IX ♕
Hade en väldigt tragisk upplevelse med alkohol och återigen kärleksbekymmer
inblandat. Nu när jag började lägga på mig mer och mer och gått upp ett par kilo
åt jag också allt mindre. Just denna dag var det dop för min lilla systerdotter och
därefter åkte jag raka vägen till gymmet. Efter ett pass på två timmar fick jag
återigen bekräftat att vi inte skulle bli tillsammans igen. Nu ställer ni er säkert
frågan "Varför ger du inte bara upp?" Ska sanningen fram så ställer jag mig
den frågan IDAG men där och då fanns det bara han. Ingen mat, ledsen inombords
och därmed massor av alkohol under en kort period på förfesten slutade med
ambulans och spenderade ett par timmar på sjukhuset. Återigen väldigt destruktivt
beteende.
Jag lärde känna en kille på gymmet vid namn Daniel som uppmärksammade mig via
Instagram. Daniel var ett par år äldre och hade en hel del erfarenhet kring kost och
träning. Jag talade om för honom att mitt mål var att återigen tappa lite i vikt och
komma tillbaka dit jag varit för ett par månader sedan. Daniel erbjöd sig lägga upp
ett kostschema till mig som sträckte sig under åtta veckor. En så kallad ”deff” eller
”diet”. Jag var nu uppe omkring 62 kilo, alltså lika mycket som när jag bestämde
mig för att jag skulle gå ner i vikt sommaren 2012.
April 2013 ↑
VIII ♕
Mellan mars och april månad 2013 fortsatte vardagen på samma spår som tidigare,
mitt största fokus var träningen och självklart även skolan. Jag har alltid haft väldigt
höga krav på mig själv samt hur jag ska prestera. Det fanns inte på min världskarta
att få underkänt eller strunta i att lämna in en uppgift. Jag har alltid strävat efter att
vara den duktiga i klassen med bra betyg.
Jag hade fortfarande kontakt med mitt ex och vår relation till varandra var inget annat
än destruktiv. Mitt ex åkte till USA för att hälsa på en kompis och jag var redan inställd
på kontakten mellan oss skulle försämras. Dagen han åkte så grät jag. Jag kollade på
klockan frenetiskt i hopp om att han skulle skicka ett sms där han åtminstone sa hej då
innan han klev på planet. Jag grät, somnade en stund, vaknade och kollade om jag fått
något sms och somnade igen. Dessvärre fick jag inget meddelande. Detta gjorde jag ett
par timmar tills ögonen var så rödsprängda att det såg ut som jag tagit en överdos. Jag
skickade ett sms där jag bedyrade honom om att jag härmed inte längre skulle spamma
honom med meddelande och aktivt försöka ta avstånd ifrån honom. Ett löfte som jag satt
upp så många gånger tidigare men dessvärre aldrig lyckats hålla.
Jag vet att han tyckte det var oerhört irriterande att jag flera gånger i veckan la ut bilder
på mig själv i träningskläder på sociala medier, framförallt Instagram. Jag gjorde det
såklart i syfte att få uppmärksamhet och bekräftelse samt för att provocera honom.
Jag hade trots allt slitit i månader för att få en fin kropp och när man nu äntligen kunde
se konturera på min mage var det en självklarhet att jag ville visa upp det. Oerhört
destruktivt beteende. Jag ville provocera honom genom att lägga upp bilder på mig
själv så han kunde se att andra människor uppskattade mig. Det låter förvisso helt
absurt. Bara för att en människa trycker ”gilla” min bild innebär inte det att dem
uppskattar mig, dem uppskattade min kropp, inget annat. Jag var som sagt väl
medveten om att han irriterade sig på mina bilder då han ogärna ville dela mig med
andra som han så fint uttryckte sig. Där och då beslöt jag mig för att bevisa för honom
att jag klarade mig utan andras bekräftelse. Allt för att han skulle vilja vara med mig.
Jag slutade lägga upp bilder när han var i USA och jag hörde inte av mig.
Våren kom och mina hetsätningar fortsatte och jag hade även lagt på mig en hel del,
det syntes framförallt på magen och höfterna. Magen som inte var van att varken äta
pasta, bröd eller godis reagerade rejält genom att bli något enormt uppsvullen.
Det såg ut som jag var gravid i nionde månaden och jag fick spendera timmar på
toaletten på grund av magsmärtor. Varje gång lovade jag mig samma sak
"aldrig mer ska jag äta sån mat."
Mars 2013 ↑
VII ♕
I februari 2013 gick jag till en PT på gymmet för att göra en fettmätning på mig och
detta med en tanitavåg samt kaliper. Jag var nere på 19.5 i fettprocent, väldigt mycket
om man jämför med en som tävlar i fitness. Jag fick ganska mycket råd av Karin om
kosten och hon rekommenderade framförallt att jag skulle försöka få i mig mer
kolhydrater för att orka prestera. Jag minns att Karin sa att jag blivit väldigt smal
och då hon visste att mitt mål var att få lite muskler på kroppen försökte hon också
vägleda mig i rätt riktning - MER MAT.
Vid den här tiden hade jag dessutom börjat styrketräna uppe på gymmet tillsammans
med två killkompisar. Jag tränade varje dag, simning tre gånger i veckan och gym
fyra-fem gånger i veckan. Med snabb matematik kan man förstå att somliga dagar
blev det dubbelpass. Ibland gick jag även på något pass innan eller efter
styrketräningen och därmed var det inte ovanligt att det blev 2-4 timmar träning per
dag. Mitt träningschema under veckan såg oftast ut på följande sätt:
Måndagar: Bodypump på eftermiddagen och styrkepass på kvällen.
Tisdagen: Simträning.
Onsdag: Gym.
Torsdag: Gym.
Fredag: Simträning.
Lördag: Gym.
Söndag: Simträning på morgonen och ibland gym på eftermiddagen.
Februari 2013 ↑
Hade inte arbetat något under hela hösten och när jag sedan kom tillbaka i februari
blev min chef minst sagt förvånad och antagligen imponerad över min stora förändring.
Jag minns fortfarande hur han tittade på mig, det var inte samma Filippa som stod
framför honom. Alla dessa blickar och ord från folk i min omgivning motiverad mig
ännu mer till att bli lite bättre och lite smalare. Samma dag åkte jag iväg till en stuga
med mina vänner för att spendera ha en rolig natt ihop. Som vanligt skulle vi köpa
mat ihop men jag valde att avstå, istället packade jag ihop min väska med mat och
tog med mig. Vi skulle äta tacos men jag kunde absolut inte äta deras blandfärs utan
tog med mig en egen påse med 5% fetthaltig nötfärs. Mottot var alltid så kalorisnålt
men proteinrikt som möjligt.
Jag började gå upp i vikt och till en början var det antagligen bara vätska på grund av
att jag försökte lägga in mer kolhydrater i kosten. Jag träffade mitt ex då och då men
förstod snart att han träffade någon annan sidan om. Trots det ville jag fortsätta träffa
honom, jag inbillade mig att jag blev lycklig så länge han bekräftade mig. Han var
ganska orolig för mig vid den här tiden och skickade en lång text till mig som var
skriven av en människa som led av ortorexi. Till en början tyckte jag han var löjlig,
i princip skrattade honom i ansiktet och försökte övertyga honom om att jag hade allt
under kontroll, det stämde såklart inte. Kort därefter insåg jag att han hade rätt och
att jag redan var helt på fel väg, det fick mig att bryta ihop men även att inse att jag
inte längre hade kontroll över det som skedde. I efterhand svalde jag min stolthet och
tackade honom för han uppmärksammade mig om det. Familjen och vänner visade
redan oro för mitt beteende men jag lyssnade inte, det var dock hans ord som fick
mig att inse. Jag antar att man ibland måste höra saker från rätt person för
att förstå.
VI ♕
Mitt liv stavades numera kost och träning. Jag fortsatte att trycka i mig min familjs
mat och kompenserade det genom att träna ännu hårdare. Om jag mot förmodan
inte kunde träna en dag på grund av att jag var tvungen att prioritera något annat,
exempelvis skolarbete, skippade jag också att äta. Jag ansåg inte att jag var
värd att äta. Kunde jag inte förbränna det jag precis tryckt i mig skulle jag
minsann inte få äta heller. Jag använde pulsklocka under varje promenad och om
jag lyckades att förbränna lika mycket kalorier som på promenaden dagen innan
straffade jag mig själv. Straffet gick ut på att jag åt mindre. Återigen, jag är inte värd
att äta om jag inte kan se till att förbränna det.
Januari 2013 ↑
Jag minns särskilt en dag i februari. Jag stod på jobb och skulle precis stänga. Vi hade
bagelbröd kvar i ugnen som vi normalt slänger om vi inte fått dem sålda. Jag sa åt mig
själv att jag bara skulle ta en liten bit men till slut hade jag nästan ätit hela bullen.
Det eskalerade och snart stod jag med en sked under chokladsåsen och tryckte i mig.
Ångesten blev så stark att jag sprang in på toaletten och frenetiskt försökte att få ut det.
Då jag insåg att det inte gått ned i mina tarmar ännu lutade jag mig över vasken och
försökte desperat att kräka upp det. Tårarna började strömma nedför kinderna och
jag blev så förtvivlad över att jag inte kunde förmå mig till att kräka upp maten. Jag
trodde det räckte med att trycka bak fingrarna i halsen men jag hade
uppenbarligen fel. Jag låste och larmade, tog på mig jackan, slängde upp väskan
på ryggen och gav mig ut på en promenad.
Jag powerwalkade i närmare två timmar innan jag kom fram till Filborna, det var
dags för träning. Jag var trött i kroppen men det hindrade inte mig från att hoppa i
bassängen. Vi hade två olika serier vi fick välja mellan, sprint eller distans. Vanligtvis
väljer jag alltid distans då det är vad jag är bäst på samt tycker är roligast. Det valde
jag dock inte denna dagen, jag valde sprint. Den bakomliggande orsaken var att jag
var övertygad om att sprint brände mer kalorier då det är högintensivt. Passet gick
skit för jag var så urpumpad på energi och mitt under passet hoppade jag upp på
kanten, gick bort till toaletten och tryckte fingrarna i halsen. Återigen misslyckades
jag, det gick inte att kräka upp något. Visserligen var det inte svårt att förstå då min
mage varit tom på mat sedan många timmar tillbaka. Efter passet duschade jag och
åkte sedan raka vägen hem till sängen. Jag åt inget den kvällen, det förtjänade jag
inte då passet gått dåligt. Jag grät mig till sömns den kvällen.
Vilopuls på 52.
V ♕
Killen jag pratade om i föregående inlägg dejtade jag i ungefär en månad, alltså till
slutet av januari. Jag insåg att det inte gick att träffa en kille och samtidigt tänka på
en annan. Av den anledningen valde jag att avsluta det jag hade med denna killen
och återigen ta kontakt med mitt ex. Vi började att prata med varandra igen och det
var även under den här perioden som min "hetsätning" började.
Lyckan över att få på sig ett par byxor man köpte när man gick i åttan.
Januari 2013 ↑
Jag kommer dessvärre inte ihåg vad som var den utlösande faktorn till varför jag
började hetsäta. Antagligen för att min kropp hade gått på sparlåga så länge och
skrek efter näring. Jag började äta sådan mat som jag sedan länge stämplat som
förbjuden. Detta innebar “dåliga kolhydrater” som vitt bröd. Jag kunde utan
problem trycka i mig sju stycken mackor inom loppet av ett par minuter. Det blev
verkligen som en hets och som en tävling i mitt huvud. Det kändes som någon gick
in i mina tankar om sa: "Men ät då, snabbare! Du vet inte när du någonsin
kommer få äta det här igen!" Rädslan och ovissheten om när jag skulle få äta
något sådant igen medförde att jag tryckte i mig det.
Vid det här laget var det längesedan jag åt familjens middag, jag lagade alltid min
egen. Det var trots allt förbjudet med allt som hette halvfabrikat och helt vanlig
middag så som makaroner med korv som jag tidigare alltid ätit. När ingen var i
köket kunde jag öppna kylskåpet och se familjens middag stå och vänta på mig.
Det var många kvällar jag stod och åt kall mat med fingrarna efter träningen. Även
om jag precis ätit min middag var jag inte nöjd. Jag gjorde det enbart när jag var
ensam, jag skämdes för mycket. Det var otroligt tillfredsställande för stunden men
när jag ätit klart fick jag en skamsen känsla inombords och en brutal ångest. Jag
botade min ångest och min hetsätning med att jag började kompensera.
Detta innebar att jag tränade ännu hårdare och under ännu fler timmar. Direkt
efter att jag tryckt i mig maten fick jag panik, knöt på mig skorna och begav mig ut på
en promenad till sent, sent på kvällen innan jag återigen kom hem och la mig i sängen
för att sova mina få timmars sömn innan klockan ringde för det återigen var dags för
en morgonpromenad. Självklart var promenaden innan frukost, jag hade ju läst att
det brände mest. Dåligt men sömn och dåligt med mat.
Januari 2013 ↑IV ♕
Även om min nya livsstil gav resultat väldigt fort var det först fram i november som
även jag själv började se en förändring på kroppen. Om sanningen ska fram så blir
man oerhört blind och jag minns att fortfarande tyckte att jag var väldigt stor under
denna tiden. Jag hade min praktik och på praktiken hade jag en tight tröja. Varje dag
gick jag och sög in i magen och sträckte på mig för jag skulle se smalare ut. Fler gånger
om dagen sprang jag även in på toaletten, drog upp tröjan och spände för att se om jag
hade fått några magrutor. Jag köpte mitt första proteinpulver och började även att
använda Tartarus, fettförbränningspiller. Jag älskade dem då aptiten minskades och
jag blev oerhört pigg!
Jag tog tjuren vid hornen och tog på mig en tight klänning när en nära vän till mig
hade fest. Jag tvekade flera gånger och tog till och med på mig tights undertill som
skulle håll in min mage.
November 2012 ↑
Vågen visade nu 55 kilo istället för 62.5 som den visade i augusti. I slutet av november
tog jag en provvecka på Filborna Arena och bestämde mig kort därefter för att
införskaffa mig ett gymkort. Jag var skeptisk att binda upp mig på ett helt år, jag var
så orolig att jag skulle tröttna efter någon vecka.. Inte visste jag då att gymmet skulle
bli mitt andra hem. Jag började att gå på pass vilket jag tyckte var otroligt roligt.
Jag kunde gå på två pass efter varandra för jag tyckte det var en så befriande känsla
att få pusha kroppen till den inte orkade mer. Jag var på gymmet flertal gånger i
veckan och träningen blev alltmer viktig för mig. Jag körde många olika pass men
favoriterna var IW, bodypump, bodycombat, spinning, core och boxning.
Ett par dagar innan julafton började jag träffa en kille och därmed sa jag även upp
kontakten med mitt ex. Jag tyckte det var väldigt jobbigt att började träffa någon ny
då jag var ganska obekväm i min kropp och var rädd att han skulle tycka att jag var
tjock. Jag tyckte det var så jobbigt första gångerna vi sågs och jag satt bredvid honom
och jag kände hur jeansen tryckte in i magen på mig. Framför mig i spegeln såg jag
trots allt enbart en tjej med alldeles för mycket fett på kroppen.
December 2012 ↑
III ♕
Jag började tappa kilo efter kilo och blev allt mer manisk över kosten. Det skulle vara
så kalorisnålt som möjligt men packat med protein. Jag åt väldigt mycket tonfisk, lax,
ägg, kvarg och sallad. Sallad var utmärkt att lura hjärnan med, jag kunde fylla hela
tallriken med sallad och äta med gott samvete då jag vet att det innehöll väldigt lite
kalorier. Jag fick även höra hur bra det var att ta äggvita i havregrynsgröten för att
höja proteinmängden. Till en början tyckte jag att det smakade förjävligt rent ut sagt
men jag åt det ändå, jag visste ju att det var bra mat. Jag kombinerade mina
promenader med min simträning som jag hade tre kvällar i veckan.
Synliga nyckelben var viktigt.
Simningen blev allt viktigare för mig vilket den inte varit tidigare. Nu fanns det inte
på världskartan att jag skulle missa en träning, oavsett om det innebar att jag
var tvungen att gå upp klockan sju en söndag för att komma i tid. Jag ansåg att det var
värt att skippa sovmorgonen så länge jag kunde träna. Jag vill poängtera att jag tidigare
alltid lös med min frånvaro så fort det var ett morgonpass, framförallt på helgen.
Jag njöt av bekräftelsen jag fick. Jag la upp mängder av bilder på instagram och
det var oerhört viktigt att faktiskt helt okända människor tryckte "gilla" på bilderna.
Dagligen fick jag meddelande av killar som beskrev hur snygg jag var samt vilken
fantastiskt fin kropp jag hade. Tjejer skrev och berättade vilken förebild jag var samt
hur mycket jag motiverade dem i deras träning och viktnedgång. Många hörde av sig
och ville ha råd och tips på hur dem skulle gå ner i vikt och jag kände mig som en
riktig fitnessexpert. Det var stort att vara 17 år gammal och ha personer i min
omgivning som såg upp till mig.
Jag fortsatte att vara ute på mina promenader men varierade mig genom att ibland
löpa istället. Jag googlade frenetiskt om det mest ultimata man skulle äta innan och
efter träning samt dem bästa tipsen för att gå ned i vikt. Jag fortsatte att gå ned i vikt
och insåg snabbt att jag kunde ha mindre storlek i mina kläder vilket fick mig att
känna mig oerhört tillfredsställd och nöjd med mig själv. Viktnedgången blev
som ett beroende, jag var fast besluten om att jag var tvungen att gå ned mer. Jag
förstod inte varför folk ansåg att jag borde "sluta", det funkade ju utmärkt och
jag mådde bra!
Oktober 2012 ↑
Alla dessa halvt avklädda bilderna, där majoriteten av bilder var på min mage, gjorde
mitt ex väldigt svartsjuk vilket motiverade mig ännu mer till att bli smalare, mer
vältränad och fortsätta lägga upp bilder. Allt blev som en ond cirkel. Jag ville trots allt
vara oemotståndlig i hans ögon och jag ville att han skulle se att det fanns killar därute
som suktade efter mig. Eller rättare sagt min kropp, en detalj jag valde att blunda för.
Bilderna innebar bekräftelse vilket jag ständigt sökte.
II ♕
Trots att vi avslutade vårt förhållande så fortsatte vi att ses, dock inte lika intensivt.
Jag mådde fruktansvärt dåligt och var otroligt ledsen under den här tiden. Detta
medförde att jag desperat försökte få tillbaka honom. Jag insåg inte då att fullkomligt
kvävde honom genom att konstant skriva till honom. Dagligen skickade jag flera,
flera meddelande där jag försökte övertyga honom om att jag skulle vara en bättre
flickvän denna gången. Jag behövde få något annat att fokusera på för att
kunna släppa taget om honom. Jag trodde innerligt att om jag förändrade min
kropp skulle han vilja vara med mig. Jag insåg inte att det var mitt beteende och
min massiva svartsjuka han tröttnat på och inte på hur min kropp såg ut. Vill vidare
poängtera att han aldrig någonsin klagade på min kropp eller sa åt mig att jag
borde förändra någonting.
Juli 2012 ↑
Drygt en månad efter att vi avslutat vårt förhållande, alltså i augusti bestämde jag mig
för att jag skulle göra en stor förändring i min livsstil. Träningen samt kosten blev
som en räddning för mig. Fokuserade jag på något annat kunde jag komma ifrån
den stora saknaden av honom. Jag började promenera och det blev det blev rutin att
bege sig ut på timmars långa powerwalks varje kväll. Promenaderna skapade en
euforisk känsla inombords och jag blev beroende av se resultaten som min strikta
livsstil medförde.
Augusti 2012 ↑
Jag blev allt mer manisk över vad jag skulle äta och vad jag absolut inte fick lov att äta.
Allt som hette kolhydrater var skambelagt och därför valde jag att utesluta detta. Jag
levde i princip enbart på protein och minimalt med fett och kolhydrater. Jag trodde
att detta var hälsosamt. Med tanke på att jag trots allt mådde så pass bra la jag aldrig
någon närmare tanke på att jag i långa loppet skulle kunna skada min kropp genom
att utesluta en livsnödvändig källa, kolhydraterna.
September 2012 ↑
I ♕
Detta är min historia, mina tankar, mina åsikter och mina känslor kring det hela.
Det finns alltid två sidor av ett mynt och utifrån kanske ni uppfattat situationen
annorlunda. Detta är dock min upplevelse och min version om vad som hänt..
För att förstå hur det hela hänger ihop måste vi gå så pass långt bak som till
sommaren 2011, närmare bestämt för snart 4 år sedan. För att respektera alla
runtomkring mig kommer jag inte skriva ut några namn.
Sommaren 2011 började jag att arbeta som siminstruktör för Helsingborgs simsällskap. I mitten av augusti var det dags för den årliga kick-offen för all instruktörer. Det var en heldag tillsammans med mina nya arbetskollegor och det var speciellt en kille jag fick upp ögonen för väldigt mycket. När dagen var över fick han mitt nummer och vi började genast att smsa väldigt mycket med varandra samt sågs en hel del. Det var slutet av sommaren och jag började på gymnasiet, i samma veva blev jag tillsammans med killen. Vanligtvis är det inte önskvärt med relationer på en arbetsplats och av den anledningen kom vi överens om att inte gå ut med vårt förhållande offentligt. Jag var inte riktigt nöjd med detta för att jag var orolig att han skämdes över mig då det var en ganska stor åldersskillnad. Jag blev högt upp över öronen förälskad i denna människa och vi träffades varandra mer eller mindre varje dag.
September 2011 ↑
Killen jag träffade utövade en sport på elitnivå och i slutet av november åkte han upp
till Stockholm för att tävla. Jag bestämde mig för att boka en flygbiljett och åka upp för
att överraska honom. Sagt och gjort satte jag mig på planet Stockholm och lyckades
orientera mig dit han var och det blev minst sagt en lyckad överraskning. Jag var såklart
överlycklig över att få träffa honom igen och lyckan blev dess större när jag insåg att alla
hans vänner såg oss tillsammans. Det kändes bra att äntligen kunna visa det offentligt
och därför valde jag att också att publicera det på Facebook. Ett par dagar senare fick
jag ett meddelande ifrån en utav mina chefer som av någon märklig anledning ville få
det bekräftat att det verkligen var denna kille som jag gått in i ett förhållande med.
Kort därefter fick jag ett meddelande som talade om och bekräftade att min pojkvän
varit otrogen mot mig med en arbetskollega. Jag var helt förstörd och insåg att det som
jag trodde var det absolut perfekta förhållandet hade nu gått i kras.
November - December 2011 ↑
Jag beslöt mig för att fortsätta vara tillsammans med honom, förlåta honom och försöka
gå vidare. Det var lättare sagt än gjort och det märktes tydligt under den kommande tiden.
Vi bråkade otroligt mycket och svartsjukan genomsyrade hela vårt förhållande.
April 2012 ↑
Maj - Juni 2012 ↑
I juli 2012 slängde jag in handduken och tog beslutet att avsluta vårt förhållande. Min
baktanke var dock inte att det verkligen skulle vara över mellan oss utan jag bröt upp
med honom i hopp om att det skulle ske en förändring. Ni vet hur vi tjejer fungerar,
säger en sak men menar en annan. Jag ångrade mig oerhört mycket och bad om hans
förlåtelse samt att få tillbaka honom. Han ansåg dock att jag trots allt tagit beslutet att
göra slut och då innebar det också att jag inte ville vara med honom. Han saknade
övertygelse om att det faktiskt skulle bli bättre denna gången mellan oss.
I let you see the...
...part of me that weren't all that pretty
Vi alla har någon gång fått genomlida dem dagarna det känns som hela världen är emot oss. Varje steg vi tar är oerhört påfrestande och vi känner oss urpumpade på energi. Den tunga ryggsäcken som vilar på våra axlar gör ont och hur vi än vrider och vänder på oss så skaver fortfarande axelbanden mot vår sköra hud. Det känns som någon spelar ett flipperspel i vårt huvud och tankarna snurrar likt en karusell. Känner ni igen er? Lyckligtvis är det ett fåtal gånger jag har sådana dagar men när dem väl dyker upp så är otroligt skönt att få ventilera sina tankar och känslor. Somliga ringer sina vänner, en annan pratar med sin mamma, en tredje springer en runda för att rensa huvudet och en fjärde bestämmer sig för att skriva ner alla tankar. Mamma har alltid påstått att det är så nyttigt att "skriva av sig". Jag har alltid tyckt det låter så löjligt och därmed slagit bort tanken istället. Det låter alldeles för mycket som terapi att sitta och skriva ner hur man mår.
Men om sanningen ska fram.. Ju mer jag tänker på att skriva, dess mer lockar det. Jag har trots allt en liten kärlek till att låta fingrarna smyga sig fram över tangentbordet eller låta pennans spets glöda på det vita pappersarket. Genom åren har jag faktiskt skrivit en hel del antecknignar i datorn och det är jag väldigt tacksam över idag. Det är oerhört intressant att kunna gå tillbaka och läsa vad man tänkte och hur man upplevde saker och ting. Jag har insett att jag många gånger lurar mig själv och blir smått chockerade när jag tänkt en sak och sedan har det slagit mig att det snarare var raka motsatsen, detta tack vare mina anteckningar.
Under kategorin "Historien om ätstörningarna" kommer jag att så detaljerat som möjligt berätta hur allting började och hur allting eskalerade vad gäller hetsen kring träningen och maten. Syftet med att dela med mig är inte att få sympati eller medlidande utifrån utan detta är för min egen skull, för att kunna bearbeta det hela samt för de personer i min omgivningen som inte förstår hur det hela hänger samman.
Vidare vill jag poängtera att det är totalt meningslöst för er att sitta och predika om att jag har ett sjukligt beteende till träning och mani vad gäller över maten. Allt detta är jag redan fullt medveten om men dessvärre så försvinner inte mitt självdestruktiva beteende för det. Det enda jag ber om är att ni ska försöka ha en förståelse och den förståelsen vill jag hjälpa er med genom att förklara hur läget ligger till.
