Sorry Sweden, I'm gonna stay in Australia..
Ett par veckor har passerat sedan sist jag skrev. Det mesta är sig likt här i Renmark. Vi jobbar mer eller mindre 6-7 dagar i veckan och har vi turen att få ledigt en dag beror det på att det regnar. Alla clementiner och mandariner är plockade vilket märks tydligt på varje lönebesked, det var en bra bonus. Med tanke på att mandariner och clementiner kan plockas oavsett temperatur hade vi möjlighet att starta tidigt på morgonen, plocka ett par timmar innan vi flyttade vidare till apelsinerna. Det var dessutom väldigt skönt att ha möjlighet att variera plockandet, det blir väldigt enformigt att plocka apelsiner hela dagarna.
Ibland är det klurigt att nå apelsinerna, då får man balansera på stegen!
Den tjugonde augusti passerade jag 3 månader sträcket och kan stolt berätta att jag avklarat mina 88 dagar farmwork! Det är en oerhörd lättnad att dagarna äntligen är gjorda och jag därmed kan ansöka om mitt andra års visum. Som jag nämnt flertal gånger tidigare måste man göra 88 dagar farmwork i specifika områden i Australien för att kunna ansöka om ett andra års working/holiday visa. Förra året ändrades reglerna och det har varit mycket frågetecken huruvida man ska räkna dagarna. Det ändrades även att man måste tjäna ett minimum varje timme men då jag får betalat per låda jag plockar var det återigen massor av frågetecken. Detta har stressat mig oerhört mycket och jag vet inte hur många gånger jag frenetiskt försökt finna information om ändringarna. Efter många och men samt ett samtal med Julie (Julie arbetar på farmen där jag arbetar och är bland annat ansvarig för att signera de 88 dagarna samt betala ut löner/skicka ut lönebesked) så lyckades hon förklara ändringar för mig. Hur som haver kommer jag stanna fyra månader istället för tre så jag kommer ha fler dagar än vad som krävs.
Alla dagar är inte bra dagar och det är svårt att hålla sig motiverad. Då känner jag mig lite såhär...
I förra veckan, närmare bestämt onsdag, kom Johnny hit. Det var två långa månader sedan sist jag såg honom så ni kan säkert föreställa hur uppspelt jag var den morgonen. Hjärtat slog volter när jag hörde han tuta med bilen och jag såg han köra upp vid campen där jag bor.
Senast han besökte mig var i mitten av juni. Då var han här över helgen och åkte tillbaka till Melbourne tidigt på måndagsmorgon. Därefter flög han tillbaka till jobb under 23 dagar och när han kom tillbaka till Melbourne hann han ungefär packa sin väska innan det var dags att bege sig igen. Under tre veckor reste han runt i USA och jag var minst sagt avundsjuk på hans fantastiskt resa! Han hade en väldigt lyckad resa men jag skulle ljuga om jag sa att det inte var utmanande. När han besökte ett par nationalparker i Kalifornien så fanns det ingen mottagning på hans telefon och det värkte i hjärtat när det kunde ta en hel dag utan att jag hörde från honom. När han kom hem från USA hann han återigen bara packa upp innan det var dags att flyga tillbaka till jobb. Lyckligtvis var det bara under 10 dagar! Ett par dagar spenderade han med familj och vänner i Melbourne innan han kom hit. Så otroligt tacksam att han prioritera att komma hela vägen till Renmark under hans lediga tid! Långt ifrån alla skulle ta sina lediga dagar från arbetet för att komma och plocka apelsiner med någon man dejtar.
Förresten har jag berättat om hur otroligt hårt arbetande Johnny är? Jag önskar jag hade hälften av hans motivation och vilja. Jag minst sagt beundrar honom. Klockan 02:50 ringer hans alarm och kort därefter är han på gymmet för att köra ett träningspass innan hans arbetsdag startar. Därefter går han tillbaka till sitt rum och gör sig redo för arbetet, klockan 04:35 lämnar han rummet för då kommer nattpersonalen tillbaka från sitt skift. Därefter arbetar han 10-12 h innan han kommer hem och försöker få en tidig kväll innan hans alarm återigen ringer. Jag är dock en mästare på att hålla honom vaken på kvällen. Under dagen skriver vi bara ett fåtal sms så under kvällen är enda gången vi faktiskt kan prata med varandra. Det värmer i hjärtat att han faktiskt prioritera sin lilla tid på kvällen att prata med mig. Trots att han är så slutkörd efter en lång dag så tar han sig alltid tiden och ringer mig, framförallt under dem dagarna när jag haft en jobbig dag. Det värmer i hjärtat att veta att någon verkligen prioritera en.
"There's a difference between someone who talks to you when they have time and someone who MAKES time to talk to you"
Hur som haver, Johnny kom hit vid lunch och lyckligtvis hade vi en väldigt sen start den dagen. Därmed fick jag tid att krama om honom ordentligt innan det var dags att arbete. Johnny var exalterad över att få komma med mig ut och plocka apelsiner. Jag tror att han tyckte att arbetet var betydligt mycket tuffare än vad han föreställt sig. Klockan fem var vi klara för dagen och det var verkligen roligt att plocka tillsammans med Johnny. Även om jag plockar betydligt mycket bättre och snabbare när jag är ensam ;)
Vi spenderade första kvällen på en Golf Resort utanför Renmark där de finns en restaurang som heter Angus Co. En ordentlig stek eller hamburgare sitter aldrig fel efter en lång dag av apelsingplockning! Det var mysigt att ha en middagsdejt med mina fina man efter så lång tid ifrån varandra.
Under torsdagen tog jag ledigt, jag ville spendera så mycket tid som möjligt med Johnny och var definitivt inte sugen på att plocka apelsiner. Även om Johnny erbjöd sig hjälpa mig så fanns det inte på världskartan att jag skulle spendera ytterligare en dag och plocka. Istället åkte vi in till Renmark och till ett nyöppnat italienskt café. Vi åt frukost och njöt av det fina vädret.
Därefter köpte vi med oss picknick och åkte upp till Whoolshed Brewery, ett ölbryggeri inte långt ifrån där jag bor. Strålande sol och fläktande vindar. Vi köpte med oss bullar som vi fyllde med grillad kyckling, sallad och avocado. Johnny köpte be ölbricka med fyra olika sorter. Det var en otrolig mysig eftermiddag och en dag jag sent kommer att glömma. Kvällen spenderade vi uppe vid campen och det var första kvällen sedan sex månader som jag drack alkohol. Man kan väl lugnt säga att jag blev påverkad ganska fort och därefter gick det utför. Johnny lovade hålla mitt hår om det behövdes.. Men en självständig kvinna klarar sig själv ;) Trots att jag drack på tok för mycket hade vi väldigt roligt och det gör mig så glad att mina vänner tycker om Johnny.
Vi åkte tillbaka till Renmark, tog bilder tillsammans under mandelträden som precis börjat blomma och firade vår sista kväll tillsammans genom att äta middag på en restaurang vid namn Nanya. Det var en mysig sista kväll tillsammans med min prins. Tyvärr går tiden alldeles för fort och jag är alltid lika förkrossad när jag tvingas säga hej då. Jag tror aldrig jag kommer vänja mig vid distansen.
Nu återstår det enbart tre veckor tills han kommer hit igen. Den 14onde september gör jag min sista dag. Den 15onde ska jag besöka kontoret och få mina papper ifyllda så jag kan ansöka om mitt visum. Vid lunch kommer Johnny hit och på kvällen ska jag en avskedafest. Dagen efter kör vi till Mildura och tar flyget hem till Melbourne. Därefter har vi lite mer en vecka tillsammans innan Johnny återigen åker tillbaka till jobb.
Vi kommer ha en minst sagt intensiv vecka tillsammans. Flygbiljetter inför vår kommande resa ska bokas. Vi ska besöka någon form av körskola så jag kan göra teoriprov så jag därefter kan få börja övningsköra med Johnny. Johnny planerar att köpa en ny bil och till min glädje, en manuell. Bättre att lära sig köra en manuell än en automatare. Äntligen ska jag få möjligheten att träffa Johnnys vänner. Ser även framemot att träffa alla mina egna vänner igen!
Jag har en intensiv men händelserik höst att se framemot. Den 23e september när Johnny åker tillbaka till arbetet kommer jag flytta tillbaka till min gamla aupair familj, familjen Cham. Kommer arbeta där under 3 veckor och flytta ut den 14 oktober när Johnny är hemma igen. Den 15-20 oktober åker vi på semester tillsammans till Whitsunday och till paradisön Hamilton Island. Johnny's vän fyller 30 år så det är ett helt gäng som åker och ska hyra ett hus tillsammans. Jag och Johnny har dock valt att hyra en lägenhet tillsammans istället. Den 20onde åker vi vidare till Sydney och stannar där till den 23e. Planen att vi ska göra "Bridge Climbing" som jag fick i julklapp av familjen Cham. Vi ska även se en musikal, Aladdin! Ser verkligen framemot att få spendera lite kvalitetstid med min fina man och få se flera delar av Australien. Runt den här tiden går mitt första visum ut och jag kommer därmed ansöka om mitt andra års visum. Så tyvärr kära vänner och familj, jag kommer inte att komma hem som jag trodde att jag skulle efter ett år här.
Den 30 oktober flyttar jag in till en ny aupair familj i St Kilda. Jag ska ta hand om två stycken flickor, Bella och Sadie. Kommer arbeta samma timmar som jag gjorde hos familjen Cham. Kommer arbeta här mellan 30 oktober - 8 januari med en vecka ledigt under julen. Johnnys vänner ska fira nyår och campa i en nationalpark längst östkusten och i nuläget ser det ut som att vi också kommer åka dit. 
Renmark må vara litet men jag tröttnar aldrig på att hänga vid sjön, så vackert.
Johnny slutar sitt arbete vid jul och inte långt därefter är jag klar med mitt arbete. Ska bli otroligt roligt att äntligen få spendera all min tid tillsammans med honom. Slippa räkna ner dagar tills vi ses igen. Slippa bli ledsen varje gång han åker tillbaka till jobb. I januari planerar vi att åka till Tasmanien och plocka körsbär under ett par veckor. Man kan tjäna väldigt bra! Vi planerar också att utforska så mycket som möjligt av ön. Roadtrips, camping, hiking.. You name it!
Ibland är det klurigt att nå apelsinerna, då får man balansera på stegen!
Den tjugonde augusti passerade jag 3 månader sträcket och kan stolt berätta att jag avklarat mina 88 dagar farmwork! Det är en oerhörd lättnad att dagarna äntligen är gjorda och jag därmed kan ansöka om mitt andra års visum. Som jag nämnt flertal gånger tidigare måste man göra 88 dagar farmwork i specifika områden i Australien för att kunna ansöka om ett andra års working/holiday visa. Förra året ändrades reglerna och det har varit mycket frågetecken huruvida man ska räkna dagarna. Det ändrades även att man måste tjäna ett minimum varje timme men då jag får betalat per låda jag plockar var det återigen massor av frågetecken. Detta har stressat mig oerhört mycket och jag vet inte hur många gånger jag frenetiskt försökt finna information om ändringarna. Efter många och men samt ett samtal med Julie (Julie arbetar på farmen där jag arbetar och är bland annat ansvarig för att signera de 88 dagarna samt betala ut löner/skicka ut lönebesked) så lyckades hon förklara ändringar för mig. Hur som haver kommer jag stanna fyra månader istället för tre så jag kommer ha fler dagar än vad som krävs.
Alla dagar är inte bra dagar och det är svårt att hålla sig motiverad. Då känner jag mig lite såhär...
I förra veckan, närmare bestämt onsdag, kom Johnny hit. Det var två långa månader sedan sist jag såg honom så ni kan säkert föreställa hur uppspelt jag var den morgonen. Hjärtat slog volter när jag hörde han tuta med bilen och jag såg han köra upp vid campen där jag bor.
Senast han besökte mig var i mitten av juni. Då var han här över helgen och åkte tillbaka till Melbourne tidigt på måndagsmorgon. Därefter flög han tillbaka till jobb under 23 dagar och när han kom tillbaka till Melbourne hann han ungefär packa sin väska innan det var dags att bege sig igen. Under tre veckor reste han runt i USA och jag var minst sagt avundsjuk på hans fantastiskt resa! Han hade en väldigt lyckad resa men jag skulle ljuga om jag sa att det inte var utmanande. När han besökte ett par nationalparker i Kalifornien så fanns det ingen mottagning på hans telefon och det värkte i hjärtat när det kunde ta en hel dag utan att jag hörde från honom. När han kom hem från USA hann han återigen bara packa upp innan det var dags att flyga tillbaka till jobb. Lyckligtvis var det bara under 10 dagar! Ett par dagar spenderade han med familj och vänner i Melbourne innan han kom hit. Så otroligt tacksam att han prioritera att komma hela vägen till Renmark under hans lediga tid! Långt ifrån alla skulle ta sina lediga dagar från arbetet för att komma och plocka apelsiner med någon man dejtar.
Förresten har jag berättat om hur otroligt hårt arbetande Johnny är? Jag önskar jag hade hälften av hans motivation och vilja. Jag minst sagt beundrar honom. Klockan 02:50 ringer hans alarm och kort därefter är han på gymmet för att köra ett träningspass innan hans arbetsdag startar. Därefter går han tillbaka till sitt rum och gör sig redo för arbetet, klockan 04:35 lämnar han rummet för då kommer nattpersonalen tillbaka från sitt skift. Därefter arbetar han 10-12 h innan han kommer hem och försöker få en tidig kväll innan hans alarm återigen ringer. Jag är dock en mästare på att hålla honom vaken på kvällen. Under dagen skriver vi bara ett fåtal sms så under kvällen är enda gången vi faktiskt kan prata med varandra. Det värmer i hjärtat att han faktiskt prioritera sin lilla tid på kvällen att prata med mig. Trots att han är så slutkörd efter en lång dag så tar han sig alltid tiden och ringer mig, framförallt under dem dagarna när jag haft en jobbig dag. Det värmer i hjärtat att veta att någon verkligen prioritera en.
"There's a difference between someone who talks to you when they have time and someone who MAKES time to talk to you"
Hur som haver, Johnny kom hit vid lunch och lyckligtvis hade vi en väldigt sen start den dagen. Därmed fick jag tid att krama om honom ordentligt innan det var dags att arbete. Johnny var exalterad över att få komma med mig ut och plocka apelsiner. Jag tror att han tyckte att arbetet var betydligt mycket tuffare än vad han föreställt sig. Klockan fem var vi klara för dagen och det var verkligen roligt att plocka tillsammans med Johnny. Även om jag plockar betydligt mycket bättre och snabbare när jag är ensam ;)
Vi spenderade första kvällen på en Golf Resort utanför Renmark där de finns en restaurang som heter Angus Co. En ordentlig stek eller hamburgare sitter aldrig fel efter en lång dag av apelsingplockning! Det var mysigt att ha en middagsdejt med mina fina man efter så lång tid ifrån varandra.
Under torsdagen tog jag ledigt, jag ville spendera så mycket tid som möjligt med Johnny och var definitivt inte sugen på att plocka apelsiner. Även om Johnny erbjöd sig hjälpa mig så fanns det inte på världskartan att jag skulle spendera ytterligare en dag och plocka. Istället åkte vi in till Renmark och till ett nyöppnat italienskt café. Vi åt frukost och njöt av det fina vädret.
Därefter köpte vi med oss picknick och åkte upp till Whoolshed Brewery, ett ölbryggeri inte långt ifrån där jag bor. Strålande sol och fläktande vindar. Vi köpte med oss bullar som vi fyllde med grillad kyckling, sallad och avocado. Johnny köpte be ölbricka med fyra olika sorter. Det var en otrolig mysig eftermiddag och en dag jag sent kommer att glömma. Kvällen spenderade vi uppe vid campen och det var första kvällen sedan sex månader som jag drack alkohol. Man kan väl lugnt säga att jag blev påverkad ganska fort och därefter gick det utför. Johnny lovade hålla mitt hår om det behövdes.. Men en självständig kvinna klarar sig själv ;) Trots att jag drack på tok för mycket hade vi väldigt roligt och det gör mig så glad att mina vänner tycker om Johnny.
Fredag morgon vaknade jag upp och mådde som jag förtjänade. Vi åkte till staden Mildura som ligger ca 13 mil härifrån. Besökte ett litet men oerhört mysigt café vid namn "The Wooden Door".
Vi åkte tillbaka till Renmark, tog bilder tillsammans under mandelträden som precis börjat blomma och firade vår sista kväll tillsammans genom att äta middag på en restaurang vid namn Nanya. Det var en mysig sista kväll tillsammans med min prins. Tyvärr går tiden alldeles för fort och jag är alltid lika förkrossad när jag tvingas säga hej då. Jag tror aldrig jag kommer vänja mig vid distansen.
Nu återstår det enbart tre veckor tills han kommer hit igen. Den 14onde september gör jag min sista dag. Den 15onde ska jag besöka kontoret och få mina papper ifyllda så jag kan ansöka om mitt visum. Vid lunch kommer Johnny hit och på kvällen ska jag en avskedafest. Dagen efter kör vi till Mildura och tar flyget hem till Melbourne. Därefter har vi lite mer en vecka tillsammans innan Johnny återigen åker tillbaka till jobb.
Vi kommer ha en minst sagt intensiv vecka tillsammans. Flygbiljetter inför vår kommande resa ska bokas. Vi ska besöka någon form av körskola så jag kan göra teoriprov så jag därefter kan få börja övningsköra med Johnny. Johnny planerar att köpa en ny bil och till min glädje, en manuell. Bättre att lära sig köra en manuell än en automatare. Äntligen ska jag få möjligheten att träffa Johnnys vänner. Ser även framemot att träffa alla mina egna vänner igen!
Jag har en intensiv men händelserik höst att se framemot. Den 23e september när Johnny åker tillbaka till arbetet kommer jag flytta tillbaka till min gamla aupair familj, familjen Cham. Kommer arbeta där under 3 veckor och flytta ut den 14 oktober när Johnny är hemma igen. Den 15-20 oktober åker vi på semester tillsammans till Whitsunday och till paradisön Hamilton Island. Johnny's vän fyller 30 år så det är ett helt gäng som åker och ska hyra ett hus tillsammans. Jag och Johnny har dock valt att hyra en lägenhet tillsammans istället. Den 20onde åker vi vidare till Sydney och stannar där till den 23e. Planen att vi ska göra "Bridge Climbing" som jag fick i julklapp av familjen Cham. Vi ska även se en musikal, Aladdin! Ser verkligen framemot att få spendera lite kvalitetstid med min fina man och få se flera delar av Australien. Runt den här tiden går mitt första visum ut och jag kommer därmed ansöka om mitt andra års visum. Så tyvärr kära vänner och familj, jag kommer inte att komma hem som jag trodde att jag skulle efter ett år här.
Den 30 oktober flyttar jag in till en ny aupair familj i St Kilda. Jag ska ta hand om två stycken flickor, Bella och Sadie. Kommer arbeta samma timmar som jag gjorde hos familjen Cham. Kommer arbeta här mellan 30 oktober - 8 januari med en vecka ledigt under julen. Johnnys vänner ska fira nyår och campa i en nationalpark längst östkusten och i nuläget ser det ut som att vi också kommer åka dit. 
Renmark må vara litet men jag tröttnar aldrig på att hänga vid sjön, så vackert.
Johnny slutar sitt arbete vid jul och inte långt därefter är jag klar med mitt arbete. Ska bli otroligt roligt att äntligen få spendera all min tid tillsammans med honom. Slippa räkna ner dagar tills vi ses igen. Slippa bli ledsen varje gång han åker tillbaka till jobb. I januari planerar vi att åka till Tasmanien och plocka körsbär under ett par veckor. Man kan tjäna väldigt bra! Vi planerar också att utforska så mycket som möjligt av ön. Roadtrips, camping, hiking.. You name it!
Därefter får vi se vad som sker. 2016 har varit ett fantastiskt år men jag är övertygad om att 2017 kommer bli ännu bättre. Detta året har inneburit mycket tid ifrån varandra och nästa år kommer definitivt bli "vårt" år. Tänk att jag träffade Johnny första gången i början av februari och vi är nu inne i slutet av augusti. Detta året har verkligen flugit förbi!
Jag är lyckligare nu!
Ett par veckor har passerat sedan sist jag skrev. Hade jag fått bestämma hade jag skrivit minst en gång i veckan men då min dator är kvar i Melbourne och jag måste skriva på min surfplatta blir det hela ett väldigt stort projekt. Det tar så lång tid att skriva när jag inte har ett tangentbord. Vidare har jag inget Wi-Fi utan enbart mobildata.
Förvisso är mitt liv ganska enformigt och den ena dagen är den andra lik. Mina dagar startar 05:40 när mitt alarm ringer. Jag försöker så tyst som möjligt klä på mig samt sätta in mina kontaktlinser i den mörka husvagnen för att inte väcka min rumskompis, Ari. Jag snörar på mig mina löparskor och strax innan klockan sex promenerar jag upp till den stora vägen och vidare ner till byn Paringa. Det är fortfarande ganska kallt ute på morgonen, vanligtvis ligger temperaturen mellan 2-8 grader. Detta är dock sista vintermånaden!
Förutom den bittra kylan är det också kolsvart ute. I skrivandets stund förstår jag varför folk ifrågasätter mitt val att varje morgon ge mig ut på en löparrunda innan solen är uppe. Jag kan tycka det är smått obehagligt när jag promenerar upp till den stora vägen och går längs alla stora apelsinträd. Det är så mörkt och ovissheten om vad som kan gömma sig därute skrämmer mig. Vanligtvis sätter jag in hörlurarna i mina öron direkt när jag går ut ur husvagnen. Att ha musik dunkande i öronen lugnar mig. Kanske svårt att förstå för då kan jag ju inte höra om någon följer efter mig..
Hur som haver så springer jag varje morgon förutom lördagar då jag har bestämt mig för att vila. Jag springer alltid samma runda varje morgon förutom att jag ibland springer ett par extra gator när jag vill utöka sträckan. Min runda är på 7.5-10k. Ibland promenerar jag istället då jag i grund och botten är en riktig powerwalk-tjej. Sedan jag kom hit har jag dock börjat löpa istället.. Något jag mer eller mindre aldrig gjort förut. De dagarna när jag bestämmer mig för att promenera för att vila från löpningen så slutar det oftast med att jag springer större delen av tiden iallafall. I nuläget blir jag så uttråkad av att promenera och det är dessutom väldigt skönt att springa.
Jag är tillbaka igen strax innan klockan sju. Då brukar jag duscha och byta om till mina arbetskläder. Därefter dricker jag kaffe och lagar min frukost som ALLTID är densamma. Åtminstone de senaste två månaderna när jag varit här. Gröt som jag blandar med proteinpulver alternativt ett ägg. Toppar med någon form av frö - linfrö/solrosfrön/pumpakärnor, frysta bär, en sked jordnötssmör och kiwi alternativt banan. Jag föredrar att äta en ordentlig frukost så jag håller mig mätt ett par timmar när vi väl börjar arbetar. Dessutom springer jag alltid på tom mage så jag är vanligtvis väldigt hungrig när jag kommer tillbaka.
Därefter väntar jag på att få ett textmeddelanden om när vi börjar arbeta. Jag vet alltså aldrig vilken tid jag börjar arbeta förrän samma morgon. Vanligtvis får vi ett sms en timme innan start. I början tyckte jag det var otroligt jobbigt att inte veta.. Men ett par veckor efter jag kom hit började jag springa varje morgon så då är jag ändå uppe och redo.
Beroende på vilken frukt vi plockar börjar vi oftast någon gång mellan 8:30-11:00. Sedan plockar vi fram till 16-17. Det är hyfsat fritt och vill jag lämna klockan tre så är det inte direkt någon som stoppar mig. Men i slutändan straffar det ju enbart mig själv då jag förlorar pengar på att inte plocka så mycket som möjligt.
Därefter kommer jag hem och äter, duschar, sitter runt lägerelden och pratar med de andra som bor häruppe. Kvällarna är ganska tråkiga och långa och därför går jag och lägger mig hyfsat tidigt.
Nu återstår det dock bara sex veckor av detta otroligt enformiga liv. Det är ingen hemlighet att jag är otroligt trött på att leva såhär. Den vardagliga lyxen är verkligen saknad. Då tänker jag främst på en ordentlig säng, slippa laga mat utomhus och kunna sitta i en soffa om kvällarna när det är kallt istället för att sitta framför en eld och fortfarande frysa.
Hur som haver... Det är min vardagliga rutin. Nu till något helt annat.
Tiden springer iväg och vi är redan inne i augusti månad. Idag är det den tredje augusti. Ett datum som sitter djupt inristat i mig. Idag har det gått två hela år. Det är delade känslor... Det känns som en oändlighet sedan men samtidigt minns jag dagen som om det vore igår. Två hela år sedan mina ätstörningsbekymmer eskalerade till det värre och jag skulle numera fått diagnosen bulimi. Förutom att det är två år sedan jag för första gången beslöt mig för att spy upp min mat så är det också fyra år sedan mitt självdestruktiva beteende startade. Träning, diet och viktnedgånghets är tre ord som beskriver det hela. Fyra långa år... Det känns så surrealistisk när jag tänker på det. Jag minns den där dagen för två år sedan och jag minns hur jag sa till mig själv att jag aldrig kommer bli någon människa som sporadiskt väljer att göra mig av med maten jag precis ätit genom att kräka. Det skulle bara ske den gången och aldrig igen. "Aldrig igen". Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag sagt det till mig själv genom dessa två åren. Även om det varit många toppar och dalar och perioder som har varit bättre har det trots allt pågått under en oerhört lång tid. Alldeles för långt tid om ni frågar mig. Det gör mig så otroligt ledsen att veta att under fyra års tid har jag indirekt skadat mig själv otroligt mycket. Jag har kört mitt självförtroende och min självkänsla till botten istället för att bygga upp mig själv till en stark individ. Jag har gång på gång straffat mig själv och låtit mina inre demoner styra mig. Men sen träffade jag en fantastisk man som accepterar mig för den jag är. Som stöttar mig och förstår mig även när jag skickade meddelande och berättade om hur jag spenderat en hel kväll med att trycka fingrarna i halsen tills strupen började bränna och magen kändes tom. Han fick mig att inse att jag inte behöver straffa mig själv. Att jag duger precis som jag är och att jag är så mycket bättre än mitt självdestruktiva beteende. Han får mig dagligen att vilja bli bättre, att bli en bättre människa och sluta bryta ner mig själv. Jag kan inte sätta ord på hur otroligt tacksam jag är över hur han hjälpt mig upp ur detta. För även om jag ville sluta så hade jag på något sätt accepterat det hela och ruskade mest på axlarna och intalade mig själv att det inte var så illa.. Jag hade ju trots allt så pass "mycket kontroll" att det inte skedde dagligen. Även om det är jag själv som gjort grovjobbet och fått ett slut på mitt självdestruktiva beteende så har hans stöttning hjälpt mig otroligt mycket på vägen. För även om jag måste bygga upp mig själv och bli stark så är det helt okej att ibland luta sig tillbaka mot någons axel och veta att man inte är ensam i kampen. Även om det är två år sedan det hela fick en fruktansvärd vändning så är det också 128 dagar sedan sist jag kräkte. 128 dagar, lite mer än fyra månader. Det är mitt längsta uppehåll hittills!! Endast ett fåtal gånger har tankarna slagit mig men jag har hittills lyckats slå bort det och det ska jag fortsätta med. Det blir mer och mer sällan jag tänker på att kräka och det är så otroligt skönt att dagligen slippa behöva ha den inre kampen med mig själv. Livet är ganska fantastiskt när man inte låter ens inre demoner styra en. Jag är lyckligare nu! Snart igen ska jag skriva ytterligare ett inlägg och berätta om allt spännande som jag har att se framemot de kommande månaderna. Kan knappt vänta!
Jag är tillbaka igen strax innan klockan sju. Då brukar jag duscha och byta om till mina arbetskläder. Därefter dricker jag kaffe och lagar min frukost som ALLTID är densamma. Åtminstone de senaste två månaderna när jag varit här. Gröt som jag blandar med proteinpulver alternativt ett ägg. Toppar med någon form av frö - linfrö/solrosfrön/pumpakärnor, frysta bär, en sked jordnötssmör och kiwi alternativt banan. Jag föredrar att äta en ordentlig frukost så jag håller mig mätt ett par timmar när vi väl börjar arbetar. Dessutom springer jag alltid på tom mage så jag är vanligtvis väldigt hungrig när jag kommer tillbaka.
Därefter väntar jag på att få ett textmeddelanden om när vi börjar arbeta. Jag vet alltså aldrig vilken tid jag börjar arbeta förrän samma morgon. Vanligtvis får vi ett sms en timme innan start. I början tyckte jag det var otroligt jobbigt att inte veta.. Men ett par veckor efter jag kom hit började jag springa varje morgon så då är jag ändå uppe och redo.
Beroende på vilken frukt vi plockar börjar vi oftast någon gång mellan 8:30-11:00. Sedan plockar vi fram till 16-17. Det är hyfsat fritt och vill jag lämna klockan tre så är det inte direkt någon som stoppar mig. Men i slutändan straffar det ju enbart mig själv då jag förlorar pengar på att inte plocka så mycket som möjligt.
Därefter kommer jag hem och äter, duschar, sitter runt lägerelden och pratar med de andra som bor häruppe. Kvällarna är ganska tråkiga och långa och därför går jag och lägger mig hyfsat tidigt.
Nu återstår det dock bara sex veckor av detta otroligt enformiga liv. Det är ingen hemlighet att jag är otroligt trött på att leva såhär. Den vardagliga lyxen är verkligen saknad. Då tänker jag främst på en ordentlig säng, slippa laga mat utomhus och kunna sitta i en soffa om kvällarna när det är kallt istället för att sitta framför en eld och fortfarande frysa.
Hur som haver... Det är min vardagliga rutin. Nu till något helt annat.
Tiden springer iväg och vi är redan inne i augusti månad. Idag är det den tredje augusti. Ett datum som sitter djupt inristat i mig. Idag har det gått två hela år. Det är delade känslor... Det känns som en oändlighet sedan men samtidigt minns jag dagen som om det vore igår. Två hela år sedan mina ätstörningsbekymmer eskalerade till det värre och jag skulle numera fått diagnosen bulimi. Förutom att det är två år sedan jag för första gången beslöt mig för att spy upp min mat så är det också fyra år sedan mitt självdestruktiva beteende startade. Träning, diet och viktnedgånghets är tre ord som beskriver det hela. Fyra långa år... Det känns så surrealistisk när jag tänker på det. Jag minns den där dagen för två år sedan och jag minns hur jag sa till mig själv att jag aldrig kommer bli någon människa som sporadiskt väljer att göra mig av med maten jag precis ätit genom att kräka. Det skulle bara ske den gången och aldrig igen. "Aldrig igen". Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag sagt det till mig själv genom dessa två åren. Även om det varit många toppar och dalar och perioder som har varit bättre har det trots allt pågått under en oerhört lång tid. Alldeles för långt tid om ni frågar mig. Det gör mig så otroligt ledsen att veta att under fyra års tid har jag indirekt skadat mig själv otroligt mycket. Jag har kört mitt självförtroende och min självkänsla till botten istället för att bygga upp mig själv till en stark individ. Jag har gång på gång straffat mig själv och låtit mina inre demoner styra mig. Men sen träffade jag en fantastisk man som accepterar mig för den jag är. Som stöttar mig och förstår mig även när jag skickade meddelande och berättade om hur jag spenderat en hel kväll med att trycka fingrarna i halsen tills strupen började bränna och magen kändes tom. Han fick mig att inse att jag inte behöver straffa mig själv. Att jag duger precis som jag är och att jag är så mycket bättre än mitt självdestruktiva beteende. Han får mig dagligen att vilja bli bättre, att bli en bättre människa och sluta bryta ner mig själv. Jag kan inte sätta ord på hur otroligt tacksam jag är över hur han hjälpt mig upp ur detta. För även om jag ville sluta så hade jag på något sätt accepterat det hela och ruskade mest på axlarna och intalade mig själv att det inte var så illa.. Jag hade ju trots allt så pass "mycket kontroll" att det inte skedde dagligen. Även om det är jag själv som gjort grovjobbet och fått ett slut på mitt självdestruktiva beteende så har hans stöttning hjälpt mig otroligt mycket på vägen. För även om jag måste bygga upp mig själv och bli stark så är det helt okej att ibland luta sig tillbaka mot någons axel och veta att man inte är ensam i kampen. Även om det är två år sedan det hela fick en fruktansvärd vändning så är det också 128 dagar sedan sist jag kräkte. 128 dagar, lite mer än fyra månader. Det är mitt längsta uppehåll hittills!! Endast ett fåtal gånger har tankarna slagit mig men jag har hittills lyckats slå bort det och det ska jag fortsätta med. Det blir mer och mer sällan jag tänker på att kräka och det är så otroligt skönt att dagligen slippa behöva ha den inre kampen med mig själv. Livet är ganska fantastiskt när man inte låter ens inre demoner styra en. Jag är lyckligare nu! Snart igen ska jag skriva ytterligare ett inlägg och berätta om allt spännande som jag har att se framemot de kommande månaderna. Kan knappt vänta!
