När jag, mamma och Vicky var mätta och belåtna efter middagen på O’Learys gick vi bort till Knutpunkten och tog färjan över till Helsingör. En kort promenad senare var vi framme vid Kulturværftet som ligger precis intill hamnen, med Kronborg slott precis bakom och ett stenkast från Helsingörs idylliska gågator. Vädret var inte på vår sida och det började regna rejält, lyckligtvis såldes det ponchos vid ingången. Jag blev minst sagt förvånad när jag insåg att majoriteten av publiken bestod av barnfamiljer. Jag trodde att han var en tonårsidol men ack så fel jag hade! När konserten startade upphörde regnet. Publiken sjöng och dansade i takt till musiken. Ett genuint leende satt som fastklistrad på mitt ansikte och lyckoruset spred sig inombords. Herregud vad glad kände mig den kvällen när jag äntligen fick se Rasmus uppträda! Dessvärre spelade han inte min favoritlåt, trots det var jag mer än nöjd med hans uppträdande! Det var vid ett par låtar som tårarna kom fram i ögonvrån, känslig som jag är..

Under konserten frågade han publiken om någon ville göra honom sällskap på scenen, flertal räckte upp handen och han valde ut en liten flicka vid namn Laura. Han hämtade henne ute i publiken och hon fick äran att följa med honom med upp på scenen. Hon såg livrädd ut och det dröjde inte lång tid förrän hon började gråta. Rasmus bad publiken uppmuntra henne och alla klappade. Sakta men säkert blev hon mer bekväm och sjöng med Rasmus, så fantastiskt fint av honom. Då förstår jag vad Vicky sa när hon berättade att han var populär hos familjer!