God eftermiddag. Det är tisdag och klockan är strax efter ett på eftermiddagen. Jag sitter på en bänk intill floden ”Murray River” som rinner genom Renmark. Himlen är grå, vinden är kall och mina fingrar fryser redan. Lyckligtvis har jag en XL cappuccino som förhoppningsvis håller mig varm tills jag är färdig med mitt skrivande. Nu undrar ni säkerligen varför jag frivilligt väljer att sitta utomhus när temperaturen är långt ifrån behaglig. Att leva som en backpacker är långt ifrån en dans på rosor och det kan bli väldigt intensivt att bo så tätt inpå varandra, av den anledningen drar jag mig ibland undan. Jag är sannerligen den typ av människa som behöver tid för mig själv. Jag har svårt att vara omgiven av människor tjugofyra timmar om dygnet, jag känner mig kvävd. Det är nu lite mer än sju veckor sedan jag lämnade Melbourne för att bosätta mig i grannstaten South Australia och staden Renmark. Det känns aningen surrealistisk att det snart gått två månader  sedan jag lämna, vad jag skulle vilja kalla det, mitt normala liv för att leva som en backpacker. Vad som känns ännu mer surrealistisk är att jag ska befinna mig här i ytterligare 2.5 månad innan jag äntligen återvänder till Melbourne. Mina sju veckor har varit hyfsat smärtfri. När jag anlände fick jag vänta fem dagar innan jag kunde börja arbeta, det var början av säsongen och det fanns inget behov av fler arbetare. Jag började alltså att arbeta den 20e maj.  Vi startade lugnt med endast ett fåtal timmars arbete per dag. Det regnade ganska ofta vilket medförde att vi hade ett par dagar ledigt varje vecka. Jag talar för alla när jag säger att det inte var önskat att vara ledig så pass mycket. Det är nämligen så att vi bor mitt ute i ingenstans och dagarna blir oerhört långa när vi inte arbetar. Det finns inte så mycket att underhålla sig med.  Jag försöker underhålla mig med att läsa, ta promenader, vila, färglägga i min ”anti-stress” målarbok, skriva i min dagbok och se film. När det blir tråkigt har jag försökt läsa på om diverse olika krig i världen och bli mer politiskt insatt. Den senaste tiden har vädret dock varit på vår sida och regndagar är ett minne blott. Under tre veckor har det varit väldigt intensivt med arbete. Första veckan hade vi fredag ledigt, andra veckan hade vi tisdag samt fredag ledigt och förra veckan hade vi ingen ledig dag. Idag regnar det och därför är vi lediga. Det var väldigt uppskattat då det är 10 dagar sedan sist vi var lediga. Allt detta arbete har sannerligen gjort merparten av oss otroligt trött och känsliga. För ett par dagar grät jag på eftermiddagen för jag kände mig så utpumpad på energi! Som jag nämnde arbetar vi vanligtvis bara ett fåtal timmar per dag. Detta beror på att det just nu är vinter i Australien och alldeles för kallt att börja arbeta tidigt. Inte för oss människor men för frukten. Det är nämligen så att apelsiner är en väldigt känslig frukt. Det måste vara 13 grader innan man kan plocka frukten. Plockar man apelsiner när det är under 13 grader eller när frukten är blöt så förstör man den. Runt apelsinen finns en fetthinna och om man plockar frukten när det är för kallt förstör man denna hinna och dina fingrar/handavtryck kommer att fastna på apelsinen. Du ser det inte direkt men inom ett par dagar. När frukten är packad och skeppad till dess destination kommer fingeravtryck att synas… Och så vitt jag vet kommer ingen människa vilja köpa apelsiner med fingeravtryck. Annat gäller för clementiner och mandariner, dem kan man plocka oavsett temperatur. Därmed har vi haft långa dagar den senaste tiden. Vi har plockat mandariner på morgonen mellan 8:30 och ett par timmar framåt. Därefter har vi förflyttat oss och plockat apelsiner hela eftermiddagen, slutat mellan 15-17. Sett till timmar är detta en helt vanlig arbetsdag och på tidigare arbetsplatser har jag arbetat fler timmar. Annat gäller vid fruktplockning. Det är otroligt påfrestande att plocka under så pass många timmar! Jag blir mer och mer effektiv för varje dag som går och med handen på hjärtat så tycker jag det är ganska roligt att plocka frukt. Det är som ett långt träningspass och det är skönt att få arbeta med kroppen även om man blir väldigt öm i axlar, rygg och framförallt tummarna. Arbetet är långt ifrån något jag skulle vilja göra för resten av livet men jag har definitivt inget emot att gör det under en begränsad period. Det är såväl psykiskt påfrestande som fysiskt. När min chef sa detta till mig den första veckan förstod jag inte vad han menade men det har ändrats sedan jag började jobba. Allt sitter definitivt i huvudet. Då du arbetar ensam och står en hel dag för dig själv är det svårt att inte låta tankarna springa iväg. Detta är vad som är påfrestande för så fort man börjar tänka blir man ofokuserad och det påverkar arbetet. Tid är pengar när det kommer till fruktplockning, ju mer du plockar dess mer tjänar du. När man plockar mandariner och clementiner klipper man av frukten vilket tar längre tid. När man plockar apelsiner rycker/tvistar man av frukten från grenarna. Arbetsmässigt är jag ganska positivt inställd men när det kommer till hur jag bor är jag långt ifrån nöjd. Den första tiden var jag ganska tillfreds och anpassade mig fort men det har förändrats drastiskt de senaste dagarna. När jag kom hit flyttade jag in i en husvagn, denna delade jag tillsammans med en annan tjej. Det har fungerat bra trots att utrymmet inte är särskilt stort. För ett par dagar sedan kom ytterligare en tjej till campen och till min stora besvikelse flyttade hon in i husvagnen. Jag delar alltså en liten husvagn tillsammans med två andra personer. Jag tyckte redan att det var på tok för litet utrymme när vi var två och nu är det alltså ytterligare en person som ska dela detta utrymme med oss. Som jag klargjorde i  början av mitt inlägg är jag en person som kräver ett privatliv. Jag känner mig kvävd av att behöva leva på varandra, det är alldeles för intimt och intensivt för mig. De senaste dagarnas förändringar har lett till att mitt humör har varit en berg-och-dalbana av känslor. Mestadels av tiden har jag varit förbannad och funderat på att packa min resväska och lämna detta. Ifrågasatt om det är värt det eller om jag ska hitta en annan farm där jag kan avklara mina 88 dagars arbete. I slutändan har jag dock insatt att det bara är att bita ihop, fokusera på vad detta arbetet faktiskt genererar – ett till år till Australien. Detta kan säkerligen låta löjligt i mångas öron och det förstår jag. Dock anser jag att ingen har någon rätt att säga åt mig att jag gör en höna av en fjäder och helt enkelt överreagerar. Detta är hur jag känner och det är otroligt jobbigt. Utöver husvagnen är hela livet här otroligt primitivt. Nu har dock en hel del backpackers lämnat och vi är bara 11 stycken kvar, när det var som värsta var vi 19 personer. Elva stycken personer som ska dela på EN toalett och EN dusch. Jag lagar min mat utomhus över en liten gas-kokplatta. Alltså måste jag alltid prioritera, vill jag ha köttet tillagat först eller riset? En kompis på toaletten.. Att säga att det finns människor som har det värre än mig kommer dessvärre inte gör mig lyckligare. Jag har trots allt anpassat mig väldigt mycket och majoritet av tiden har jag trots allt trivts bra här. Men de senaste dagarna förändringar har påverkat mig mycket. Jag är övertygad att min utmattning inte varit en fördel heller utan bara gjort det hela ännu mer påfrestande.  Hur som helst vet jag om att det hela kommer vara värt det i slutändan. Jag kommer kunna befinna mig i Australien ytterligare ett år. Jag kommer kunna vakna upp sidan mannen jag tycker om. Jag kommer kunna resa och upptäcka fler fantastiska platser. Jag kommer kunna hälsa på familjen jag arbetade i och återigen leka med de fyra pojkarna. Jag kommer kunna återvända till Melbourne och träffa alla mina vänner. Som Johnny sa häromdagen när jag gnällde och var allmänt otrevlig- ”Det är okej att vara negativ ibland men du kommer må bättre om du ser det positivt.” I värsta fall köper jag ett tält och ett elektriskt element så jag slipper frysa knäna av mig men åtminstone får känna att jag har ett privat liv. Nu ska jag promenera bort till en campingplats och kolla hur stugorna ser ut. Om 39 dagar kommer Johnny äntligen hit igen och då får jag återigen känna på vardagslyxen av att kunna duscha hur länge jag vill, sova i en ordentlig säng och slippa frysa rumpan av mig varje gång jag behöver gå på toaletten.  En och annan clementin slinker definitivt ner under tiden jag arbetar.