Jag rullar i kalendern på telefonen, räknar dagarna och inser att jag nu kräkt dagligen under tre veckors tid.. Med undantag för ett par dagar. Senaste dagarna har varit hemska. Jag har varit fruktansvärt trött från morgon till kväll och det enda jag vill och tänker på är att lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och vakna den dagen då allt detta är över. Jag har ätit väldigt dåligt under dagarna och när jag väl ätit har jag sett till att få upp det igen. Detta stora underskott på energi har medfört att motivationen till träning har varit på botten och istället har jag åkt raka vägen hem från jobb och lagt mig i sängen. Idag var det dock annorlunda.. Efter jobb åkte jag upp till Filborna och körde ett spontant spinningspass tillsammans med Lisa och jag njöt verkligen under hela passet. Vi skrattade, dansade på våra cyklar och sjöng till musiken som strömmade ut genom högtalarna. Därefter fortsatte jag ute bland vikterna i gymmet och fick till ett härligt ryggpass. Jag kom på mig själv stå och le med hela ansiktet under tiden jag körde marklyft. Anledningen till mitt stora leende tror jag var en kombination av två faktorer - Den härliga musik som pumpades i mina hörlurar och den underbart härliga känsla som spreds från topp till tå när jag insåg att jag faktiskt orkade att lyfta vikterna utan att känna mig svimfärdig. Återigen insåg jag hur mycket jag faktiskt älskar att träna och hur mycket det ger mig mentalt. Ni tänker säkert att träningen är farlig för mig om jag någonsin ska kunna bli frisk men faktum är att jag mår sämre mentalt när jag inte tränar. När jag tränar känner jag en euforisk känsla inombords och jag njuter av varje stund när jag står och svettas över vikterna. Jag tycker det är väldigt roligt att spendera timmar i gymmet på att lyfta vikter och känna hur musklerna pumpar av blodgenomströmningen. Jag älskar att kunna öka i vikt i övningarna och inse hur jag blir starkare i min kropp. Jag älskar att känna hur kroppen ömmar dagen efter ett riktigt hårt pass. På gymmet går det också uppför mig att mitt beteende är långt ifrån hållbart.. Att få den insikten känns bokstavligt som en knytnäve över näsan. Visserligen har jag inte upplevt en smäll i ansiktet men jag kan tänka mig hur det känns - förjävligt. Och det är precis vad det känns när man ska utföra ett pass men varenda del av kroppen fullkomligt skriker nej för den är så trött. Det finns ingen bränsle, det finns ingen energi. Om bilen inte kan köra utan bensin hur kan jag då förvänta mig att min kropp ska orka prestera utan mat? På gymmet blir jag alltså motiverad till att börja äta ordentligt av den enkla anledningen att jag vet att min kropp kommer orka prestera under passen. Såhär ser mina dagar ut nu.. Svälta - hetsäta - kräka. Men jag vill att dem ska se ut såhär.. Äta - orka träna - bli glad.