Just because it looks good doesn't mean it is good.
Häromdagen bläddrade jag igenom mitt Facebook flöde och uppmärksammade ett inlägg där en tjej bad om tips hur hon skulle gå tillväga för att gå ner 15 kg på två månader. I brist på annat tog jag tillfället i akt att läsa igenom kommentarerna. Okunskapen sprider sig som en löpeld och förslag som ”Drick två proteinshakes om dagen” och ”Jag promenerar fyra timmar varje dag, gick ner 2 kg på en dag” är bara två utav många idiotiska förslag. Jag blir så oerhört upprörd för jag har själv varit där. Desperat behov av att gå ner i vikt och brist på kunskap om hur jag ska gå tillväga. Litat på att dessa svältmetoder som framförallt tjejer rekommenderar är den enda rätta vägen. Jag var 17 år när mina ätstörningar började.
Jag vet inte vad orsaken är till mitt ätstörda beteende som jag låtit härska över mig själv under så pass många år. Hur mycket jag än vrider och vänder på det kan jag inte peka ut en specifik händelse som medfört detta självdestruktiva beteende. Däremot vet jag att det är mycket djupare bekymmer än missnöje över min egna kropp. Något som 9/10 personer tror är anledning till det sjukliga förhållningssätt till mat. Jag är övertygad om att det är en kombination av en rad olika faktorer. Där inräknat dålig självkänsla och osäkerhet, prestationsångest och oerhört höga krav på mig själv, destruktiva förhållande som lett till ett stort bekräftelsebehov. Förvisso kan jag se hur allt detta går hand i hand med varandra.
Efter mina sju månader i Uganda så lärde jag känna mig själv oerhört mycket. Brist på fungerade elektricitet och internet tvingades jag till att spendera mycket tid ensam med mina tankar. Jag kunde inte längre rymma till datorn eller telefonen och på så sätt underhålla mig med något. Jag tvingades att sitta ner i min ensamhet och tillåta mig själv att känna och tänka. Detta låter kanske oerhört befriande för många, en harmonisk stund för dig själv. Det var motsatsen för mig. Jag upplevde det otroligt påfrestande att behöva ta itu med alla demoner och hjärnspöken som snurrade i mitt huvud. Tankar som jag vanligtvis kan skjuta undan då jag alltid har fem bollar i luften samtidigt. Då finns det inte utrymme för att stanna upp och känna.
När jag år 2012 besökte en psykolog för första gången bad hon mig berätta om min vardag. Min mamma följde med mig och förklarade hur jag var sysselsatt från morgon till kväll, varje dag. Psykologen satt häpnadsväckande och sa ”Du tycker inte att du själv lever ett ganska intensivt liv och bör trappa ner?” Där och då skakade jag på huvudet och tyckte hon var löjlig som påstod något sådant. Jag ansåg att jag var effektiv och försökte få ut så mycket som möjligt av min vardag. Idag förstår jag vad hon menar, att ha fem bollar i luften var mitt försök att smita ifrån det jag inte ville ta itu med. Och det var där allting började, 2012.
Det har snart passerat fyra år sedan träningen men framförallt kosten blev min största fiende. Det har varit en lång berg-och dalbana med en hel del toppar men också med många djupa dalar. Jag har periodvis låtit mitt ätstörda beteende fått alldeles för stort utrymme i mitt liv och i min vardag. Jag har varit fångad i min egna kropp och inte lyckats hitta vägen ut. Det är svårt att säga vilken period som har varit värst då det har varit väldigt illa på olika sätt.
Spontant vill jag säga vintern 2012/2013 när jag låg på ett grovt kaloriunderskott och tränade otroligt hårt. Jag uteslöt i princip alla kolhydrater och promenerade i flera timmar varje dag, oavsett väder och vind. Jag önskar så innerligt att jag aldrig började mixtra med maten. Jag var beroende av min pulsklocka och om jag mot förmodan inte brände lika mycket kalorier som gårdagen straffade jag mig själv genom att äta mindre än det lilla jag redan åt alternativt kompenserade jag det med mer träning. Från andras perspektiv såg det hälsosam ut och jag fick mycket peppade kommentarer och beröm för min kropp. Något som triggade mig till att kämpa ännu hårdare. Jag åt näringsrik mat men svalt mig själv, motionerade mycket och laddade ständigt upp bilder på sociala medier för att visa mina framsteg. Det blev en ond spiral. Något som är viktigt att komma ihåg: Bara för att det ser bra ut innebär inte det att det är bra. Än idag när jag läser min dagbok från den tiden tvingas jag lägga undan boken och ta en paus. Det är väldigt påfrestande att titta tillbaka och jag blir oerhört upprörd när jag inser hur mycket jag plågade mig själv. Där och då tyckte jag att jag var duktig!
Våren 2015 är också en period som jag anser varit den värsta. En period som innebar att jag återigen svalt mig själv. Jag åt två gånger om dagen, frukosten var inte allt för ångestfylld men middagen kompenserade jag alltid för. Under de två första åren var kompensation hårdare träning, år 2014 eskalerade det till kräkningar. Våra kroppar är bra mycket smartare än vad vi tror och kommer göra allt för att vi ska överleva, levnadsinstinkt. Det är ganska logiskt att kroppen fullständigt kommer skrika efter mat när du reducerar ditt kaloriintag till minimum. Din hjärna behöver socker för att fungera. Förr eller senare kommer kroppen säga ifrån och det slutar med hetsätningar. Med tanke på hur jag tillät mig själv att svälta svarade kroppen genom att suga åt sig all den näring den fick. Detta är också en överlevnadsinstinkt, kroppen vet inte när den kommer få mat nästa gång. Detta är också anledningen till varför hetsätningar och kräkningar sällan leder till viktnedgång, kroppen suger åt sig allt som en svamp.
Detta är bara en bråkdel av allt som jag gått igenom de senaste åren. Många gånger frågar jag mig själv var det gick fel och hur det kunde eskalera så mycket. Det har varit en lång process men jag kan äntligen säga att jag börjar må otroligt mycket bättre.
Idag söker jag inte uppmärksamhet och bekräftelse i den utsträckning jag tidigare gjort. Idag vet jag att jag inte kommer bli en lyckligare människa av att ha magrutor. Detta var nämligen ett utav mina mål år 2012. Jag trodde att ju mindre jag blev med mer definierade muskler, dess bättre skulle jag må. Idag kan jag tacka ja till en middag med en kompis istället för att ge en dålig ursäkt för i själva verket äta min matlåda där jag vet exakt gram, näringsinnehåll och kalorier. Idag dricker jag mjölk i mitt kaffe utan att känna att jag behöver ta en promenad för att kompensera dessa extra kalorier. Idag kan jag gå ut och äta frukost tillsammans med min pojkvän och framförallt äta bröd utan att få ångest. Idag har jag inte längre behov av att kräka upp min mat. Idag får jag inte samma fruktansvärda ångest när jag äter något som jag klassar som onyttigt. Om ångesten däremot dyker upp så tillåter jag den att stanna och tvingar mig själv att känna. För vad är det värsta som kan hända om du tillåter dig själv att känna? Jag har insett att ständigt slåss mot dig själv är en kamp du omöjligt kan vinna. Istället för att vara din värsta fiende och hårdaste kritiker måste du lära dig att bli bästa vän med dig själv. Acceptera dig för den du är och därmed också alla brister. För ingen är perfekt, långt ifrån. Dessutom, vad är perfekt? Ett ord som media byggt upp baserat på ohälsosamma kroppsideal.
Däremot gör jag aktiva val att många gånger tacka nej det till de födoämnen som jag vet kommer trigga igång mina inre hjärnspöken. Att bara äta en kaka är inte hela världen enligt många och det håller jag definitivt med om. Men för mig slutar det många gånger inte med bara en kaka utan det eskalerar till det värre. Jag blir bättre på att kontrollera mig själv, kort efter att jag kom till Australien har min kropp äntligen börjat samarbeta med mig, jag lyssnar på min kropp och mättnadskänslorna. En känsla som successivt kommit tillbaka då jag totalt ignorerat den under lång tid. Jag är långt ifrån helt friskt men jag är medveten om mina bekymmer vilket är nyckeln till tillfrisknande.
En del dagar är mer utmanande än andra och även om jag ibland önskar att jag kunde säga ja till den där tallriken med pasta så väljer jag att avstå för jag kanske, just den dagen, inte är tillräckligt psykiskt stark att ta kampen mot ångesten. Mitt mål är att bli frisk och inte låta maten styra mitt liv. Jag är övertygad om att jag kommer ta mig ur detta beteende… Men kanske kommer jag alltid vara som en nykter alkoholist som behöver tänka steget längre innan jag försätter mig själv o en situation som jag vet kommer bli väldigt utmanande för mig.
Jag är oerhört ledsen över hur jag behandlat mig själv och min kropp. Men det störst sveket har jag gjort mot mina vänner och min familj. Så otroligt många lögner för att slippa undan jobbiga konfrontationer. Oerhört dåliga ursäkter för att slippa förklara mig. Så många gånger jag låtsas som allt varit okej men på insidan har jag gråtit och skrikit efter hjälp. För det är inte lätt att sträcka ut en hand och be om hjälp. Ätstörningar är otroligt vanligt men fortfarande väldigt skambelagt. Den psykiska ohälsan är så abstrakt och oerhört svårt att förstå för utomstående. Ibland önskar jag att jag brutit armar och ben istället för att någon skulle kunna förstå det inre slagsmål jag tampas med.
Så älskade vänner, börja inte mixtra med maten. Börja inte räkna kalorier. Uteslut inte näringsämnen och framförallt kolhydrater som blivit så oerhört skambelagt. Om du så gärna vill tappa ett par kilo, anlita någon som besitter den kunskap du själv saknar. Hur fantastiskt det än låter att gå ner 10 kg på två veckor så är det fysiskt omöjligt och inget som kommer hålla i längden. Det är så oerhört lätt att det går för långt och du fastnar i en ond spiral. Jag vet inte hur länge jag intalade mig själv att jag hade kontroll över situationen. Till och med när jag kräkte försökte jag övertyga mig själv om att jag hade kontroll och kunde sluta när jag ville. Njut av livet och låt inte ett snedvridet kroppsideal styra era liv ♥
Jag vet inte vad orsaken är till mitt ätstörda beteende som jag låtit härska över mig själv under så pass många år. Hur mycket jag än vrider och vänder på det kan jag inte peka ut en specifik händelse som medfört detta självdestruktiva beteende. Däremot vet jag att det är mycket djupare bekymmer än missnöje över min egna kropp. Något som 9/10 personer tror är anledning till det sjukliga förhållningssätt till mat. Jag är övertygad om att det är en kombination av en rad olika faktorer. Där inräknat dålig självkänsla och osäkerhet, prestationsångest och oerhört höga krav på mig själv, destruktiva förhållande som lett till ett stort bekräftelsebehov. Förvisso kan jag se hur allt detta går hand i hand med varandra.
Efter mina sju månader i Uganda så lärde jag känna mig själv oerhört mycket. Brist på fungerade elektricitet och internet tvingades jag till att spendera mycket tid ensam med mina tankar. Jag kunde inte längre rymma till datorn eller telefonen och på så sätt underhålla mig med något. Jag tvingades att sitta ner i min ensamhet och tillåta mig själv att känna och tänka. Detta låter kanske oerhört befriande för många, en harmonisk stund för dig själv. Det var motsatsen för mig. Jag upplevde det otroligt påfrestande att behöva ta itu med alla demoner och hjärnspöken som snurrade i mitt huvud. Tankar som jag vanligtvis kan skjuta undan då jag alltid har fem bollar i luften samtidigt. Då finns det inte utrymme för att stanna upp och känna.
När jag år 2012 besökte en psykolog för första gången bad hon mig berätta om min vardag. Min mamma följde med mig och förklarade hur jag var sysselsatt från morgon till kväll, varje dag. Psykologen satt häpnadsväckande och sa ”Du tycker inte att du själv lever ett ganska intensivt liv och bör trappa ner?” Där och då skakade jag på huvudet och tyckte hon var löjlig som påstod något sådant. Jag ansåg att jag var effektiv och försökte få ut så mycket som möjligt av min vardag. Idag förstår jag vad hon menar, att ha fem bollar i luften var mitt försök att smita ifrån det jag inte ville ta itu med. Och det var där allting började, 2012.
Det har snart passerat fyra år sedan träningen men framförallt kosten blev min största fiende. Det har varit en lång berg-och dalbana med en hel del toppar men också med många djupa dalar. Jag har periodvis låtit mitt ätstörda beteende fått alldeles för stort utrymme i mitt liv och i min vardag. Jag har varit fångad i min egna kropp och inte lyckats hitta vägen ut. Det är svårt att säga vilken period som har varit värst då det har varit väldigt illa på olika sätt.
Spontant vill jag säga vintern 2012/2013 när jag låg på ett grovt kaloriunderskott och tränade otroligt hårt. Jag uteslöt i princip alla kolhydrater och promenerade i flera timmar varje dag, oavsett väder och vind. Jag önskar så innerligt att jag aldrig började mixtra med maten. Jag var beroende av min pulsklocka och om jag mot förmodan inte brände lika mycket kalorier som gårdagen straffade jag mig själv genom att äta mindre än det lilla jag redan åt alternativt kompenserade jag det med mer träning. Från andras perspektiv såg det hälsosam ut och jag fick mycket peppade kommentarer och beröm för min kropp. Något som triggade mig till att kämpa ännu hårdare. Jag åt näringsrik mat men svalt mig själv, motionerade mycket och laddade ständigt upp bilder på sociala medier för att visa mina framsteg. Det blev en ond spiral. Något som är viktigt att komma ihåg: Bara för att det ser bra ut innebär inte det att det är bra. Än idag när jag läser min dagbok från den tiden tvingas jag lägga undan boken och ta en paus. Det är väldigt påfrestande att titta tillbaka och jag blir oerhört upprörd när jag inser hur mycket jag plågade mig själv. Där och då tyckte jag att jag var duktig!
Våren 2015 är också en period som jag anser varit den värsta. En period som innebar att jag återigen svalt mig själv. Jag åt två gånger om dagen, frukosten var inte allt för ångestfylld men middagen kompenserade jag alltid för. Under de två första åren var kompensation hårdare träning, år 2014 eskalerade det till kräkningar. Våra kroppar är bra mycket smartare än vad vi tror och kommer göra allt för att vi ska överleva, levnadsinstinkt. Det är ganska logiskt att kroppen fullständigt kommer skrika efter mat när du reducerar ditt kaloriintag till minimum. Din hjärna behöver socker för att fungera. Förr eller senare kommer kroppen säga ifrån och det slutar med hetsätningar. Med tanke på hur jag tillät mig själv att svälta svarade kroppen genom att suga åt sig all den näring den fick. Detta är också en överlevnadsinstinkt, kroppen vet inte när den kommer få mat nästa gång. Detta är också anledningen till varför hetsätningar och kräkningar sällan leder till viktnedgång, kroppen suger åt sig allt som en svamp.
Detta är bara en bråkdel av allt som jag gått igenom de senaste åren. Många gånger frågar jag mig själv var det gick fel och hur det kunde eskalera så mycket. Det har varit en lång process men jag kan äntligen säga att jag börjar må otroligt mycket bättre.
Idag söker jag inte uppmärksamhet och bekräftelse i den utsträckning jag tidigare gjort. Idag vet jag att jag inte kommer bli en lyckligare människa av att ha magrutor. Detta var nämligen ett utav mina mål år 2012. Jag trodde att ju mindre jag blev med mer definierade muskler, dess bättre skulle jag må. Idag kan jag tacka ja till en middag med en kompis istället för att ge en dålig ursäkt för i själva verket äta min matlåda där jag vet exakt gram, näringsinnehåll och kalorier. Idag dricker jag mjölk i mitt kaffe utan att känna att jag behöver ta en promenad för att kompensera dessa extra kalorier. Idag kan jag gå ut och äta frukost tillsammans med min pojkvän och framförallt äta bröd utan att få ångest. Idag har jag inte längre behov av att kräka upp min mat. Idag får jag inte samma fruktansvärda ångest när jag äter något som jag klassar som onyttigt. Om ångesten däremot dyker upp så tillåter jag den att stanna och tvingar mig själv att känna. För vad är det värsta som kan hända om du tillåter dig själv att känna? Jag har insett att ständigt slåss mot dig själv är en kamp du omöjligt kan vinna. Istället för att vara din värsta fiende och hårdaste kritiker måste du lära dig att bli bästa vän med dig själv. Acceptera dig för den du är och därmed också alla brister. För ingen är perfekt, långt ifrån. Dessutom, vad är perfekt? Ett ord som media byggt upp baserat på ohälsosamma kroppsideal.
Däremot gör jag aktiva val att många gånger tacka nej det till de födoämnen som jag vet kommer trigga igång mina inre hjärnspöken. Att bara äta en kaka är inte hela världen enligt många och det håller jag definitivt med om. Men för mig slutar det många gånger inte med bara en kaka utan det eskalerar till det värre. Jag blir bättre på att kontrollera mig själv, kort efter att jag kom till Australien har min kropp äntligen börjat samarbeta med mig, jag lyssnar på min kropp och mättnadskänslorna. En känsla som successivt kommit tillbaka då jag totalt ignorerat den under lång tid. Jag är långt ifrån helt friskt men jag är medveten om mina bekymmer vilket är nyckeln till tillfrisknande.
En del dagar är mer utmanande än andra och även om jag ibland önskar att jag kunde säga ja till den där tallriken med pasta så väljer jag att avstå för jag kanske, just den dagen, inte är tillräckligt psykiskt stark att ta kampen mot ångesten. Mitt mål är att bli frisk och inte låta maten styra mitt liv. Jag är övertygad om att jag kommer ta mig ur detta beteende… Men kanske kommer jag alltid vara som en nykter alkoholist som behöver tänka steget längre innan jag försätter mig själv o en situation som jag vet kommer bli väldigt utmanande för mig.
Jag är oerhört ledsen över hur jag behandlat mig själv och min kropp. Men det störst sveket har jag gjort mot mina vänner och min familj. Så otroligt många lögner för att slippa undan jobbiga konfrontationer. Oerhört dåliga ursäkter för att slippa förklara mig. Så många gånger jag låtsas som allt varit okej men på insidan har jag gråtit och skrikit efter hjälp. För det är inte lätt att sträcka ut en hand och be om hjälp. Ätstörningar är otroligt vanligt men fortfarande väldigt skambelagt. Den psykiska ohälsan är så abstrakt och oerhört svårt att förstå för utomstående. Ibland önskar jag att jag brutit armar och ben istället för att någon skulle kunna förstå det inre slagsmål jag tampas med.
Så älskade vänner, börja inte mixtra med maten. Börja inte räkna kalorier. Uteslut inte näringsämnen och framförallt kolhydrater som blivit så oerhört skambelagt. Om du så gärna vill tappa ett par kilo, anlita någon som besitter den kunskap du själv saknar. Hur fantastiskt det än låter att gå ner 10 kg på två veckor så är det fysiskt omöjligt och inget som kommer hålla i längden. Det är så oerhört lätt att det går för långt och du fastnar i en ond spiral. Jag vet inte hur länge jag intalade mig själv att jag hade kontroll över situationen. Till och med när jag kräkte försökte jag övertyga mig själv om att jag hade kontroll och kunde sluta när jag ville. Njut av livet och låt inte ett snedvridet kroppsideal styra era liv ♥Hej från Australien!
Hej alla vänner och familj.
Det har gått ett par månader sedan sist jag skrev och berättade om mitt liv i Australien. Månaderna som har passerat har varit väldigt intensiva och händelserika. Den tjugoandra april firade jag sex månader som au-pair hos familjen Cham.
Som jag nämnde i tidigare inlägg inledde jag mitt 2016 med en semester till Byron Bay och Surfers Paradise. Sex dagar spenderades i Byron Bay och jag blev sannerligen förälskad i denna otroligt mysiga lilla stad. Staden är väldigt liten med ett fåtal gator och butiker. Trots det lyckades jag shoppa på tok för mycket! Vi bodde i en lyxvilla ett stenkast ifrån havet så varje morgon spenderade vi ett par timmar på stranden. De må låta rogivande med sol, mjuk sand och behaglig temperatur i vattnet men jag kan försäkra er om att det inte är lika rogivande när det finns fyra små pojkar runt en. Trots att pojkarna är duktiga och vana vid vatten då dem har en pool hemma i Melbourne så gäller det att vara försiktig. Vågorna kan plötsligt bli höga och strömmarna under ytan kan lätt dra med en utåt. Jag har otroligt mycket respekt för vatten och efter ha utbildat mig till siminstruktör så är jag ännu mer uppmärksam och försiktig. Lyckligtvis var vi tre stycken vuxna på fyra barn och därmed blev det lite enklare att ha koll på alla pokalen. Stackars Marli var antagligen mest stressad av oss alla, en mamma ser alltid farorna! När vi tröttnade på havet gick vi tillbaka till vår villa och njöt av poolen istället. Lata dagar med mycket sol, bad, vattenmelon i mängder, lugna promenerade runt staden och massor av god mat! Höjdpunkten var garanterat när jag hoppade fallskärm, vilken otrolig adrenalinkick. Nästa sak på min lista får bli bungeejump. Jag tog även en surflektion då surfa har varit på min bucketlist under många år. Det var betydligt mycket svårare än vad jag kunde föreställa mig! Jag lyckades dock komma upp på brädan och stå ett par sekunder.
Efter sex dagar i Byron Bay körde vi till Surfers Paradise och bytte vår lyxvilla till två lägenheter på åttonde våningen en utav skyskraporna. Utsikten var fantastisk! Surfers Paradise är en typisk storstad bestående av flertal glas komplex, motsatsen till hur en storstad ser ut i Sverige. Ena dagen besökte vi ”Wet'n'Wild” som är ett stort vatten-och äventyrsland. Åka vattenrutschbana kommer antagligen alltid vara lika roligt, oavsett ålder. Dagen efter besökte vi ”MovieWorld” som är en nöjespark med superhjältetema. Självklart var jag tvungen att åka den mest fartfyllda karusellen. Ju högre den är, dess snabbare det går och ju mer den snurrar runt, dess bättre!
Efter tre dagar i Surfers Paradise var det dags att åka tillbaka till Melbourne och återgå till rutinerna. Pojkarna hade ett par dagar kvar av sitt sommarlov innan det var dags att återvända till skola och dagis. Hugo började andre klass och Spencer började prep vilket är motsvarar ”nollan”. Austin fortsatte på dagis två dagar i veckan och Sullivan hade sin inskolning för att också gå dagis två dagar i veckan. Mycket tårar och en förkrossad liten kille.. Lyckligtvis blev det lite enklare för varje gång Marli lämnade honom.
Rutinerna flöt på som vanligt och jag var mer motiverad är någonsin till träningen. Jag var på gymmet två gånger om dagen. Mitt alarm ringde 05:25 varje morgon och drygt fem minuter senare var jag påklädd och på väg utifrån huset. Ibland kändes det som jag var mer sovandes än vaken när jag promenerade bort till gymmet. Ibland tog jag en promenad men oftast började jag min morgon med intervaller på antingen crosstrainerna eller spinningcykeln. Kom tillbaka hem lagom till klockan sju när pojkarna vaknade. Fantastiskt att börja morgonen med träning! Mina lediga dagar spenderade jag oftast i Melbourne eller någon utav de alla förorter som omger staden. Min australiensiska kompis säger att jag känner till staden bättre än vad han gör! Det är fördelen med att älska promenera, jag har promenerat flera hundra mil i denna fantastiska stad och lärt mig hitta utan att använda Google Maps. Känns väldigt bra när någon nämner en förort och jag direkt vet om det ligger öst eller väst om staden. Under tidens gång har jag haft en lista med caféer som jag vill besöka för att äta frukost. Att gå ut och äta frukost har tidigare varit något okänt för mig, självklart har jag ätit hotellfrukost ett par gånger i Sverige men inte mer än så. Att gå ut och äta frukost är väldigt vanligt i Melbourne och många ställen erbjuder ”All day breakfast”. Utöver det har jag spenderat mycket tid tillsammans med min vänner. Mestadels spenderade jag min tid med tre svenska tjejer som också är i Melbourne och arbetar som au-pair. Emma har jag nämnt tidigare, en tjej från Jönköping som kom hit drygt en månad efter mig. Emma var min första ”riktiga” vän här i Melbourne och i början spenderade vi mer eller mindre varenda lediga helg med varandra. Därefter lärde jag känna Ebba, en tjej ifrån Stockholm som kom hit i januari. Ebba introducerade mig för Paulina som också kommer ifrån Stockholm . I slutet av februari åkte jag och Emma till Tasmanien under fem dagar. Tasmanien är en ö samt delstat som ligger söder om Australien. Vi hyrde en bil och körde längs östkusten. Naturen i Tasmanien är otroligt vacker! Vi besökte en nationalpark och hikade till toppen av ett utav bergen. Utsikten var fantastisk och självklart tog vi flertal bilder. På vägen nerför berget, någonstans mellan våra konversationer mellan himmel och jord, lyckades vi komma ”off track” och gick vilse. Till en början ryckte vi på axlarna och övertygade varandra om att det inte spelar någon roll hur vi går, vi ska trots allt bara nerför berget. Det var en god tanke, någon timme senare var vi båda på gränsen till att bryta ihop. Vi var totalt vilse och ”off track”. Vi försökte klättra nerför berget som många gånger bjöd på branta stup och det var inte helt lätt att komma ner. Lyckan var total när vi på avstånd kunde höra ljudet av bilar. Detta var i samma stund som jag stod med tårar i ögonen och försökte övertyga Emma om att slutet var nära och vi båda kommet dö, bortglömda i en nationalpark någonstans i Tasmanien. Det var fem roliga dagar med mycket skratt och dålig sömn. Jag rekommenderar verkligen att sova i en bil, helt otroligt obekvämt att bara lita sätet tillbaka och försöka sova. Spenderat även otroliga summor på take away kaffe.. Men från en kaffe galen tjejs perspektiv var det definitivt värt det.
I början av februari, på en nattklubb någonstans i Melbourne, efter alldeles för många drinkar och timmar av dansade snubblade jag in i en grabb vid namn Johnny. Klockan var närmare fyra på morgonen och det var antagligen inte det mest ultimata stället att träffas på. Därför bestämde vi oss för att ses dagen efter istället. Det är trots allt bättre att ses bakfull än alldeles för full ;) Sagt och gjort sågs vi dagen efter. En kopp kaffe och timmar av pratande, en lyckad första dejt. Därefter dröjde det tre veckor innan jag träffade honom igen, nackdelen med att börja träffa en grabb som har ett ”fly in/fly out” arbete vilket innebär att han är iväg 23 dagar och hemma 10 dagar. Johnny hann knappt komma tillbaka till Melbourne innan vi träffades igen. Ett flertal dejter hann vi med under dessa få dagarna innan han återigen var tvungen att åka tillbaka till jobb.. Och såhär fortsatte det, 23 dagar ifrån varandra och därefter ett par dagar tillsammans. Så fortsatte det åtminstone fram till början av maj när jag var klar som au-pair hos familjen Cham och flyttade in hos denna fantastiska man under tio dagar. Dagarna passerad i rasande fart och man kan tycka att vi borde vara trötta på varandra då vi mer eller mindre spenderade varenda vaken minut med varandra. Så var dock inte fallet, tiden gick alldeles för fort och tiden tillsammans kändes långt ifrån tillräcklig. Jag har inga tidigare erfarenheter av distansförhållande och att behöva spendera mer tid ifrån varandra än tillsammans. Det är otroligt utmanande och påfrestande. Stor eloge till alla er som lyckas utan att bli totalt galen, haha. Jag inbillar mig att det ska bli enklare för varje gång han åker tillbaka till sitt arbete men så är inte fallet. Jag är lika ledsen, om inte mer, varje gång jag behöver säga hej då. Jag hade tio helt fantastiska dagar tillsammans med min fina prins. Han överraskade mig med en hotellnatt på Melbournes lyxigaste hotell, Crown. Som om det inte vore tillräckligt överraskade han mig även med biljetter till musikalen Matilda. Matilda var en utav mina favoritfilmer som barn. Ett flertal frukostdejter på olika caféer runt om i Melbourne, lunch tillsammans med Johnnys familj, ett besök på svenska kyrkan för att köpa svensk mat, frozen yoghurt I mängder, ett par besök på gymmet, långa promenader, filmkvällar, ett par restaurangbesök samt besöka Melbourne museum och se deras Jurassic World utställning får sammanfatta våra tio dagar tillsammans. Frukostdejter är definitivt något som definierar oss som par.. Nog för att det är trevligt att gå ut och äta middag tillsammans men att gå ut och äta frukost tillsammans är definitivt på topplistan! Jag kunde inte föreställa mig att jag skulle åka till andra sidan jordklotet och bli högt upp över öronen förälskad i en australiensare, men så blev det och det är jag väldigt lycklig över. Hade kunnat skriva ett långt inlägg om vilken fantastisk man han är och allt han gjort som får mitt hjärta att slå lite fortare. Men det besparar jag er tills vidare! Många därhemma har frågat vem denna grabb är och nu har ni fått ett litet hum.
Hur som haver, lördagen den 14 maj var det dags att återigen säga hej då. Tidigt på morgonen åkte vi till flygplatsen tillsammans, Johnnys 10 dagars ledighet var över och plikten kallade och det var dags för mig att ge mig ut på nya äventyr. Jag skulle dock inte lika långt ifrån Melbourne som Johnny skulle, bara sju timmar med bil. Min destination var Renmark, en liten, liten stad i delstaten South Australia. Nästintill helt ute i bushen. Nu undrar ni såklart varför jag bosätter mig i en husvagn mitt ute i bushen. Det är inte helt frivilligt utan mer ett måste för att få mitt andra års visum. Detta har jag förklarat tidigare men för att sammanfatta det kort: Jag har ett working holiday som tillåter mig att arbeta, resa och studera i Australien under ett år. Detta visum kan man bara ansöka om en gång i livet. För att få ytterligare ett år måste man göra ”farmwork” under 88 dagar. Du måste arbeta med det immigrationsmyndigheten klassificeras som ”specificerat arbete”. Man kan arbeta med något av följande: - Växt och djurodling - Fiske - Trädodlingar och avverkning av träd - Gruvarbete och konstruktion. Vanligaste arbete är ”fruitpicking”, alltså att plocka frukt. Vilket är vad jag gör, jag plockar citrusfrukter. Framförallt apelsiner men även clementiner, mandariner, citroner och en rad andra citrusfrukter. Det är nu en månad sedan jag kom hit och jag antar att arbetet är vad jag förväntade mig att det skulle vara. Tungt, svettigt och slitsamt. Varje arbetsdag är som ett träningspass. Vilket glädjer mig oerhört mycket då jag inte har något gym härute. På mina lediga dagar brukar jag ta långa promenader men jag har även börjar springa en hel del. Att springa är en nyfunnen kärlek som jag aldrig riktigt uppskattat förut. Jag har haft bekymmer med mina benhinnor sedan jag var 13 och spelade fotboll. För tillfället har jag mer eller mindre inga besvär men mina benhinnor och jag är övertygad om att min viktnedgång sedan jag kom till Australien har hjälpt en hel del! Jag bor i en husvagn tillsammans med en annan tjej som heter Ari, hon kommer ifrån Nya Zeeland. Ari's farbror äger husvagnen jag bor i och är även den ansvariga över alla arbetar. Det är han som fördelar arbetet och talar om var vi ska vara, när vi ska vara där och vad vi ska plocka. Livet i Renmark är väldigt simpelt, vilket ni säkert kan förstå då jag precis talade om att jag bor i en husvagn. Vill även tillägga att det inte är någon lyxig husvagn men det finns en luftkonditionering som även blåser ut varm luft vilket jag anser är ganska lyxigt. Nätterna kan bli otroligt kalla här, häromdagen hade vi -1. Isoleringen i husvagnen är inget att skryta om och därför uppskattar jag att vi faktiskt kan få det varmt på andra sätt! Jag är glad att jag bott i Uganda sju månader innan jag kom hit, annars hade jag återigen blivit chockerad över hur jag kommer att behöva bo de kommande månaderna. Nu är jag en sann backpacker! Tanken är att jag kommer stanna här fram till början av Oktober, om jag överlever. Återigen, det är ingen dans på rosor. Till hösten är det tänkt att jag ska åka tillbaka till Uganda och även ett par andra länder i Afrika, främst grannländerna Kenya, Rwanda och Tanzania. Funderar även på att spendera lite tid i Sydafrika och framförallt lära mig mer om Nelson Mandela. Därefter kommer jag komma tillbaka till Melbourne på ett andra års visum. Med andra ord kommer det sörja innan ja g återvänder till Sverige. Inget är dock hugget i sten, vi får helt enkelt se var livet tar mig!
Rutinerna flöt på som vanligt och jag var mer motiverad är någonsin till träningen. Jag var på gymmet två gånger om dagen. Mitt alarm ringde 05:25 varje morgon och drygt fem minuter senare var jag påklädd och på väg utifrån huset. Ibland kändes det som jag var mer sovandes än vaken när jag promenerade bort till gymmet. Ibland tog jag en promenad men oftast började jag min morgon med intervaller på antingen crosstrainerna eller spinningcykeln. Kom tillbaka hem lagom till klockan sju när pojkarna vaknade. Fantastiskt att börja morgonen med träning! Mina lediga dagar spenderade jag oftast i Melbourne eller någon utav de alla förorter som omger staden. Min australiensiska kompis säger att jag känner till staden bättre än vad han gör! Det är fördelen med att älska promenera, jag har promenerat flera hundra mil i denna fantastiska stad och lärt mig hitta utan att använda Google Maps. Känns väldigt bra när någon nämner en förort och jag direkt vet om det ligger öst eller väst om staden. Under tidens gång har jag haft en lista med caféer som jag vill besöka för att äta frukost. Att gå ut och äta frukost har tidigare varit något okänt för mig, självklart har jag ätit hotellfrukost ett par gånger i Sverige men inte mer än så. Att gå ut och äta frukost är väldigt vanligt i Melbourne och många ställen erbjuder ”All day breakfast”. Utöver det har jag spenderat mycket tid tillsammans med min vänner. Mestadels spenderade jag min tid med tre svenska tjejer som också är i Melbourne och arbetar som au-pair. Emma har jag nämnt tidigare, en tjej från Jönköping som kom hit drygt en månad efter mig. Emma var min första ”riktiga” vän här i Melbourne och i början spenderade vi mer eller mindre varenda lediga helg med varandra. Därefter lärde jag känna Ebba, en tjej ifrån Stockholm som kom hit i januari. Ebba introducerade mig för Paulina som också kommer ifrån Stockholm . I slutet av februari åkte jag och Emma till Tasmanien under fem dagar. Tasmanien är en ö samt delstat som ligger söder om Australien. Vi hyrde en bil och körde längs östkusten. Naturen i Tasmanien är otroligt vacker! Vi besökte en nationalpark och hikade till toppen av ett utav bergen. Utsikten var fantastisk och självklart tog vi flertal bilder. På vägen nerför berget, någonstans mellan våra konversationer mellan himmel och jord, lyckades vi komma ”off track” och gick vilse. Till en början ryckte vi på axlarna och övertygade varandra om att det inte spelar någon roll hur vi går, vi ska trots allt bara nerför berget. Det var en god tanke, någon timme senare var vi båda på gränsen till att bryta ihop. Vi var totalt vilse och ”off track”. Vi försökte klättra nerför berget som många gånger bjöd på branta stup och det var inte helt lätt att komma ner. Lyckan var total när vi på avstånd kunde höra ljudet av bilar. Detta var i samma stund som jag stod med tårar i ögonen och försökte övertyga Emma om att slutet var nära och vi båda kommet dö, bortglömda i en nationalpark någonstans i Tasmanien. Det var fem roliga dagar med mycket skratt och dålig sömn. Jag rekommenderar verkligen att sova i en bil, helt otroligt obekvämt att bara lita sätet tillbaka och försöka sova. Spenderat även otroliga summor på take away kaffe.. Men från en kaffe galen tjejs perspektiv var det definitivt värt det.
I början av februari, på en nattklubb någonstans i Melbourne, efter alldeles för många drinkar och timmar av dansade snubblade jag in i en grabb vid namn Johnny. Klockan var närmare fyra på morgonen och det var antagligen inte det mest ultimata stället att träffas på. Därför bestämde vi oss för att ses dagen efter istället. Det är trots allt bättre att ses bakfull än alldeles för full ;) Sagt och gjort sågs vi dagen efter. En kopp kaffe och timmar av pratande, en lyckad första dejt. Därefter dröjde det tre veckor innan jag träffade honom igen, nackdelen med att börja träffa en grabb som har ett ”fly in/fly out” arbete vilket innebär att han är iväg 23 dagar och hemma 10 dagar. Johnny hann knappt komma tillbaka till Melbourne innan vi träffades igen. Ett flertal dejter hann vi med under dessa få dagarna innan han återigen var tvungen att åka tillbaka till jobb.. Och såhär fortsatte det, 23 dagar ifrån varandra och därefter ett par dagar tillsammans. Så fortsatte det åtminstone fram till början av maj när jag var klar som au-pair hos familjen Cham och flyttade in hos denna fantastiska man under tio dagar. Dagarna passerad i rasande fart och man kan tycka att vi borde vara trötta på varandra då vi mer eller mindre spenderade varenda vaken minut med varandra. Så var dock inte fallet, tiden gick alldeles för fort och tiden tillsammans kändes långt ifrån tillräcklig. Jag har inga tidigare erfarenheter av distansförhållande och att behöva spendera mer tid ifrån varandra än tillsammans. Det är otroligt utmanande och påfrestande. Stor eloge till alla er som lyckas utan att bli totalt galen, haha. Jag inbillar mig att det ska bli enklare för varje gång han åker tillbaka till sitt arbete men så är inte fallet. Jag är lika ledsen, om inte mer, varje gång jag behöver säga hej då. Jag hade tio helt fantastiska dagar tillsammans med min fina prins. Han överraskade mig med en hotellnatt på Melbournes lyxigaste hotell, Crown. Som om det inte vore tillräckligt överraskade han mig även med biljetter till musikalen Matilda. Matilda var en utav mina favoritfilmer som barn. Ett flertal frukostdejter på olika caféer runt om i Melbourne, lunch tillsammans med Johnnys familj, ett besök på svenska kyrkan för att köpa svensk mat, frozen yoghurt I mängder, ett par besök på gymmet, långa promenader, filmkvällar, ett par restaurangbesök samt besöka Melbourne museum och se deras Jurassic World utställning får sammanfatta våra tio dagar tillsammans. Frukostdejter är definitivt något som definierar oss som par.. Nog för att det är trevligt att gå ut och äta middag tillsammans men att gå ut och äta frukost tillsammans är definitivt på topplistan! Jag kunde inte föreställa mig att jag skulle åka till andra sidan jordklotet och bli högt upp över öronen förälskad i en australiensare, men så blev det och det är jag väldigt lycklig över. Hade kunnat skriva ett långt inlägg om vilken fantastisk man han är och allt han gjort som får mitt hjärta att slå lite fortare. Men det besparar jag er tills vidare! Många därhemma har frågat vem denna grabb är och nu har ni fått ett litet hum.
Hur som haver, lördagen den 14 maj var det dags att återigen säga hej då. Tidigt på morgonen åkte vi till flygplatsen tillsammans, Johnnys 10 dagars ledighet var över och plikten kallade och det var dags för mig att ge mig ut på nya äventyr. Jag skulle dock inte lika långt ifrån Melbourne som Johnny skulle, bara sju timmar med bil. Min destination var Renmark, en liten, liten stad i delstaten South Australia. Nästintill helt ute i bushen. Nu undrar ni såklart varför jag bosätter mig i en husvagn mitt ute i bushen. Det är inte helt frivilligt utan mer ett måste för att få mitt andra års visum. Detta har jag förklarat tidigare men för att sammanfatta det kort: Jag har ett working holiday som tillåter mig att arbeta, resa och studera i Australien under ett år. Detta visum kan man bara ansöka om en gång i livet. För att få ytterligare ett år måste man göra ”farmwork” under 88 dagar. Du måste arbeta med det immigrationsmyndigheten klassificeras som ”specificerat arbete”. Man kan arbeta med något av följande: - Växt och djurodling - Fiske - Trädodlingar och avverkning av träd - Gruvarbete och konstruktion. Vanligaste arbete är ”fruitpicking”, alltså att plocka frukt. Vilket är vad jag gör, jag plockar citrusfrukter. Framförallt apelsiner men även clementiner, mandariner, citroner och en rad andra citrusfrukter. Det är nu en månad sedan jag kom hit och jag antar att arbetet är vad jag förväntade mig att det skulle vara. Tungt, svettigt och slitsamt. Varje arbetsdag är som ett träningspass. Vilket glädjer mig oerhört mycket då jag inte har något gym härute. På mina lediga dagar brukar jag ta långa promenader men jag har även börjar springa en hel del. Att springa är en nyfunnen kärlek som jag aldrig riktigt uppskattat förut. Jag har haft bekymmer med mina benhinnor sedan jag var 13 och spelade fotboll. För tillfället har jag mer eller mindre inga besvär men mina benhinnor och jag är övertygad om att min viktnedgång sedan jag kom till Australien har hjälpt en hel del! Jag bor i en husvagn tillsammans med en annan tjej som heter Ari, hon kommer ifrån Nya Zeeland. Ari's farbror äger husvagnen jag bor i och är även den ansvariga över alla arbetar. Det är han som fördelar arbetet och talar om var vi ska vara, när vi ska vara där och vad vi ska plocka. Livet i Renmark är väldigt simpelt, vilket ni säkert kan förstå då jag precis talade om att jag bor i en husvagn. Vill även tillägga att det inte är någon lyxig husvagn men det finns en luftkonditionering som även blåser ut varm luft vilket jag anser är ganska lyxigt. Nätterna kan bli otroligt kalla här, häromdagen hade vi -1. Isoleringen i husvagnen är inget att skryta om och därför uppskattar jag att vi faktiskt kan få det varmt på andra sätt! Jag är glad att jag bott i Uganda sju månader innan jag kom hit, annars hade jag återigen blivit chockerad över hur jag kommer att behöva bo de kommande månaderna. Nu är jag en sann backpacker! Tanken är att jag kommer stanna här fram till början av Oktober, om jag överlever. Återigen, det är ingen dans på rosor. Till hösten är det tänkt att jag ska åka tillbaka till Uganda och även ett par andra länder i Afrika, främst grannländerna Kenya, Rwanda och Tanzania. Funderar även på att spendera lite tid i Sydafrika och framförallt lära mig mer om Nelson Mandela. Därefter kommer jag komma tillbaka till Melbourne på ett andra års visum. Med andra ord kommer det sörja innan ja g återvänder till Sverige. Inget är dock hugget i sten, vi får helt enkelt se var livet tar mig!
