Måndag 14/11. När klockan ringde 05:20 ville jag helst vända mig om och sova vidare. Regnet smattrade på fönsterrutan och när jag öppna persiennerna möttes jag av grått, mörkt och ruggigt väder. Jag tog mig dock till gymmet och promenerade dit likt en paranoid människa. Tittade över axeln konstant och kände mig ganska rädd. Varför? Tack vare boken "The girl on the train" som jag läste klart på söndagskvällen, spännande thriller men definitivt inte rätt bok att läsa om man är rädd för sin egen skugga. Jag hade planerat att åka till Zoo med flickorna men då regnet minst sagt var deprimerande fick vi ändra planerna. Jag och flickorna åt frukost tillsammans, jag passade på att duscha medan dem underhöll sig själva en stund. Jag måste återigen ge en stor eloge till Bella och Sadie som är så himla duktiga på att underhålla sig själva, leka fint tillsammans och var så pass uppfostrade och ordentlig att jag kan lämna dem ensamma en stund utan rädslan att dem ska hitta på massa bus eller bråka med varandra. Det värsta som kan hända, vilket sker varje dag, är att dem drar ut ungefär varenda sak dem kan hitta. Sedan leker dem med det i ungefär två sekunder och sliter sidan ut nästa låda med leksaker. Bella är väldigt duktig på att städa och plocka undan om man påminner henne men Sadie är ganska lat och frågar ofta Bella om hon kan göra det åt henne. Vi hoppade på spårvagnen och åkte ett par stationer bort till området Albert Park. Vi promenerade bort till biblioteket och var med på "story time" klockan 10.00. Vi kom dit en kvart för tidigt så vi fick snällt sitta och vänta. Ingen människa syntes på långa vägar så jag tänkte att det inte skulle komma särskilt många mammor och barn. Oj, vad fel jag hade! Strax innan tio så kom en våg av människor så varenda stol samt hela golvet var fyllda. Det var minst sagt en populär aktivitet hos barnfamiljerna. Under en halvtimme läste och sjöng en utav bibliotekarierna för barnen. Dessvärre kan jag ju inte en enda ramsa för barnen på engelska. Det avslutades med att flickorna fick rita en stund och jag letade frenetiskt efter en bok att låna. Fick tips om två böcker så lånade med mig dem, får se om jag börjar läsa dem eller ej. Sadie är verkligen ett otroligt glatt barn, hon skrattar hela tiden åt allt och ingenting. Vi hoppade återigen på spårvagnen och åkte ytterligare ett par stationer. En hyfsat lång promenad (för en fyra-och fem-åring) senare var vi framme vid nästa destination - Play Central. Detta motsvarar Busfabriken i Helsingborg men var väl i skala en tiondel så litet. Det är hyfsat nyöppnat så det var åtminstone väldigt fräscht. Flickorna hade så himla roligt och det bästa var att skjuta med bollarna. Det underhöll dem sig med i över en halvtimme, snacka om lättroade. Efter klättrat, åkt rutschkana, lekt i bollhavet, hoppat på studsmattan osv osv så gick vi vidare till en annan del av leklandet. Här hade dem byggt upp en liten affär och jag misstänker att flertal familjer skänkt gamla flingpaket, ketchupflaskor m.m då det fanns hur mycket som helst som barnen kunde stoppa i sina små kundvagnar. Självklart fanns en kassaapparat samt leksakspengar. Det fanns också ett kök så Bella serverade mig kaffe och pannkakor. Vi kom hem igen på eftermiddagen och då gjorde jag lite sysslor som tömma diskmaskinen, vika tvätta och allt sådant där som måste göras i ett hushåll. Vädret blev bättre så jag så att flickorna att jag behövde få komma ut på en promenad efter varit inomhus hela dagen. Sadie var inte alls sugen att hoppa i vagnen och till en början var Bella positiv men det dröjde förvånansvärt inte länge innan dem båda började gnälla. Vanligtvis är dem båda hur nöjda som helst att sitta i vagnen, vi går trots allt till dagis varje morgon vilket är en 45 minuter promenad. Hur som helst slog det mig där och då att en utav de jobbigaste saker med att jobba med barn är att det sällan visas uppskattning för allt det man gör. Det känns orättvist att spendera en hel dag med barnen och göra roliga saker och när jag frågar om en 45 minuters promenad blir det sura miner. Barn förstår inte riktigt det där med att kompromissa och att alla ska vara glada och nöjda i slutet av dagen. Barn tar definitivt saker föregivet och inser inte hur mycket tid, energi och planering det krävs för att göra en aktivitet så som att åka till ett lekland och då få sura miner när jag vill få något tillbaka känns trist. Men det kanske bara är så barn är, inte vet jag. Jag undrar om någon känner detsamma som jag eller om jag helt enkelt måste växa upp och inse att barn är inte så duktig på det där med att visa tacksamhet. Avslutade min kväll med en promenad runt sjön och pratandes med Johnny. På tal om uppskattning, herregud vad jag uppskattar att ha denna fina människa i mitt liv. Stackars människa som väldigt måste lyssna på mina bekymmer och tankar kring allt mellan himmel och jord. Han är definitivt den människa jag ventilerar allt med. Han har nog fått lite av mammas roll sedan jag lämnade Sverige.