Tillåt aldrig din manager behandla dig respektlöst
Jag tänkte förklara varför jag valde att säga upp mig ifrån min arbetsplats. Min familj är redan medveten om situationen men jag tänkte att det kommer räta ut frågetecken till resterande läsare. Förbered er på en lång läsning.
När jag och Johnny kom tillbaka från var roadtrip längs östkusten av Australien var tanken att jag skulle arbeta som nanny under ett par veckor för en familj. Jag åkte direkt från flygplatsen till familjen för intervju och jag blev meddelade att jag fick jobbet. Mamman berättade att hon skulle ringa mig på kvällen och fylla i detaljer kring positionen. Jag mottog samtalet och fick då meddelat att dem tillsatt positionen av en annan tjej. Jag blev så himla ledsen och besviken då jag verkligen behövde jobbet. Johnny sa åt mig att hålla huvudet högt och att fler jobberbjudande skulle dyka upp.
Jag gick på ytterligare två intervjuer på två stycken cafe. Det ena caféet gav mig direkt dåliga vibbar då den ansvariga bett mig komma in på intervju och när jag väl kom visste personen knappt vem jag var och hade uppenbart inte läst mitt CV. Blev erbjuden att komma tillbaka på upplärning och jag tackade ja. Tidigare samma dag hade jag varit på en intervju till ett cafe som serverade bagels, det är ju trots allt något jag har erfarenhet. Jag gillade direkt caféet och chefen, dessvärre kunde hon bara erbjuda mig runt 20/h veckan. Jag blev även här erbjuden att komma in för att provjobba och jag tackade ja.
Samtidigt fick jag ett sms om att komma in för ett nattskift i ett kök. Jag hade tydligen ansökt om denna position men jag hade totalt missat att det var nattskift. Hur som haver så tänkte jag att det kan jag säkert klara av och bestämde mig för att tacka ja. Jag började 01.30 och när Johnny lämnade av mig mitt i natten sa managern att jag skulle vara klar någon gång runt 5. När alla mackor var klara, nedpackade i lådor och påväg ut till de olika caféerna frågade managerna mig om jag ville stanna och hjälpa till med förberedelser för morgondagen eller gå hem. Jag såg det som något positivt att hon erbjöd mig att stanna istället för att bara skicka hem mig. Klockan 10.30 lämnade jag köket efter ett långt pass! Managern var väldigt nöjd med mig och sa att hon gärna vill behålla mig och att hon kunde erbjuda mig runt 35-40h/veckan.
Det var givet att tacka ja och därmed tacka nej till de två andra caféer som bara kunde erbjuda mig hälften av timmarna. I efterhand är jag oerhört glad att jag aldrig hade provträning på caféet som gav mig dåliga vibbar då jag nyligen läste i Facebook gruppen "Svenskar i Melbourne" om en tjej som provjobbat och efter passet varit med om sexuella övergrepp. När detta skrevs ut på Facebook var det ytterligare en svensk tjej som kommenterade att hon varit med om detsamma. Så himla glad jag aldrig gick dit! Det finns verkligen idioter överallt.
Hur som helst så blev jag anställd i köket och min position blev "sandwich hand". Köket är ett produktionskök som förser 13 olika caféer i centrala Melbourne med smörgåsar. Vi tillverkade olika smörgåsar och brödet vi använde var turkiskt bröd eller baguetter. Vi gjorde också bagels, engelsk muffins, wraps, sallader och yoghurt. Vi bakade alltså inte brödet utan fick det levererat från olika bagerier men vi var därefter ansvariga att fylla mackorna med diverse ingredienser. Jag blev snabbt ansvarig över sektionen som gjorde panini, wraps och rotibröd rullar. Detta var den största sektionen då jag också var ansvarig över fritösen och att fritera schnitzel, kycklingbitar, aubergine samt baconbitar.
Sidan om mig arbetade en kille som var ansvarig över frukostsektionen. Han stekte mängder av bacon och ägg och därefter gjorde han alla engelska muffins, bagels och yoghurts. Den tredje sektionen innehöll sallader samt glutenfria baguetter. På denna sektion jobbade en stackars fransk tjej som varje natt fick höra hur värdelös och dålig hon var. Den stackars tjejen stannade ofta hemma på grund av magknip och det var uppenbart varför, hon var så himla stressad och det syntes på henne. Redan när jag klev in i köket första natten fick jag lära mig hur min manager behandlar personer - väldigt respektlöst. Det tog inte många dagar efter att jag klev in i köket tills det att min manager valde att sparka den franska tjejen. Därmed blev jag ensam ansvarig över min sektion och jag hade knappt blivit varm i kläderna efter ett fåtal dagar.
Jag blev införstådd med att det var ett väldigt högt tempo i köket och att det gällde att prestera. Misstag fanns det varken tid eller utrymme för då ALLT vi gjorde var tidsbaserat. Sektionen jag var ansvarig över skulle ta högst tre timmar. Jag jobbade alltså på den sektionen mellan 1-4. Mellan 4 och 5 gjorde vi alla smörgåsar med det turkiska brödet och mellan 5 och 6 gjorde vi baguetter. Dessa tider förändras under tiden jag arbetade där och plötsligt skulle vi vara klara med min sektion på 2-2.5 h beroende på hur många nummer vi gjorde. Istället för att ha allt ute i bilen för leverans runt 6 skulle vi plötsligt ha det ute senast 5-5.10 beroende på hur många vi var i köket. Med andra ord krävdes det mer och mer av oss i köket. Den sista tiden var vi dock ganska många som arbetade där och därmed var det möjligt. Samtidigt som vi inte förstod varför det var sådan otrolig stress att få ut det tidigare än vad som var nödvändigt.
Majoriteten av tiden jag arbetade i köket har vi varit underbemannade och sprungit röven av oss för att få ut alla smörgåsar i tid. Detta har varit otroligt påfrestande. En vecka var vi tre personer och vi bör vara sex stycken, det var tuff vecka! Jag har stött på flertal personer som provjobbat men de har högst varit där ett par dagar innan dem valt att lämna. Detta på grund av den respektlösa behandlingen managerna har gett dem. Jag sa alltid till mig själv och de övriga arbetarna att om hon någonsin började behandla mig så eller tilltala mig på det sättet så kommer jag lämna. Sedan jag började arbeta där har jag nog stött på 7-8 olika personer som provjobbat. Samtliga personer har plötsligt inte dykt upp under arbetspasset, skickat ett sms i sista stund om att arbetat inte passar dem eller helt enkelt fått höra att dem inte behöver komma tillbaka igen.
Jag har som sagt varit lyckligt lottad då jag lärde mig väldigt fort hur jag skulle göra allt. När jag var på väg till jobb varje kväll spenderade jag tiden på spårvagnen med att läsa igenom vad de olika smörgåsarna innehöll. Jag dubbelkollade alltid fyra gånger att det var korrekt och därmed inte begå några misstag. Om jag mot förmodan gjorde något fel så var attityden från min manager väldigt bitter. Trots det faktum att jag ytterst få gånger faktiskt gjorde något misstag. Efter fem veckor blev jag tillfrågade om jag ville bli assisterande manager och därmed få betydligt mer ansvar. I det kom också möjligheten att bli sponsrad med visum vilket såklart är en fantastisk möjlighet då mitt nuvarande visum går ut i oktober. Trots dessa erbjudande valde jag att tacka nej då jag kände i mitt hjärta att detta inte kommer bli långvarigt, jag mådde inte psykiskt bra i den miljön. Istället skulle en kille ifrån ett utav caféerna börja i köket och bli den nya managern i samband med försäljning av köket.
Vi arbetade långa pass då vi var underbemannade. De första veckorna arbetade jag i snitt 44 h/veckan. Det var en stor omställning att börja arbeta natt och framförallt de timmarna vi arbetade. Jag började som sagt 1.00 och var därmed tvungen att stiga upp 23.20 då min spårvagn gick 00.15. Målet var att vi skulle sluta senast 9 men det skedde inte många gånger. Min fritid blev allt mindre och mindre vilket gjorde mig irriterad och det ledde till onödiga konflikter mellan mig och Johnny. Framåt slutet var vi plötsligt väldigt många i köket då det var chefens önskan. Han skulle nämligen sälja köket någon gång i juni och ville innan dessa bygga ett starkt team. Det var såklart för och nackdelar att vara så många, största nackdelen var att det blev färre timmar för oss alla. Min sista vecka jobbade jag drygt 5-6 h timmar per natt vilket är alldeles för lite.
Trots att min manager inte betedde sig illa mot mig så var det ingen trevlig arbetsmiljö. Jag pratade i princip inte med någon jag arbetade med för om vi började prata med varandra sa hon ofta åt oss att koncentrera oss på arbetet och jobba fortare. Det känns ganska tråkigt att träffa sina kollegor mer än sin partner men trots det knappt tilltala dem. Varje natt så fick någon av arbetarna höra hur värdelösa dem var, hon kunde skrika att hon hatade dem om personen i fråga gjorde ett misstag - exempelvis när en kille skar kycklingen fel. Hon hade helt enkelt en otroligt bitter attityd och ansåg sig ha rätten att säga vad hon ville till vederbörande utan att lägga närmre tanke på hur dessa personerna tog det. Att kränka någon och rent av utsätta dem för psykiska misshandel är definitivt inte ett okej beteende hos en person som ska ses som ansvarig.
Under min sista vecka i köket kom den före detta managern tillbaka för att arbeta ett par timmar, vi kan kalla henne X. Min nuvarande manager, låt oss kalla henne Y, och X kände varandra privat sedan innan och när X var tvungen att lämna köket pga hennes visum erbjöd hon tjänsten till hennes kockkompis, Y som tog över. Y har varit ansvarig i köket under snart två år. Hur som haver förändrades stämningen i köket otroligt mycket under de dagarna. Det kändes nästintill som X försökte bevisa något eller rent av sagt bara visa makten hon har för Y. Den nya killen som skulle bli manager började för ett par veckor sedan men dessvärre så märktes det tydligt att han inte var redo att ha sådant ansvar. Han gjorde många fel, vilket är helt okej enligt mig när man är ny. Som ni har förstått accepterar Y detta och han fick varje natt ta emot mycket elaka kommentarer. Den sista veckan skrek hon att han var värdelös, att han var "piece of shit" och när hon ifrågasatte något han gjort och han försvarade sig bad hon honom hålla käften. Jag blev otroligt upprörd att se henne behandla denna kille så dåligt så jag valde att vända mig till chefen. Jag berättade om läget och var otroligt rädd att detta senare skulle vändas emot mig. Nästa natt när jag kom till jobb kunde jag känna från det att Y klev in genom dörren att något var fel. Hon sa inte god morgon, det var visserligen ovanligt utan gick bara rakt in i köket. Killen jag brukade arbeta tillsammans med var sjuk och hon skulle istället hjälpa mig. Hon tilltalade mig knappt och om hon gjorde det var det med en otroligt taskig attityd. Det kändes som hon försökte leta efter fel och sätta dit mig för något. Jag förstod direkt att hon insett att det var jag som sagt åt chefen. Vill tillägga att han redan är medveten om situationen då tjejen som packar lådorna samt gör leveransen känt honom i 10 år och dagligen uppdaterar honom. Plötsligt säger hon åt X "Någon har skickat ett sms till chefen igår och klagat, men vi kan prata om det senare". Det kändes som en käftsmäll att hon stod sidan om mig och pratade om mig till X. Resten av natten var långt ifrån trevlig. För första gången under alla dessa veckor bad hon mig diska alltihop samt tvätta salladen, två arbeten som jag aldrig gjort tidigare och vanligtvis något killarna gör. Detta på grund av att jag kan mer eller mindre hela listen över saker vi förbereder inför morgondagen och killarna kan inget av detta. Det var uppenbart att hon gjorde detta för hon var förbannad på mig. När jag tvättade salladen stod hon sidan om sig och sa flertal gånger "Snabbare, snabbare, snabbare, du måste snurra handtagen snabbare eller inget händer!" Jag blev så irriterad och upprörd och jag vände mig om och sa att jag försöker så gott jag kan och hon svarade "Mm, jag ser det!" Kort därefter var passet slut och jag grät hela vägen hem. Jag var så upprörd över att hon behandlat mig med så dålig attityd hela natten. Jag hade inte behövt skriva till chefen och berätta men jag ville stå uppför de stackars killarna i köket som dagligen blev kränkta av henne. Dessvärre satte det mig i deras situation, något jag definitivt inte ville vara i. När jag väl kom hem grät jag ännu mer och var helt förstörd. Jag såg bara framför mig hur hon kommande natt och natten därpå skulle fortsätta ha en elak attityd mot mig och låta mig göra all skitgöra som bestraffning. Jag bestämde mig direkt att jag inte skulle gå tillbaka dit. Tanken av det gav mig ångest och jag började hyperventilera. Jag har aldrig varit så rädd eller obekväm i någons närvaro som jag var i hennes. Jag valde att ringa chefen och säga upp mig. Han svarade "Okej, när tänker du sluta?" Jag svarade omedelbart och förklarade att jag inte tänker arbeta i en miljö där jag känner mig obekväm eller med en manager som varje natt behandlar folk med dålig och kränkande attityd. Han svarade "Okej, så du ger mig ingen tid alltså? Jag förklarade återigen läget och att jag inte har lust att gå till jobb med magknip och lämna i tårar. Han svarade "Okej, då får du ta hand om dig själv. Hej då" Jag blev så himla förvånad och chockerad! Denna man hade för ett par veckor sedan erbjudit mig en position som manager och när jag tackade nej och sa att jag inte kommer stanna under en längre period i köket då jag vill ha ett dagtidsarbete så erbjöd han mig en heltidstjänst på ett utav hans caféer. Samma man blev alltså förbannad över att jag sa upp mig och försökte inte på något sätt lösa situationen genom att erbjuda att vi alla kunde ha ett möta eller på något sätt försöka lösa det annorlunda. Jag kände mig så himla sviken och då insåg jag att jag gjorde rätt beslut. Jag tänker aldrig arbeta för ett företag där managern kränker de anställda och chefen aktivt väljer att inte göra något åt det.
Det finns så himla mycket mer detaljer kring detta men jag inser också att jag skrivit ett oerhört långt blogginlägg och tänker därför runda av nu. Det var ett stort och tungt beslut att säga upp mig då jag tyckte det var ett väldigt roligt arbete, jag trivdes med att göra smörgåsar men arbetsmiljön var inte hållbar. Nattskift var inte heller något jag övervägt men jag hade nog kunnat fortsätta om miljön var bra, för jag trivdes trots allt med arbetsuppgifterna. Jag var fast besluten om att jag skulle säga upp mig direkt när hon började behandla mig illa då jag sett under flera veckor hur hon successivt bara behandlat personalen värre och värre. Jag visste alltså redan vad som väntade mig. Det var en stor lättnad när jag väl pratat med chefen även om jag var besviken. Nu behöver jag aldrig mer gå tillbaka dit. Jag är dock otroligt förvånad över att ingen rapporterat dem tidigare för hur dem behandlar sina anställda. Det är nackdelen med att vara backpackers, du har inte riktigt samma rättigheter och lika mycket att säga till om. Otroligt tragiskt! Hade detta hänt hemma i Sverige hade jag kunnat vända mig till facket och fått hjälp och vägledning. Nu är jag dock stressad över det faktum att jag är arbetslös. Det var ett drastiskt beslut och det satte både mig och Johnny i en position vi inte vill vara i. Nu får jag dessvärre förlita mig på honom vilket jag är otroligt obekväm med. Men jag antar livet ser ut så ibland. Som ett par är man också ett team och jag vet att han stöttar mig och backar upp mig i detta, något jag är otroligt tacksam över. Hade jag varit en backpacker och bott på hostel hade jag inte haft några andra alternativ än att gå dit oavsett hur det påverkade mig psykiskt. Men jag försöker vara positiv, jag hade möjlighet att lämna en miljö jag inte trivdes i och ett nytt arbete kommer att dyka upp. Det har gått lite mer än en vecka sedan jag sa upp mig för ett par dagar sedan fick jag meddelande av killen som skulle vara den efterträdande managern. Han uttryckte sin sorg över att jag beslutade mig för att lämna köket samt visade han sin tacksamhet över att jag stått uppför honom. Han sa att han var så ledsen att jag satt i denna situation bara för att han stod uppför mig. Jag pratade också med en annan kille från köket som berättade att sedan jag lämnade har hon inte sagt ett enda ord till någon. Dagen efter hade chefen tydligen kommit in och talat om för henne att jag kommer aldrig mer komma tillbaka till köket och hon låtsades tydligen bli förvånad. Han skulle tydligen också komma dit varje fredag och checka av med personalen att allt fungerar. Så min reaktion har gett resultat vilket glädjer mig så mycket. Jag fick tårar i ögonen när killen berättade att han hade så dåligt samvete över att jag slutat. Jag är bara så himla glad att det medfört en förbättring och att han inte längre får höra att han är värdelös. Det var värt det i slutändan med andra ord!
Hur som helst så blev jag anställd i köket och min position blev "sandwich hand". Köket är ett produktionskök som förser 13 olika caféer i centrala Melbourne med smörgåsar. Vi tillverkade olika smörgåsar och brödet vi använde var turkiskt bröd eller baguetter. Vi gjorde också bagels, engelsk muffins, wraps, sallader och yoghurt. Vi bakade alltså inte brödet utan fick det levererat från olika bagerier men vi var därefter ansvariga att fylla mackorna med diverse ingredienser. Jag blev snabbt ansvarig över sektionen som gjorde panini, wraps och rotibröd rullar. Detta var den största sektionen då jag också var ansvarig över fritösen och att fritera schnitzel, kycklingbitar, aubergine samt baconbitar.
Sidan om mig arbetade en kille som var ansvarig över frukostsektionen. Han stekte mängder av bacon och ägg och därefter gjorde han alla engelska muffins, bagels och yoghurts. Den tredje sektionen innehöll sallader samt glutenfria baguetter. På denna sektion jobbade en stackars fransk tjej som varje natt fick höra hur värdelös och dålig hon var. Den stackars tjejen stannade ofta hemma på grund av magknip och det var uppenbart varför, hon var så himla stressad och det syntes på henne. Redan när jag klev in i köket första natten fick jag lära mig hur min manager behandlar personer - väldigt respektlöst. Det tog inte många dagar efter att jag klev in i köket tills det att min manager valde att sparka den franska tjejen. Därmed blev jag ensam ansvarig över min sektion och jag hade knappt blivit varm i kläderna efter ett fåtal dagar.
Jag blev införstådd med att det var ett väldigt högt tempo i köket och att det gällde att prestera. Misstag fanns det varken tid eller utrymme för då ALLT vi gjorde var tidsbaserat. Sektionen jag var ansvarig över skulle ta högst tre timmar. Jag jobbade alltså på den sektionen mellan 1-4. Mellan 4 och 5 gjorde vi alla smörgåsar med det turkiska brödet och mellan 5 och 6 gjorde vi baguetter. Dessa tider förändras under tiden jag arbetade där och plötsligt skulle vi vara klara med min sektion på 2-2.5 h beroende på hur många nummer vi gjorde. Istället för att ha allt ute i bilen för leverans runt 6 skulle vi plötsligt ha det ute senast 5-5.10 beroende på hur många vi var i köket. Med andra ord krävdes det mer och mer av oss i köket. Den sista tiden var vi dock ganska många som arbetade där och därmed var det möjligt. Samtidigt som vi inte förstod varför det var sådan otrolig stress att få ut det tidigare än vad som var nödvändigt.
Majoriteten av tiden jag arbetade i köket har vi varit underbemannade och sprungit röven av oss för att få ut alla smörgåsar i tid. Detta har varit otroligt påfrestande. En vecka var vi tre personer och vi bör vara sex stycken, det var tuff vecka! Jag har stött på flertal personer som provjobbat men de har högst varit där ett par dagar innan dem valt att lämna. Detta på grund av den respektlösa behandlingen managerna har gett dem. Jag sa alltid till mig själv och de övriga arbetarna att om hon någonsin började behandla mig så eller tilltala mig på det sättet så kommer jag lämna. Sedan jag började arbeta där har jag nog stött på 7-8 olika personer som provjobbat. Samtliga personer har plötsligt inte dykt upp under arbetspasset, skickat ett sms i sista stund om att arbetat inte passar dem eller helt enkelt fått höra att dem inte behöver komma tillbaka igen.
Jag har som sagt varit lyckligt lottad då jag lärde mig väldigt fort hur jag skulle göra allt. När jag var på väg till jobb varje kväll spenderade jag tiden på spårvagnen med att läsa igenom vad de olika smörgåsarna innehöll. Jag dubbelkollade alltid fyra gånger att det var korrekt och därmed inte begå några misstag. Om jag mot förmodan gjorde något fel så var attityden från min manager väldigt bitter. Trots det faktum att jag ytterst få gånger faktiskt gjorde något misstag. Efter fem veckor blev jag tillfrågade om jag ville bli assisterande manager och därmed få betydligt mer ansvar. I det kom också möjligheten att bli sponsrad med visum vilket såklart är en fantastisk möjlighet då mitt nuvarande visum går ut i oktober. Trots dessa erbjudande valde jag att tacka nej då jag kände i mitt hjärta att detta inte kommer bli långvarigt, jag mådde inte psykiskt bra i den miljön. Istället skulle en kille ifrån ett utav caféerna börja i köket och bli den nya managern i samband med försäljning av köket.
Vi arbetade långa pass då vi var underbemannade. De första veckorna arbetade jag i snitt 44 h/veckan. Det var en stor omställning att börja arbeta natt och framförallt de timmarna vi arbetade. Jag började som sagt 1.00 och var därmed tvungen att stiga upp 23.20 då min spårvagn gick 00.15. Målet var att vi skulle sluta senast 9 men det skedde inte många gånger. Min fritid blev allt mindre och mindre vilket gjorde mig irriterad och det ledde till onödiga konflikter mellan mig och Johnny. Framåt slutet var vi plötsligt väldigt många i köket då det var chefens önskan. Han skulle nämligen sälja köket någon gång i juni och ville innan dessa bygga ett starkt team. Det var såklart för och nackdelar att vara så många, största nackdelen var att det blev färre timmar för oss alla. Min sista vecka jobbade jag drygt 5-6 h timmar per natt vilket är alldeles för lite.
Trots att min manager inte betedde sig illa mot mig så var det ingen trevlig arbetsmiljö. Jag pratade i princip inte med någon jag arbetade med för om vi började prata med varandra sa hon ofta åt oss att koncentrera oss på arbetet och jobba fortare. Det känns ganska tråkigt att träffa sina kollegor mer än sin partner men trots det knappt tilltala dem. Varje natt så fick någon av arbetarna höra hur värdelösa dem var, hon kunde skrika att hon hatade dem om personen i fråga gjorde ett misstag - exempelvis när en kille skar kycklingen fel. Hon hade helt enkelt en otroligt bitter attityd och ansåg sig ha rätten att säga vad hon ville till vederbörande utan att lägga närmre tanke på hur dessa personerna tog det. Att kränka någon och rent av utsätta dem för psykiska misshandel är definitivt inte ett okej beteende hos en person som ska ses som ansvarig.
Under min sista vecka i köket kom den före detta managern tillbaka för att arbeta ett par timmar, vi kan kalla henne X. Min nuvarande manager, låt oss kalla henne Y, och X kände varandra privat sedan innan och när X var tvungen att lämna köket pga hennes visum erbjöd hon tjänsten till hennes kockkompis, Y som tog över. Y har varit ansvarig i köket under snart två år. Hur som haver förändrades stämningen i köket otroligt mycket under de dagarna. Det kändes nästintill som X försökte bevisa något eller rent av sagt bara visa makten hon har för Y. Den nya killen som skulle bli manager började för ett par veckor sedan men dessvärre så märktes det tydligt att han inte var redo att ha sådant ansvar. Han gjorde många fel, vilket är helt okej enligt mig när man är ny. Som ni har förstått accepterar Y detta och han fick varje natt ta emot mycket elaka kommentarer. Den sista veckan skrek hon att han var värdelös, att han var "piece of shit" och när hon ifrågasatte något han gjort och han försvarade sig bad hon honom hålla käften. Jag blev otroligt upprörd att se henne behandla denna kille så dåligt så jag valde att vända mig till chefen. Jag berättade om läget och var otroligt rädd att detta senare skulle vändas emot mig. Nästa natt när jag kom till jobb kunde jag känna från det att Y klev in genom dörren att något var fel. Hon sa inte god morgon, det var visserligen ovanligt utan gick bara rakt in i köket. Killen jag brukade arbeta tillsammans med var sjuk och hon skulle istället hjälpa mig. Hon tilltalade mig knappt och om hon gjorde det var det med en otroligt taskig attityd. Det kändes som hon försökte leta efter fel och sätta dit mig för något. Jag förstod direkt att hon insett att det var jag som sagt åt chefen. Vill tillägga att han redan är medveten om situationen då tjejen som packar lådorna samt gör leveransen känt honom i 10 år och dagligen uppdaterar honom. Plötsligt säger hon åt X "Någon har skickat ett sms till chefen igår och klagat, men vi kan prata om det senare". Det kändes som en käftsmäll att hon stod sidan om mig och pratade om mig till X. Resten av natten var långt ifrån trevlig. För första gången under alla dessa veckor bad hon mig diska alltihop samt tvätta salladen, två arbeten som jag aldrig gjort tidigare och vanligtvis något killarna gör. Detta på grund av att jag kan mer eller mindre hela listen över saker vi förbereder inför morgondagen och killarna kan inget av detta. Det var uppenbart att hon gjorde detta för hon var förbannad på mig. När jag tvättade salladen stod hon sidan om sig och sa flertal gånger "Snabbare, snabbare, snabbare, du måste snurra handtagen snabbare eller inget händer!" Jag blev så irriterad och upprörd och jag vände mig om och sa att jag försöker så gott jag kan och hon svarade "Mm, jag ser det!" Kort därefter var passet slut och jag grät hela vägen hem. Jag var så upprörd över att hon behandlat mig med så dålig attityd hela natten. Jag hade inte behövt skriva till chefen och berätta men jag ville stå uppför de stackars killarna i köket som dagligen blev kränkta av henne. Dessvärre satte det mig i deras situation, något jag definitivt inte ville vara i. När jag väl kom hem grät jag ännu mer och var helt förstörd. Jag såg bara framför mig hur hon kommande natt och natten därpå skulle fortsätta ha en elak attityd mot mig och låta mig göra all skitgöra som bestraffning. Jag bestämde mig direkt att jag inte skulle gå tillbaka dit. Tanken av det gav mig ångest och jag började hyperventilera. Jag har aldrig varit så rädd eller obekväm i någons närvaro som jag var i hennes. Jag valde att ringa chefen och säga upp mig. Han svarade "Okej, när tänker du sluta?" Jag svarade omedelbart och förklarade att jag inte tänker arbeta i en miljö där jag känner mig obekväm eller med en manager som varje natt behandlar folk med dålig och kränkande attityd. Han svarade "Okej, så du ger mig ingen tid alltså? Jag förklarade återigen läget och att jag inte har lust att gå till jobb med magknip och lämna i tårar. Han svarade "Okej, då får du ta hand om dig själv. Hej då" Jag blev så himla förvånad och chockerad! Denna man hade för ett par veckor sedan erbjudit mig en position som manager och när jag tackade nej och sa att jag inte kommer stanna under en längre period i köket då jag vill ha ett dagtidsarbete så erbjöd han mig en heltidstjänst på ett utav hans caféer. Samma man blev alltså förbannad över att jag sa upp mig och försökte inte på något sätt lösa situationen genom att erbjuda att vi alla kunde ha ett möta eller på något sätt försöka lösa det annorlunda. Jag kände mig så himla sviken och då insåg jag att jag gjorde rätt beslut. Jag tänker aldrig arbeta för ett företag där managern kränker de anställda och chefen aktivt väljer att inte göra något åt det.
Det finns så himla mycket mer detaljer kring detta men jag inser också att jag skrivit ett oerhört långt blogginlägg och tänker därför runda av nu. Det var ett stort och tungt beslut att säga upp mig då jag tyckte det var ett väldigt roligt arbete, jag trivdes med att göra smörgåsar men arbetsmiljön var inte hållbar. Nattskift var inte heller något jag övervägt men jag hade nog kunnat fortsätta om miljön var bra, för jag trivdes trots allt med arbetsuppgifterna. Jag var fast besluten om att jag skulle säga upp mig direkt när hon började behandla mig illa då jag sett under flera veckor hur hon successivt bara behandlat personalen värre och värre. Jag visste alltså redan vad som väntade mig. Det var en stor lättnad när jag väl pratat med chefen även om jag var besviken. Nu behöver jag aldrig mer gå tillbaka dit. Jag är dock otroligt förvånad över att ingen rapporterat dem tidigare för hur dem behandlar sina anställda. Det är nackdelen med att vara backpackers, du har inte riktigt samma rättigheter och lika mycket att säga till om. Otroligt tragiskt! Hade detta hänt hemma i Sverige hade jag kunnat vända mig till facket och fått hjälp och vägledning. Nu är jag dock stressad över det faktum att jag är arbetslös. Det var ett drastiskt beslut och det satte både mig och Johnny i en position vi inte vill vara i. Nu får jag dessvärre förlita mig på honom vilket jag är otroligt obekväm med. Men jag antar livet ser ut så ibland. Som ett par är man också ett team och jag vet att han stöttar mig och backar upp mig i detta, något jag är otroligt tacksam över. Hade jag varit en backpacker och bott på hostel hade jag inte haft några andra alternativ än att gå dit oavsett hur det påverkade mig psykiskt. Men jag försöker vara positiv, jag hade möjlighet att lämna en miljö jag inte trivdes i och ett nytt arbete kommer att dyka upp. Det har gått lite mer än en vecka sedan jag sa upp mig för ett par dagar sedan fick jag meddelande av killen som skulle vara den efterträdande managern. Han uttryckte sin sorg över att jag beslutade mig för att lämna köket samt visade han sin tacksamhet över att jag stått uppför honom. Han sa att han var så ledsen att jag satt i denna situation bara för att han stod uppför mig. Jag pratade också med en annan kille från köket som berättade att sedan jag lämnade har hon inte sagt ett enda ord till någon. Dagen efter hade chefen tydligen kommit in och talat om för henne att jag kommer aldrig mer komma tillbaka till köket och hon låtsades tydligen bli förvånad. Han skulle tydligen också komma dit varje fredag och checka av med personalen att allt fungerar. Så min reaktion har gett resultat vilket glädjer mig så mycket. Jag fick tårar i ögonen när killen berättade att han hade så dåligt samvete över att jag slutat. Jag är bara så himla glad att det medfört en förbättring och att han inte längre får höra att han är värdelös. Det var värt det i slutändan med andra ord!
Kommentarer
Trackback
