Nu har det snart passerat 10 månader sedan första gången jag satte fingrarna i halsen. Det känns ganska surrealistiskt.. För det var trots allt inte såhär det skulle bli. Det var en engångsföreteelse som inte skulle få upprepas. Jag är övertygad och fast besluten om att en dag kommer jag kunna sträcka på mig och känna en lättnad över att jag äntligen fått slut på det självdestruktiva beteende som detta faktiskt innebär. Tanken slår mig dock om jag någonsin kommer att kunna se mat precis som alla andra människor i min omgivning. Det vill säga som energi, något jag behöver för att överleva och då spelar det ingen roll om det är vitt bröd jag äter eller äggvita. Kommer mat alltid vara ångestladdat för mig? Kanske kommer jag bli som en nykter alkoholist, alltid behöva tänka ett steg längre i en del situationer. Ena dagen kan jag känna mig lyrisk och nästa dag är jag full av depression. Mitt humör är likt en berg-och-dalbana och allt som oftast befinner jag mig högst upp med en euforisk känsla pumpande inombords. Trots det faktum att man vill vara kvar på toppen så vet man att karusellen förr eller senare kommer gå nedför igen. Det är så svårt att styra och plötsligt står jag där med tårar i ögonen utan att förstå varför jag är ledsen. Mitt beteende är inte särskilt svenskt för i min värld finns inte lagom. Antingen är jag manisk i det jag gör eller så skiter jag i det helt. Jag måste alltid vara extrem, på ett eller annat sätt. Jag vet vad som är rätt och fel men jag följer impulserna för stunden. Vad spelar det för roll om jag vet att jag misshandlar min kropp totalt? Eller om jag vet att det inte gör någon som helst nytta? Vad spelar det för roll när alla känslor i kroppen säger tvärtom?