För drygt en timme sedan ringde vårdcentralen. För tre veckor sedan besökte jag vårdcentralen i Påarp för att lämna blodprover. Syftet var att försäkra mig om att jag inte har något fel på min ämnesomsättning, att det alltså bara är av psykiska anledningar och inte medicinska skäl. Vidare ville jag även se hur mina värden var, natrium/kaliumbalansen samt njurar och leverfunktion. Visserligen var det läkaren som kryssade i att jag borde ta samtliga prover, jag var mest intresserad över att få veta om jag har näringsbrist. Med tanke på att läkaren inte har hört av sig efter att det passerat tre veckor från provtagningstillfället är det ganska uppenbart att det inte är något fel på min kropp. Denna tanke var korrekt. Läkaren talade nämligen om att samtliga prover såg bra ut, jag har varken problem med ämnesomsättning eller näringsbrist. Jag borde bli glad, detta är trots allt fantastiska nyheter. Trots det är jag väldigt kluven. Instinkt dyker tanken upp "Jaha, då spelar det ingen roll med andra ord. Min kropp tar trots allt inte skada av det". Plötsligt kändes det väldigt tungt igen. 10 månader där jag kräkt upp maten varav tre veckor innan provtillfället skedde det dagligen. Jag borde bli fascinerade. Vilken superkropp jag har! Exakt två veckor klarade jag utan att kräka. Därefter kom ett bakslag vid ett tillfälle. På söndag har det återigen gått två veckor. Två steg fram och ett steg bak. Nästa vecka ska jag till Södermottagningen. När läkaren på UM skickade remiss fick jag tid den 1/7 vilket dessvärre var omöjligt för mig då jag kommer befinna mig i Stockholm under åtta veckor i sommar och arbeta. Från att jag fick brevet med remissen har jag varit inställd på att avboka och därmed behöva vänta till augusti månad när jag är i Helsingborg igen. Lyckligtvis kunde jag få byta tid och ta den sista tiden som fanns innan jag åker upp, närmare bestämt dagen efter.