Jag är lyckligare nu!
Ett par veckor har passerat sedan sist jag skrev. Hade jag fått bestämma hade jag skrivit minst en gång i veckan men då min dator är kvar i Melbourne och jag måste skriva på min surfplatta blir det hela ett väldigt stort projekt. Det tar så lång tid att skriva när jag inte har ett tangentbord. Vidare har jag inget Wi-Fi utan enbart mobildata.
Förvisso är mitt liv ganska enformigt och den ena dagen är den andra lik. Mina dagar startar 05:40 när mitt alarm ringer. Jag försöker så tyst som möjligt klä på mig samt sätta in mina kontaktlinser i den mörka husvagnen för att inte väcka min rumskompis, Ari. Jag snörar på mig mina löparskor och strax innan klockan sex promenerar jag upp till den stora vägen och vidare ner till byn Paringa. Det är fortfarande ganska kallt ute på morgonen, vanligtvis ligger temperaturen mellan 2-8 grader. Detta är dock sista vintermånaden!
Förutom den bittra kylan är det också kolsvart ute. I skrivandets stund förstår jag varför folk ifrågasätter mitt val att varje morgon ge mig ut på en löparrunda innan solen är uppe. Jag kan tycka det är smått obehagligt när jag promenerar upp till den stora vägen och går längs alla stora apelsinträd. Det är så mörkt och ovissheten om vad som kan gömma sig därute skrämmer mig. Vanligtvis sätter jag in hörlurarna i mina öron direkt när jag går ut ur husvagnen. Att ha musik dunkande i öronen lugnar mig. Kanske svårt att förstå för då kan jag ju inte höra om någon följer efter mig..
Hur som haver så springer jag varje morgon förutom lördagar då jag har bestämt mig för att vila. Jag springer alltid samma runda varje morgon förutom att jag ibland springer ett par extra gator när jag vill utöka sträckan. Min runda är på 7.5-10k. Ibland promenerar jag istället då jag i grund och botten är en riktig powerwalk-tjej. Sedan jag kom hit har jag dock börjat löpa istället.. Något jag mer eller mindre aldrig gjort förut. De dagarna när jag bestämmer mig för att promenera för att vila från löpningen så slutar det oftast med att jag springer större delen av tiden iallafall. I nuläget blir jag så uttråkad av att promenera och det är dessutom väldigt skönt att springa.
Jag är tillbaka igen strax innan klockan sju. Då brukar jag duscha och byta om till mina arbetskläder. Därefter dricker jag kaffe och lagar min frukost som ALLTID är densamma. Åtminstone de senaste två månaderna när jag varit här. Gröt som jag blandar med proteinpulver alternativt ett ägg. Toppar med någon form av frö - linfrö/solrosfrön/pumpakärnor, frysta bär, en sked jordnötssmör och kiwi alternativt banan. Jag föredrar att äta en ordentlig frukost så jag håller mig mätt ett par timmar när vi väl börjar arbetar. Dessutom springer jag alltid på tom mage så jag är vanligtvis väldigt hungrig när jag kommer tillbaka.
Därefter väntar jag på att få ett textmeddelanden om när vi börjar arbeta. Jag vet alltså aldrig vilken tid jag börjar arbeta förrän samma morgon. Vanligtvis får vi ett sms en timme innan start. I början tyckte jag det var otroligt jobbigt att inte veta.. Men ett par veckor efter jag kom hit började jag springa varje morgon så då är jag ändå uppe och redo.
Beroende på vilken frukt vi plockar börjar vi oftast någon gång mellan 8:30-11:00. Sedan plockar vi fram till 16-17. Det är hyfsat fritt och vill jag lämna klockan tre så är det inte direkt någon som stoppar mig. Men i slutändan straffar det ju enbart mig själv då jag förlorar pengar på att inte plocka så mycket som möjligt.
Därefter kommer jag hem och äter, duschar, sitter runt lägerelden och pratar med de andra som bor häruppe. Kvällarna är ganska tråkiga och långa och därför går jag och lägger mig hyfsat tidigt.
Nu återstår det dock bara sex veckor av detta otroligt enformiga liv. Det är ingen hemlighet att jag är otroligt trött på att leva såhär. Den vardagliga lyxen är verkligen saknad. Då tänker jag främst på en ordentlig säng, slippa laga mat utomhus och kunna sitta i en soffa om kvällarna när det är kallt istället för att sitta framför en eld och fortfarande frysa.
Hur som haver... Det är min vardagliga rutin. Nu till något helt annat.
Tiden springer iväg och vi är redan inne i augusti månad. Idag är det den tredje augusti. Ett datum som sitter djupt inristat i mig. Idag har det gått två hela år. Det är delade känslor... Det känns som en oändlighet sedan men samtidigt minns jag dagen som om det vore igår. Två hela år sedan mina ätstörningsbekymmer eskalerade till det värre och jag skulle numera fått diagnosen bulimi. Förutom att det är två år sedan jag för första gången beslöt mig för att spy upp min mat så är det också fyra år sedan mitt självdestruktiva beteende startade. Träning, diet och viktnedgånghets är tre ord som beskriver det hela. Fyra långa år... Det känns så surrealistisk när jag tänker på det. Jag minns den där dagen för två år sedan och jag minns hur jag sa till mig själv att jag aldrig kommer bli någon människa som sporadiskt väljer att göra mig av med maten jag precis ätit genom att kräka. Det skulle bara ske den gången och aldrig igen. "Aldrig igen". Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag sagt det till mig själv genom dessa två åren. Även om det varit många toppar och dalar och perioder som har varit bättre har det trots allt pågått under en oerhört lång tid. Alldeles för långt tid om ni frågar mig. Det gör mig så otroligt ledsen att veta att under fyra års tid har jag indirekt skadat mig själv otroligt mycket. Jag har kört mitt självförtroende och min självkänsla till botten istället för att bygga upp mig själv till en stark individ. Jag har gång på gång straffat mig själv och låtit mina inre demoner styra mig. Men sen träffade jag en fantastisk man som accepterar mig för den jag är. Som stöttar mig och förstår mig även när jag skickade meddelande och berättade om hur jag spenderat en hel kväll med att trycka fingrarna i halsen tills strupen började bränna och magen kändes tom. Han fick mig att inse att jag inte behöver straffa mig själv. Att jag duger precis som jag är och att jag är så mycket bättre än mitt självdestruktiva beteende. Han får mig dagligen att vilja bli bättre, att bli en bättre människa och sluta bryta ner mig själv. Jag kan inte sätta ord på hur otroligt tacksam jag är över hur han hjälpt mig upp ur detta. För även om jag ville sluta så hade jag på något sätt accepterat det hela och ruskade mest på axlarna och intalade mig själv att det inte var så illa.. Jag hade ju trots allt så pass "mycket kontroll" att det inte skedde dagligen. Även om det är jag själv som gjort grovjobbet och fått ett slut på mitt självdestruktiva beteende så har hans stöttning hjälpt mig otroligt mycket på vägen. För även om jag måste bygga upp mig själv och bli stark så är det helt okej att ibland luta sig tillbaka mot någons axel och veta att man inte är ensam i kampen. Även om det är två år sedan det hela fick en fruktansvärd vändning så är det också 128 dagar sedan sist jag kräkte. 128 dagar, lite mer än fyra månader. Det är mitt längsta uppehåll hittills!! Endast ett fåtal gånger har tankarna slagit mig men jag har hittills lyckats slå bort det och det ska jag fortsätta med. Det blir mer och mer sällan jag tänker på att kräka och det är så otroligt skönt att dagligen slippa behöva ha den inre kampen med mig själv. Livet är ganska fantastiskt när man inte låter ens inre demoner styra en. Jag är lyckligare nu! Snart igen ska jag skriva ytterligare ett inlägg och berätta om allt spännande som jag har att se framemot de kommande månaderna. Kan knappt vänta!
Jag är tillbaka igen strax innan klockan sju. Då brukar jag duscha och byta om till mina arbetskläder. Därefter dricker jag kaffe och lagar min frukost som ALLTID är densamma. Åtminstone de senaste två månaderna när jag varit här. Gröt som jag blandar med proteinpulver alternativt ett ägg. Toppar med någon form av frö - linfrö/solrosfrön/pumpakärnor, frysta bär, en sked jordnötssmör och kiwi alternativt banan. Jag föredrar att äta en ordentlig frukost så jag håller mig mätt ett par timmar när vi väl börjar arbetar. Dessutom springer jag alltid på tom mage så jag är vanligtvis väldigt hungrig när jag kommer tillbaka.
Därefter väntar jag på att få ett textmeddelanden om när vi börjar arbeta. Jag vet alltså aldrig vilken tid jag börjar arbeta förrän samma morgon. Vanligtvis får vi ett sms en timme innan start. I början tyckte jag det var otroligt jobbigt att inte veta.. Men ett par veckor efter jag kom hit började jag springa varje morgon så då är jag ändå uppe och redo.
Beroende på vilken frukt vi plockar börjar vi oftast någon gång mellan 8:30-11:00. Sedan plockar vi fram till 16-17. Det är hyfsat fritt och vill jag lämna klockan tre så är det inte direkt någon som stoppar mig. Men i slutändan straffar det ju enbart mig själv då jag förlorar pengar på att inte plocka så mycket som möjligt.
Därefter kommer jag hem och äter, duschar, sitter runt lägerelden och pratar med de andra som bor häruppe. Kvällarna är ganska tråkiga och långa och därför går jag och lägger mig hyfsat tidigt.
Nu återstår det dock bara sex veckor av detta otroligt enformiga liv. Det är ingen hemlighet att jag är otroligt trött på att leva såhär. Den vardagliga lyxen är verkligen saknad. Då tänker jag främst på en ordentlig säng, slippa laga mat utomhus och kunna sitta i en soffa om kvällarna när det är kallt istället för att sitta framför en eld och fortfarande frysa.
Hur som haver... Det är min vardagliga rutin. Nu till något helt annat.
Tiden springer iväg och vi är redan inne i augusti månad. Idag är det den tredje augusti. Ett datum som sitter djupt inristat i mig. Idag har det gått två hela år. Det är delade känslor... Det känns som en oändlighet sedan men samtidigt minns jag dagen som om det vore igår. Två hela år sedan mina ätstörningsbekymmer eskalerade till det värre och jag skulle numera fått diagnosen bulimi. Förutom att det är två år sedan jag för första gången beslöt mig för att spy upp min mat så är det också fyra år sedan mitt självdestruktiva beteende startade. Träning, diet och viktnedgånghets är tre ord som beskriver det hela. Fyra långa år... Det känns så surrealistisk när jag tänker på det. Jag minns den där dagen för två år sedan och jag minns hur jag sa till mig själv att jag aldrig kommer bli någon människa som sporadiskt väljer att göra mig av med maten jag precis ätit genom att kräka. Det skulle bara ske den gången och aldrig igen. "Aldrig igen". Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag sagt det till mig själv genom dessa två åren. Även om det varit många toppar och dalar och perioder som har varit bättre har det trots allt pågått under en oerhört lång tid. Alldeles för långt tid om ni frågar mig. Det gör mig så otroligt ledsen att veta att under fyra års tid har jag indirekt skadat mig själv otroligt mycket. Jag har kört mitt självförtroende och min självkänsla till botten istället för att bygga upp mig själv till en stark individ. Jag har gång på gång straffat mig själv och låtit mina inre demoner styra mig. Men sen träffade jag en fantastisk man som accepterar mig för den jag är. Som stöttar mig och förstår mig även när jag skickade meddelande och berättade om hur jag spenderat en hel kväll med att trycka fingrarna i halsen tills strupen började bränna och magen kändes tom. Han fick mig att inse att jag inte behöver straffa mig själv. Att jag duger precis som jag är och att jag är så mycket bättre än mitt självdestruktiva beteende. Han får mig dagligen att vilja bli bättre, att bli en bättre människa och sluta bryta ner mig själv. Jag kan inte sätta ord på hur otroligt tacksam jag är över hur han hjälpt mig upp ur detta. För även om jag ville sluta så hade jag på något sätt accepterat det hela och ruskade mest på axlarna och intalade mig själv att det inte var så illa.. Jag hade ju trots allt så pass "mycket kontroll" att det inte skedde dagligen. Även om det är jag själv som gjort grovjobbet och fått ett slut på mitt självdestruktiva beteende så har hans stöttning hjälpt mig otroligt mycket på vägen. För även om jag måste bygga upp mig själv och bli stark så är det helt okej att ibland luta sig tillbaka mot någons axel och veta att man inte är ensam i kampen. Även om det är två år sedan det hela fick en fruktansvärd vändning så är det också 128 dagar sedan sist jag kräkte. 128 dagar, lite mer än fyra månader. Det är mitt längsta uppehåll hittills!! Endast ett fåtal gånger har tankarna slagit mig men jag har hittills lyckats slå bort det och det ska jag fortsätta med. Det blir mer och mer sällan jag tänker på att kräka och det är så otroligt skönt att dagligen slippa behöva ha den inre kampen med mig själv. Livet är ganska fantastiskt när man inte låter ens inre demoner styra en. Jag är lyckligare nu! Snart igen ska jag skriva ytterligare ett inlägg och berätta om allt spännande som jag har att se framemot de kommande månaderna. Kan knappt vänta!
Kommentarer
Trackback
