkte jag upp till Filborna och körde ett spontant spinningspass tillsammans med Lisa och jag njöt verkligen under hela passet. Vi skrattade, dansade på våra cyklar och sjöng till musiken som strömmade ut genom högtalarna. Därefter fortsatte jag ute bland vikterna i gymmet och fick till ett härligt ryggpass. Jag kom på mig själv stå och le med hela ansiktet under tiden jag körde marklyft. Anledningen till mitt stora leende tror jag var en kombination av två faktorer - Den härliga musik som pumpades i mina hörlurar och den underbart härliga känsla som spreds från topp till tå när jag insåg att jag faktiskt orkade att lyfta vikterna utan att känna mig svimfärdig. Återigen insåg jag hur mycket jag faktiskt älskar att träna och hur mycket det ger mig mentalt. Ni tänker säkert att träningen är farlig för mig om jag någonsin ska kunna bli frisk men faktum är att jag mår sämre mentalt när jag inte tränar. När jag tränar känner jag en euforisk känsla inombords och jag njuter av varje stund när jag står och svettas över vikterna. Jag tycker det är väldigt roligt att spendera timmar i gymmet på att lyfta vikter och känna hur musklerna pumpar av blodgenomströmningen. Jag älskar att kunna öka i vikt i övningarna och inse hur jag blir starkare i min kropp. Jag älskar att känna hur kroppen ömmar dagen efter ett riktigt hårt pass. På gymmet går det också uppför mig att mitt beteende är långt ifrån hållbart.. Att få den insikten känns bokstavligt som en knytnäve över näsan. Visserligen har jag inte upplevt en smäll i ansiktet men jag kan tänka mig hur det känns - förjävligt. Och det är precis vad det känns när man ska utföra ett pass men varenda del av kroppen fullkomligt skriker nej för den är så trött. Det finns ingen bränsle, det finns ingen energi. Om bilen inte kan köra utan bensin hur kan jag då förvänta mig att min kropp ska orka prestera utan mat? På gymmet blir jag alltså motiverad till att börja äta ordentligt av den enkla anledningen att jag vet att min kropp kommer orka prestera under passen. Såhär ser mina dagar ut nu.. Svälta - hetsäta - kräka. Men jag vill att dem ska se ut såhär.. Äta - orka träna - bli glad.

Så kom dagen! Den 7/7 var jag färdig med min diet och jag hade nu gått ner till 57.7 kilo. Kändes fantastiskt att se före och efterbilderna sidan om varandra. När mina åtta veckor var avklarade började jag äta som vanligt.

Mitt startdatum för dieten blev den 13/5. Jag skärpte till mig den sista tiden och gick ner till 61.1 vilket blev min startvikt. Mina åtta veckor var tämligen jobbiga och jag mådde ganska psykiskt dåligt i omgångar. Det är minst sagt påfrestande att ligga på ett underskott, prestera i skolan, vara en krigare på gymmet samt ha ork att umgås med vänner och familj. Det ledde till att jag fuskade ett par gånger men överlag skötte jag dieten fint! Det var åtta oerhört lärorika veckor för mig, jag lärde känna min kropp och blev minst sagt fascinerad över att se hur kroppen kan förändras.