Kära 17 åriga Filippa, det var inte ditt fel att han var otrogen mot dig. Du behöver inte skuldbelägga dig själv för hans misstag. Det var han som gjorde fel, inte du. Jag vet att hans brist på tillit har medfört att din självkänsla och självförtroende fullkomligt brutits ner. Jag vet att det är svårt att inte vara svartsjuk när någon ljugit dig rakt upp i ansiktet, flertal gånger, under en lång period. Jag vet att det är svårt att glömma och försöka lägga det bakom sig. Men du är en storsint människa Filippa, du väljer att förlåta att försöka bygga upp ett förtroende igen trots rädslan att återigen blir sårad. Kära 18 åriga Filippa, jag vet att du fortfarande är trasig inombords. Att förlåta inte innebär att glömma. Jag vet att du kommer kämpa för att förändra dig själv i hopp om att han kommer komma tillbaka. Men kära Filippa, han kommer inte att älska dig mer för att du svälter dig själv. Han kommer inte komma tillbaka bara för att du går ner i vikt. Du kommer inte att bli en lyckligare människa bara för att du går under samhällets ideal av en "perfekt" kropp. Kära Filippa, sluta misshandla din kropp. Du behöver inte straffa dig själv och bryta ner dig själv mer. Du kommer vara 8 kilo lättare men du är kommer fortfarande avskyr din kropp. Du kommer att börja träffa en ny kille i hopp om att glömma och gå vidare. Du kommer fortfarande ha svårt med tillit och det kommer inte bli bättre när det kommer som ett brev på posten att han försöker bjuda ut en utav dina närmsta tjejkompisar. Återigen kommer den tilliten du har försökt bygga upp för andra människor att brytas ner. Samtidigt kommer du att fortsätta pressa din kropp tills den knappt inte orkar mer. Timvis långa promenader morgon och kväll, flertal gym-och simpass varje vecka samt ett grovt kaloriunderskott kommer sätta sin spår. Din kropp kommer tillslut säga ifrån och fullkomligt skrika efter näring. Du kommer gå ifrån att svälta dig själv till att börja hetsäta. Siffrorna på vågen kommer drastiskt öka och du kommer att avsky din kropp ännu mer. Kära Filippa, du behöver inte vika ut dig på sociala medier. Killar kommer inte tycka om dig mer för att du lägger upp bilder på dig själv där du visar större delar av din kropp. Du behöver inte söka bekräftelse hos okända människor för att det kommer definitivt inte hjälpa din självkänsla. Du kommer göra ett nytt försök och återigen öppna upp dina armar för någon. Du kommer att tycka om honom och han kommer påstå att också tycker om dig. Du kommer lita på hans ord. Kort därefter kommer du få veta att han spendera en natt tillsammans med sin tidigare flickvän. Återigen kommer någon bryta ner den tillit du försökt bygga upp, återigen kommer din självkänsla och självförtroende sjunka till botten. Men det är fortfarande inte ditt fel. Det var han som gjorde fel, det var han som bröt förtroendet. Kära 19 åriga Filippa, du ska ta studenten om ett par dagar. Du kommer att spendera flertal nätter tillsammans med dina vänner och dansa tills dina fötter värker. Du kommer att dricka alkohol och du kommer försöka att tänka bort hur mycket kalorier varje drink innehåller. En natt kommer du vara väldigt berusad och du kommer ta beslutet att följa med en kille hem. Den här killen kommer behandla dig väldigt illa och han kommer göra saker mot dig mot din vilja. Den här killen kommer utnyttja ditt tillstånd och kommer inte lyssna när du säger nej. Han kommer att skada dig och det kommer att göra förbannat ont. När han somnat kommer du försiktigt resa dig upp ur hans säng och smyga ut ur hans lägenhet. Du kommer med raska steg skynda dig ifrån hans åsyn. Du kommer att inse att dina vita shorts inte längre är särskilt vita och du kommer gråta av smärta nästa gång du går på toaletten. När du väl lyckas ta dig hem kommer du ställa dig framför spegeln och du kommer se blåmärken, bilmärken och rivsår över din kropp. Du kommer intala dig själv att det var ditt fel för att du inte sa ifrån fler gånger, att du borde sagt nej ytterligare en gång.. För då kanske, kanske hade han slutat och förstått att dina skrik var inte av njutning, det var av smärta. Han kommer skicka ett meddelande till dig tala om att du fick allt det du ville, plus lite till. Han kommer få det att låta som att du njöt. Du kommer återigen skuldbelägga dig själv och säga att det var ditt fel för att du självmant gick hem med honom. Blåmärkena på din kropp kommer att försvinna men minnena kommer finnas kvar på din näthinna och scenariot kommer spelas upp om och om igen. Det kommer påverka kommande relationer. Du kommer brista ut i gråt nästa gång en man ligger naken sidan om dig. Och ytterligare två killar kommer se dig brista ut i gråt. Dem kommer bli vettskrämda och ifrågasätta vad dem gjort fel. Du kommer känna dig dum. Han kommer stryka sin hand över ditt hår och du kommer rygga tillbaka av rädslan att hans hand plötsligt ska slita tag i ditt hår och lämna din hårbotten öm. Men det var inte ditt fel Filippa. Att gå hem med någon självmant innebär inte att personen har rätt att göra saker mot din vilja. Du kommer att kunna njuta av att ha en person nära igen utan rädslan att han ska skada dig. Du kommer att inse att det var han som gjorde fel, inte du. Du kommer sluta skämmas. Kära 19 åriga Filippa, du kommer svära dyrt och heligt att du aldrig ska låta dina ätstörningsbekymmer eskalera till det värre. Men du kommer stå på knä framför toalettstolen, trycka dina fingrar långt ner i halsen i desperat försök få ut den ångest du bär på. Du kommer att söka hjälp men du kommer avstå när det blir serverat. Istället kommer du packa din resväska och flytta utomlands under sju månader. Du kommer äntligen göra det du drömt om sedan barnsben, volontärarbeta i Afrika. Du kommer att försöka göra en förändring, du kommer att försöka hjälpa människorna. Du kommer dagligen ta emot meddelande från familj och vänner som berättar vilken fantastisk människa du är. Fantastisk människa? Hur kan man vara fantastisk när man ser barn svälta runtomkring sig och i nästa stund trycker man fingrarna i halsen för att kräka upp sin middag. Du kommer inse att du behöver professionell hjälp. Du kommer inse att du inte kan hjälpa andra människor när du inte kan ta hand om dig själv. Du kommer att behöva packa din resväska och åka hem. Du kommer bli besviken på dig själv. Kära 20 åriga Filippa, du kommer att söka professionell hjälp men det kommer ta veckor innan du får en tid. Veckor där det eskalerar till det värre. Du kommer spendera varje kväll i duschen med radion på högsta volym i hopp om att din familj inte ska höra när du fullkomligt förstör din kropp på insidan. Du kommer titta dig i spegeln med gråtfyllda ögon och lova dig själv att det var sista gången. Ett förtroende som du återigen kommer bryta. Du kommer att flytta hemifrån och lämna den stad och människor som triggar ditt självdestruktiva beteende. En dag kommer du bestämma dig att det får vara nog. Du har ett uppehåll under nästan tre månader och du börjar äntligen känna att du är på rätt väg. Du mår så pass bra att du väljer att avsluta din behandling innan den är klar. Dessvärre kommer du falla tillbaka och du kommer tvivla på att du någonsin kommer bli frisk. Du kommer ta den lätta vägen ut och återigen försöka rymma från dina problem. Denna gången flyr du så långt bort som möjligt, till andra sidan jordklotet. Ditt självdestruktiva beteende kommer att fortsätta men det kommer att förbättras, oerhört mycket. Du kommer att omge dig av människor som ger dig glädje och kärlek. Du kommer inse att folk älskar dig för den du är. Du kommer att börja må bättre, du kommer att känna dig lycklig. Det kommer att märkas tydligt för att din kropp kommer äntligen börja samarbeta med dig. Kära 21 åriga Filippa, ditt självdestruktiva beteende kommer att få ett avslut. Efter flertal år av självskadebeteende kommer du äntligen förstå att livet är för kort för att må dåligt. Du kommer sluta att vara i en kamp med dig själv och din kropp. I samma veva kommer du att träffa en kille. Du kommer snabbt inse hur fantastisk han är och du kommer blir oerhört förälskad i honom. Som vanligt kommer du bli livrädd av att få någon för nära och du kommer försöka förstöra för dig själv. Du kommer att ta fram dina värsta sidor och försöka trycka bort honom. Du kommer testa hans tålamod och se hur mycket han klarar av innan han lämnar dig. Men han kommer inte att lämna dig. Han kommer att stanna även när du är svartsjuk och osäker. Han kommer att ge dig trygghet och du kommer äntligen våga känna tillit igen. Han kommer behandla dig som en prinsessa och du kommer ständigt ifrågasätta vad du gjort för att förtjäna att någon behandlar dig så bra. Du kommer inse hur otroligt illa behandlad du blivit tidigare när denna man äntligen kommer in i ditt liv och behandlar dig på det sätt du förtjänar. Han kommer tala om att han älskar dig för den du är och du kommer tro honom. Du kommer för första gången känna att du inte behöver förändra dig, att du duger som du är. Kära snart 22 åriga Filippa. Jag är stolt över dig! Jag är stolt över att du lagt ditt självdestruktiva beteende bakom dig. Jag är stolt över dig för att du inte längre misshandlar dig själv. Jag är stolt över dig för att du vågat låta en annan människa komma dig nära och för att du tillåter dig själv vara lycklig. Det förtjänar du! Jag är stolt över dig för att du insett att alla inte vill dig illa. Jag är stolt över dig för att du dagligen kämpar med att älska dig själv och för att förstå ditt egna värde. Jag är stolt över att du är du för att du är en otrolig stark människa!

Häromdagen bläddrade jag igenom mitt Facebook flöde och uppmärksammade ett inlägg där en tjej bad om tips hur hon skulle gå tillväga för att gå ner 15 kg på två månader. I brist på annat tog jag tillfället i akt att läsa igenom kommentarerna. Okunskapen sprider sig som en löpeld och förslag som ”Drick två proteinshakes om dagen” och ”Jag promenerar fyra timmar varje dag, gick ner 2 kg på en dag” är bara två utav många idiotiska förslag. Jag blir så oerhört upprörd för jag har själv varit där. Desperat behov av att gå ner i vikt och brist på kunskap om hur jag ska gå tillväga. Litat på att dessa svältmetoder som framförallt tjejer rekommenderar är den enda rätta vägen. Jag var 17 år när mina ätstörningar började. Jag vet inte vad orsaken är till mitt ätstörda beteende som jag låtit härska över mig själv under så pass många år. Hur mycket jag än vrider och vänder på det kan jag inte peka ut en specifik händelse som medfört detta självdestruktiva beteende. Däremot vet jag att det är mycket djupare bekymmer än missnöje över min egna kropp. Något som 9/10 personer tror är anledning till det sjukliga förhållningssätt till mat. Jag är övertygad om att det är en kombination av en rad olika faktorer. Där inräknat dålig självkänsla och osäkerhet, prestationsångest och oerhört höga krav på mig själv, destruktiva förhållande som lett till ett stort bekräftelsebehov. Förvisso kan jag se hur allt detta går hand i hand med varandra. Efter mina sju månader i Uganda så lärde jag känna mig själv oerhört mycket. Brist på fungerade elektricitet och internet tvingades jag till att spendera mycket tid ensam med mina tankar. Jag kunde inte längre rymma till datorn eller telefonen och på så sätt underhålla mig med något. Jag tvingades att sitta ner i min ensamhet och tillåta mig själv att känna och tänka. Detta låter kanske oerhört befriande för många, en harmonisk stund för dig själv. Det var motsatsen för mig. Jag upplevde det otroligt påfrestande att behöva ta itu med alla demoner och hjärnspöken som snurrade i mitt huvud. Tankar som jag vanligtvis kan skjuta undan då jag alltid har fem bollar i luften samtidigt. Då finns det inte utrymme för att stanna upp och känna. När jag år 2012 besökte en psykolog för första gången bad hon mig berätta om min vardag. Min mamma följde med mig och förklarade hur jag var sysselsatt från morgon till kväll, varje dag. Psykologen satt häpnadsväckande och sa ”Du tycker inte att du själv lever ett ganska intensivt liv och bör trappa ner?” Där och då skakade jag på huvudet och tyckte hon var löjlig som påstod något sådant. Jag ansåg att jag var effektiv och försökte få ut så mycket som möjligt av min vardag. Idag förstår jag vad hon menar, att ha fem bollar i luften var mitt försök att smita ifrån det jag inte ville ta itu med. Och det var där allting började, 2012. Det har snart passerat fyra år sedan träningen men framförallt kosten blev min största fiende. Det har varit en lång berg-och dalbana med en hel del toppar men också med många djupa dalar. Jag har periodvis låtit mitt ätstörda beteende fått alldeles för stort utrymme i mitt liv och i min vardag. Jag har varit fångad i min egna kropp och inte lyckats hitta vägen ut. Det är svårt att säga vilken period som har varit värst då det har varit väldigt illa på olika sätt. Spontant vill jag säga vintern 2012/2013 när jag låg på ett grovt kaloriunderskott och tränade otroligt hårt. Jag uteslöt i princip alla kolhydrater och promenerade i flera timmar varje dag, oavsett väder och vind. Jag önskar så innerligt att jag aldrig började mixtra med maten. Jag var beroende av min pulsklocka och om jag mot förmodan inte brände lika mycket kalorier som gårdagen straffade jag mig själv genom att äta mindre än det lilla jag redan åt alternativt kompenserade jag det med mer träning. Från andras perspektiv såg det hälsosam ut och jag fick mycket peppade kommentarer och beröm för min kropp. Något som triggade mig till att kämpa ännu hårdare. Jag åt näringsrik mat men svalt mig själv, motionerade mycket och laddade ständigt upp bilder på sociala medier för att visa mina framsteg. Det blev en ond spiral. Något som är viktigt att komma ihåg: Bara för att det ser bra ut innebär inte det att det är bra. Än idag när jag läser min dagbok från den tiden tvingas jag lägga undan boken och ta en paus. Det är väldigt påfrestande att titta tillbaka och jag blir oerhört upprörd när jag inser hur mycket jag plågade mig själv. Där och då tyckte jag att jag var duktig! Våren 2015 är också en period som jag anser varit den värsta. En period som innebar att jag återigen svalt mig själv. Jag åt två gånger om dagen, frukosten var inte allt för ångestfylld men middagen kompenserade jag alltid för. Under de två första åren var kompensation hårdare träning, år 2014 eskalerade det till kräkningar. Våra kroppar är bra mycket smartare än vad vi tror och kommer göra allt för att vi ska överleva, levnadsinstinkt. Det är ganska logiskt att kroppen fullständigt kommer skrika efter mat när du reducerar ditt kaloriintag till minimum. Din hjärna behöver socker för att fungera. Förr eller senare kommer kroppen säga ifrån och det slutar med hetsätningar. Med tanke på hur jag tillät mig själv att svälta svarade kroppen genom att suga åt sig all den näring den fick. Detta är också en överlevnadsinstinkt, kroppen vet inte när den kommer få mat nästa gång. Detta är också anledningen till varför hetsätningar och kräkningar sällan leder till viktnedgång, kroppen suger åt sig allt som en svamp. Detta är bara en bråkdel av allt som jag gått igenom de senaste åren. Många gånger frågar jag mig själv var det gick fel och hur det kunde eskalera så mycket. Det har varit en lång process men jag kan äntligen säga att jag börjar må otroligt mycket bättre. Idag söker jag inte uppmärksamhet och bekräftelse i den utsträckning jag tidigare gjort. Idag vet jag att jag inte kommer bli en lyckligare människa av att ha magrutor. Detta var nämligen ett utav mina mål år 2012. Jag trodde att ju mindre jag blev med mer definierade muskler, dess bättre skulle jag må. Idag kan jag tacka ja till en middag med en kompis istället för att ge en dålig ursäkt för i själva verket äta min matlåda där jag vet exakt gram, näringsinnehåll och kalorier. Idag dricker jag mjölk i mitt kaffe utan att känna att jag behöver ta en promenad för att kompensera dessa extra kalorier. Idag kan jag gå ut och äta frukost tillsammans med min pojkvän och framförallt äta bröd utan att få ångest. Idag har jag inte längre behov av att kräka upp min mat. Idag får jag inte samma fruktansvärda ångest när jag äter något som jag klassar som onyttigt. Om ångesten däremot dyker upp så tillåter jag den att stanna och tvingar mig själv att känna. För vad är det värsta som kan hända om du tillåter dig själv att känna? Jag har insett att ständigt slåss mot dig själv är en kamp du omöjligt kan vinna. Istället för att vara din värsta fiende och hårdaste kritiker måste du lära dig att bli bästa vän med dig själv. Acceptera dig för den du är och därmed också alla brister. För ingen är perfekt, långt ifrån. Dessutom, vad är perfekt? Ett ord som media byggt upp baserat på ohälsosamma kroppsideal. Däremot gör jag aktiva val att många gånger tacka nej det till de födoämnen som jag vet kommer trigga igång mina inre hjärnspöken. Att bara äta en kaka är inte hela världen enligt många och det håller jag definitivt med om. Men för mig slutar det många gånger inte med bara en kaka utan det eskalerar till det värre. Jag blir bättre på att kontrollera mig själv, kort efter att jag kom till Australien har min kropp äntligen börjat samarbeta med mig, jag lyssnar på min kropp och mättnadskänslorna. En känsla som successivt kommit tillbaka då jag totalt ignorerat den under lång tid. Jag är långt ifrån helt friskt men jag är medveten om mina bekymmer vilket är nyckeln till tillfrisknande. En del dagar är mer utmanande än andra och även om jag ibland önskar att jag kunde säga ja till den där tallriken med pasta så väljer jag att avstå för jag kanske, just den dagen, inte är tillräckligt psykiskt stark att ta kampen mot ångesten. Mitt mål är att bli frisk och inte låta maten styra mitt liv. Jag är övertygad om att jag kommer ta mig ur detta beteende… Men kanske kommer jag alltid vara som en nykter alkoholist som behöver tänka steget längre innan jag försätter mig själv o en situation som jag vet kommer bli väldigt utmanande för mig. Jag är oerhört ledsen över hur jag behandlat mig själv och min kropp. Men det störst sveket har jag gjort mot mina vänner och min familj. Så otroligt många lögner för att slippa undan jobbiga konfrontationer. Oerhört dåliga ursäkter för att slippa förklara mig. Så många gånger jag låtsas som allt varit okej men på insidan har jag gråtit och skrikit efter hjälp. För det är inte lätt att sträcka ut en hand och be om hjälp. Ätstörningar är otroligt vanligt men fortfarande väldigt skambelagt. Den psykiska ohälsan är så abstrakt och oerhört svårt att förstå för utomstående. Ibland önskar jag att jag brutit armar och ben istället för att någon skulle kunna förstå det inre slagsmål jag tampas med. Så älskade vänner, börja inte mixtra med maten. Börja inte räkna kalorier. Uteslut inte näringsämnen och framförallt kolhydrater som blivit så oerhört skambelagt. Om du så gärna vill tappa ett par kilo, anlita någon som besitter den kunskap du själv saknar. Hur fantastiskt det än låter att gå ner 10 kg på två veckor så är det fysiskt omöjligt och inget som kommer hålla i längden. Det är så oerhört lätt att det går för långt och du fastnar i en ond spiral. Jag vet inte hur länge jag intalade mig själv att jag hade kontroll över situationen. Till och med när jag kräkte försökte jag övertyga mig själv om att jag hade kontroll och kunde sluta när jag ville. Njut av livet och låt inte ett snedvridet kroppsideal styra era liv ♥

Juli 2014.

Jag slutade på Nicos kostschema och lydde mina vänners samt mammas råd om att bara äta normalt. Jag vet trots allt vad bra mat är och jag vet hur viktigt det är att få i sig både fett, kolhydrater och protein i rätt mängd. Min nya metod innebär att jag återigen ökade i vikt, nu var jag nämligen uppe på 71 kilo.

Jag blev mer och mer medveten om hur träningen men framförallt kosten fått för stor fokus i mitt och det var hög tid att komma på rätt spår igen. Dessvärre visste jag inte hur jag skulle gå tillväga. Vem ringer man? Jag sökte på internet för att finna information om ätstörningar men ju mer jag läste dess mer tyckte jag att “Äsch, så illa har inte jag det. Med tanke på att jag inte kommit så långt är jag nog inte i behov av professionell hjälp.”

Trots min tanke beslöt jag mig för att ringa till Ungdomsmottagningen för att ta reda på huruvida jag skulle gå till väga för att få hjälp. Dem rekommenderade att jag skulle träffa deras kurator vid namn Leaila. Sagt och gjort infann jag mig på hennes kontor den 21/7 för vårt första möte. Jag berättade allting från början samt hur otroligt psykiskt påfrestande jag upplevde all hets kring maten.

Vid denna tidpunkten dejtade jag även en kille vid namn Alexander. Han la märke till hur manisk jag var med maten och allt som var onyttigt var bannlyst. Att dejta en tjej som alltid vill äta sallad och inte vill bli utbjuden på middag är antagligen inte det roligaste. Jag minns att jag pratade mycket med Alexander om mina bekymmer och hur rädd jag var över att det skulle eskalera till det värre. Det var vid ett flertal tillfällen jag beskrev min rädsla och oro, jag hade nämligen börjat få upp tankar i huvudet hur det skulle vara att börja kompensera mitt matintag på annat sätt än träning. Historien med Alexander blev dock kortvarig. I samma veva gjorde jag en tatuering med texten "Ge ingen tid till ånger, det blir bra vad som än kommer" vilket är taget ifrån Håkan Hellströms låt "Pistol". Tanken bakom tatueringen var att jag längre fram skulle kunna läsa texten och tänka jag tog mig ur det. Det var dock önsketänkande för kort därefter eskalerade det...

Januari 2014 - Juni 2014.

Mellan januari och februari åkte jag till Uganda och var där under 17 dagar. I Uganda äter man framförallt mat som är rik på kolhydrater. Ris, potatis, chapatibröd och vitt toastbröd var i princip det vi åt varje dag. Att leva såhär var definitivt motsatsen till hur jag lever hemma. Där bestod min kost till 80% av protein. Det var ganska ångestladdat att behöva leva så och det var inte helt otippat att jag skulle komma hem med den absolut värsta formen någonsin. Jag skämdes över att se mig själv i spegeln. När jag kom hem från Uganda vägde jag 69 kilo. Det hade varit bestämt sedan länge att min tjejkompis, Anette som också tävlat inom fitness skulle lägga upp ett dietschema till mig. Anette var då sambo med Danne som la upp min första diet. Jag började följa Anettes dietschema den 17/2, ganska direkt efter det att jag kom hem från Uganda. Som lägst var jag nere på runt 67.6 och detta var i början av april. Jag blev oerhört frustrerad över att det inte fungerade. Jag var strikt med kosten, följde mitt schema men kroppen vägrade att släppa ifrån sig något. Det syntes dock klart och tydligt på bilder som jag jämförde att kroppen hade förändrats. Det motiverade dock inte mig något nämnvärt, jag skulle ner i kilo, punkt slut. Jag sa åt Anette att jag inte ville ha hennes hjälp och skulle göra på mitt sätt istället. Jag var mer eller mindre kapabel till att göra vad som helst så länge siffrorna blev lägre på vågen. Jag började att räkna kalorier någon gång i mitten av april och la mig på cirka 1500 per dag. Mitt mål från start när jag kom i från Uganda var att jag skulle komma i grym form till slutet av maj då det var dags för bal och studentvecka! Räkna kalorier var ganska skönt då jag hade friheten att äta vad jag ville men det var ganska jobbigt att behöva väga, räkna och mäta allt. Då jag inte lyckades nå mitt mål fram till balen bestämde jag mig för att göra ett nytt försök efter studentveckan var över.

Sagt och gjort påbörjade jag ytterligare ett schema. Detta schema fick jag av min tjejkompis Abbiz som köpt det av en kille vid namn Nico. Nico har jag gjort sig stor på Facebook där han gör stora förvandlingar på sina klienter. Klienterna fullkomligt rasar i vikt och kommer i toppform på bara några fåtal veckor. Hans metod har dock ifrågasättas och han har fått mycket kritik riktad till sig från utbildade personliga tränare. Han är alltså inte utbildad kostrådgivare utan har bara haft turen att hans metoder fungerar och man får resultat snabbt. Detta lockar såklart människor, alla är vi ute efter quickfix!

Juni 2014.

Studentenveckan tog slut och jag påbörjade mitt nya kostschema, 1200 kalorier per dag. Konstigt nog var jag mätt och det kändes som jag åt hela tiden! Det var sju mål per dag, dock oerhört små måltider. I princip inga kolhydrater mer än 20 gram ris och ett knäckebröd. Låg fortfarande på ca 68 kilo och mitt tålamod var ganska kört i botten. Jag gav det ett par veckor men resultaten var dessvärre inte så imponerande som jag hoppades på. Nu började folk uppmärksamma mina ständiga kostschema som jag gick på fram och tillbaka. Eller säga att folk började uppmärksamma det nu är en lögn för att mina vänner har sett det hela tiden och till och från ifrågasatt det.

Dessvärre har jag knappt några bilder ifrån dessa månaderna då dem av någon anledningen blivit raderade ifrån datorn.

September 2013 – Januari 2014.

Hela hösten 2013 låg jag stabilt på 67-68 kilo och som lägst var jag nere på 66.6 någon gång i oktober. En tjejkompis som tävlat inom fitness la upp ett kostschema till mig där jag själv bestämde att det skulle ligga på högst 1800 kalorier. Hon predikade gång på gång om att det var helt idiotiskt och på tok för lite för mig som tränade så pass mycket, jag valde dock att inte lyssna. Trots att hon visste att det var för lite hjälpte hon mig ändå med att lägga upp ett schema som jag följde någorlunda. I samma veva började jag dejta en kille och då blev det såklart ännu viktigare att träna hårt och försöka få en bra kroppsform. Blandade bilder ifrån hösten 2014.

Mitt liv stavades numera kost och träning. Jag fortsatte att trycka i mig min familjs mat och kompenserade det genom att träna ännu hårdare. Om jag mot förmodan inte kunde träna en dag på grund av att jag var tvungen att prioritera något annat, exempelvis skolarbete, skippade jag också att äta. Jag ansåg inte att jag var värd att äta. Kunde jag inte förbränna det jag precis tryckt i mig skulle jag minsann inte få äta heller. Jag använde pulsklocka under varje promenad och om jag lyckades att förbränna lika mycket kalorier som på promenaden dagen innan straffade jag mig själv. Straffet gick ut på att jag åt mindre. Återigen, jag är inte värd att äta om jag inte kan se till att förbränna det.

Trots att vi avslutade vårt förhållande så fortsatte vi att ses, dock inte lika intensivt. Jag mådde fruktansvärt dåligt och var otroligt ledsen under den här tiden. Detta medförde att jag desperat försökte få tillbaka honom. Jag insåg inte då att fullkomligt kvävde honom genom att konstant skriva till honom. Dagligen skickade jag flera, flera meddelande där jag försökte övertyga honom om att jag skulle vara en bättre flickvän denna gången. Jag behövde få något annat att fokusera på för att kunna släppa taget om honom. Jag trodde innerligt att om jag förändrade min kropp skulle han vilja vara med mig. Jag insåg inte att det var mitt beteende och min massiva svartsjuka han tröttnat på och inte på hur min kropp såg ut. Vill vidare poängtera att han aldrig någonsin klagade på min kropp eller sa åt mig att jag borde förändra någonting. Juli 2012 ↑