Bloddonation - Ingen kan gör ALLT men alla kan göra NÅGOT!
Under flera års tid har jag velat bli en blodgivare men jag har inte varit i en position där det har varit möjligt. Det är ganska många krav för att få bli blodgivare. Har du exempelvis vistats i ett malariaområde måste du vänta sex månader innan du kan donera, har du haft en ny sexpartner måste du vänta tre månader, har du tatuerat dig måste du vänta sex månader och om du precis genomgått en förlossning måste du vänta nio månader. Nu befinner jag mig dock i en position där jag kan donera!
Varje gång man kommer in för att ge blod måste man fylla i en hälsodeklaration. Formuläret är utformat med ja/nej frågor och det är för att blodcentralen ska kunna bedöma om man är en lämplig donator eller inte. Hälsodeklarationen är viktigt för att det ska vara säkert för mig att donera blod men också vara säkert för patienten som får mitt blod. Man tar också blodtryck, mäter puls och får uppge sin längd och vikt.
Jag donerade blod för första gången i slutet av augusti och har nästa donation tillfälle bokat i slutet av november. Man måste vänta åtta veckor mellan donationstillfällena då det tar sex veckor för kroppen att återställa alla röda blodkroppar. Igår gjorde jag min första plasma donation. Plasma kan man donera varannan vecka då det bara tar 24 h för kroppen att återställa sig. Vilken fantastisk kropp jag har!
Att donera plasma tar lite längre tid än att donera blod. Man blir uppkopplad till en maskin, en så kallad plasmaseparator. Genom en nål i armvecket pumpas blod ut och in i plasmaseparatorn. Där centrifugering och filtrering separerar plasman från blodcellerna. Plasman samlas i en påse medan alla blodceller/blodet förs tillbaka in i kroppen. Hur häftigt?!
Jag påverkades varken av bloddonationen eller plasmadonationen. Det är viktigt att äta och framförallt dricka mycket innan och efter för att hjälpa kroppen att återställa sig. Den blodcentral jag besöker erbjuder massvis av fika och olika drycker under och efter besöket.
VISSTE DU ATT:
Blod som donerats kan bara användas upp till 42 dagar efter donationen gjorts. Dock går inget blod till spillo för det är sådan enorm brist på bloddonatorer i världen.
34% av all blod som doneras används för patienter med cancer samt patienter med blodsjukdomar.
Varje bloddonation du gör kan rädda livet på tre människor.
En av tre människor behöver en bloddonation under deras livstid.
En av trettio människor i Australien ger blod varje år, det är bara 3% av befolkningen.
Australien behöver mer än 25.000 donationer varje VECKA.
Jag är så otroligt glad att jag äntligen har börjat donera blod och det känns helt fantastiskt att jag kan hjälpa andra människor i nöd. Allt ifrån en mamma som går igenom en tuff förlossning och behöver blod till en annan människa som är med om en bilolycka och behöver bloddonation på grund av inre blödningar. Jag fick precis ett mail ifrån blodcentralen där det stod:"Genom att donera plasma hjälpte du till att låsa upp 18 olika livsgivande behandlingar, inklusive behandlingar för cancer, leukemi, trauma och brännskador." Tänk att jag kan hjälpa ett litet barn med leukemi!
En av tre människor behöver en bloddonation under deras livstid, majoritet av allt blod som doneras går till cancerpatienter. Tänk efter, vem i din närhet har haft en bloddonation? Vem i din närhet har cancer? Med hjälp av din donation kan du hjälpa dessa människor och flertal andra.
Börja donera idag - Ingen kan gör ALLT men alla kan göra NÅGOT!
VISSTE DU ATT:
Blod som donerats kan bara användas upp till 42 dagar efter donationen gjorts. Dock går inget blod till spillo för det är sådan enorm brist på bloddonatorer i världen.
34% av all blod som doneras används för patienter med cancer samt patienter med blodsjukdomar.
Varje bloddonation du gör kan rädda livet på tre människor.
En av tre människor behöver en bloddonation under deras livstid.
En av trettio människor i Australien ger blod varje år, det är bara 3% av befolkningen.
Australien behöver mer än 25.000 donationer varje VECKA.
Jag är så otroligt glad att jag äntligen har börjat donera blod och det känns helt fantastiskt att jag kan hjälpa andra människor i nöd. Allt ifrån en mamma som går igenom en tuff förlossning och behöver blod till en annan människa som är med om en bilolycka och behöver bloddonation på grund av inre blödningar. Jag fick precis ett mail ifrån blodcentralen där det stod:"Genom att donera plasma hjälpte du till att låsa upp 18 olika livsgivande behandlingar, inklusive behandlingar för cancer, leukemi, trauma och brännskador." Tänk att jag kan hjälpa ett litet barn med leukemi!
En av tre människor behöver en bloddonation under deras livstid, majoritet av allt blod som doneras går till cancerpatienter. Tänk efter, vem i din närhet har haft en bloddonation? Vem i din närhet har cancer? Med hjälp av din donation kan du hjälpa dessa människor och flertal andra.
Börja donera idag - Ingen kan gör ALLT men alla kan göra NÅGOT!
Sandringham
Hela helgen har bjudit på fantastiskt fint väder! Jag är så otroligt trött på vinter och kyla. Tro det eller ej, men det blir faktiskt kallt i Melbourne under vintern. Vi har haft ett par morgnar när det varit nollgradigt och frost på bilrutan. Trots att temperaturen oftast ligger någonstans mellan 10-15 grader så känns det betydligt kallare på grund av dem isiga vindarna som sveper in från Antarktis. Det värsta måste dock vara att isoleringen i de flesta husen är fruktansvärt dålig, kylan åker rakt igenom väggarna! Under vintern har jag sovit i långarmad pyjamas, tjocktröja, tjocka raggsockor, vintertäcke samt en tjock filt. Jag är så van ifrån Sverige att husen alltid är varma och elementen lämnas på dygnet runt. Det gör man inte här. Här startar man värmen när man kommer hem och stänger av den när man går hemifrån. Ni kan ju tänka hur många gånger jag fått höra:"Men du kommer ju från Sverige, du borde klara av kylan!"
Nu är dock våren här och jag njuter varje minut av att slippa frysa. Idag är det faktiskt 28 grader! Det har hänt så mycket under de 2.5 veckorna jag var i Sverige, det är så mycket grönare överallt! Vi ställde också om klockan under helgen så nu njuter vi av att det är ljust längre på kvällarna.
Igår körde vi ner till Sandringham, det är en stad söder om Melbourne längs kusten, ungefär 3.4 mil ifrån var vi bor. Vi tog med oss smörgåsar och vattenmelon och spenderade eftermiddagen i solen. Vi hittade en hundvänlig strand och Francis fick äntligen möjlighet att gräva i sanden och bada. Han älskade det! Vi har varit på stranden en gång tidigare så han kunde få känna på att gå i sanden, det är viktigt att introducera sin valp för nya underlag sa det inte blir skrämmande när dem blir äldre, det var dock under vintern. Det var så blåsigt så han fick fullt med sand i ögonen och det var iskallt i vattnet, ingen lyckad upplevelse.
Sista helgen i juli, mitt i vintern.
Vi lyckades få en del av stranden som var lite avskilt ifrån människor så vi kunde knäppa av kopplet. Om Francis ser något spännande så kommer han garanterat springa emot det och även om vi ropar kommer han inte tillbaka. Eller i somliga fall gör han det men då det är som rysk roulette om han lyssnar eller inte vill vi inte riskera något. Vi har honom alltid kopplad förutom om vi är ensamma eller om det är långt avstånd till människor och framförallt andra hundar. Francis skulle aldrig skada någon men han hoppar när han är exalterad vilket såklart är skrämmande. Han verkligen älskar alla andra hundar men då han är en valp kan han leka ganska "tufft" och många hundar uppskattar inte det, så för allas bästa har vi honom kopplad.
Det gick dock bra att ha honom lös, vi slängde tennisbollar som han hämtade i vattnet och grävde ner i sanden. Han såg ut som en våt råtta när vi gick därifrån och hans päls var full med sand. Vi gick också förbi en hundstrand, det var så många hundar som sprang lösa och lekte. Francis var kopplad men han slet som aldrig förr i hopp om att komma loss. Jag ser framemot den dagen när Francis är lite äldre och förhoppningsvis mycket lugnare runt andra hundar. Det vore så härligt att kunna ha honom utan koppel och veta att han inte springer iväg så fort han ser en annan hund.
Råtta eller en våt hund? Francis la sig raklång i all tång, USCH!
Nu är dock våren här och jag njuter varje minut av att slippa frysa. Idag är det faktiskt 28 grader! Det har hänt så mycket under de 2.5 veckorna jag var i Sverige, det är så mycket grönare överallt! Vi ställde också om klockan under helgen så nu njuter vi av att det är ljust längre på kvällarna.
Igår körde vi ner till Sandringham, det är en stad söder om Melbourne längs kusten, ungefär 3.4 mil ifrån var vi bor. Vi tog med oss smörgåsar och vattenmelon och spenderade eftermiddagen i solen. Vi hittade en hundvänlig strand och Francis fick äntligen möjlighet att gräva i sanden och bada. Han älskade det! Vi har varit på stranden en gång tidigare så han kunde få känna på att gå i sanden, det är viktigt att introducera sin valp för nya underlag sa det inte blir skrämmande när dem blir äldre, det var dock under vintern. Det var så blåsigt så han fick fullt med sand i ögonen och det var iskallt i vattnet, ingen lyckad upplevelse.
Sista helgen i juli, mitt i vintern.
Vi lyckades få en del av stranden som var lite avskilt ifrån människor så vi kunde knäppa av kopplet. Om Francis ser något spännande så kommer han garanterat springa emot det och även om vi ropar kommer han inte tillbaka. Eller i somliga fall gör han det men då det är som rysk roulette om han lyssnar eller inte vill vi inte riskera något. Vi har honom alltid kopplad förutom om vi är ensamma eller om det är långt avstånd till människor och framförallt andra hundar. Francis skulle aldrig skada någon men han hoppar när han är exalterad vilket såklart är skrämmande. Han verkligen älskar alla andra hundar men då han är en valp kan han leka ganska "tufft" och många hundar uppskattar inte det, så för allas bästa har vi honom kopplad.
Det gick dock bra att ha honom lös, vi slängde tennisbollar som han hämtade i vattnet och grävde ner i sanden. Han såg ut som en våt råtta när vi gick därifrån och hans päls var full med sand. Vi gick också förbi en hundstrand, det var så många hundar som sprang lösa och lekte. Francis var kopplad men han slet som aldrig förr i hopp om att komma loss. Jag ser framemot den dagen när Francis är lite äldre och förhoppningsvis mycket lugnare runt andra hundar. Det vore så härligt att kunna ha honom utan koppel och veta att han inte springer iväg så fort han ser en annan hund.
Råtta eller en våt hund? Francis la sig raklång i all tång, USCH!Det är okej att inte vara okej.
Tjugoandre oktober tvåtusensjutton. Två har passerat sedan jag klev av flygplanet och inhalerade den australiensiska luften. Det känns smått surrealistiskt hur fort tiden har gått och framförallt de senaste senaste tio månaderna. Det nästintill skrämmer mig hur vi med stormsteg närmar oss slutet av 2017. Ett nytt år är snart här, en möjlighet att starta något nytt. De sista månaderna av detta året ska jag ägna åt att försöka bygga upp mig själv psykiskt och en gång för alla ta itu med allt det mörka som jagat mig de senaste fem åren. För två veckor sedan började jag träffa en psykolog och vi har nu påbörjat en terapi som kallas EFT vilket står för Emotionell FrihetsTeknik. Dessa vågor av känslor som jag känner inombords är inget nytt, det är bara ett tecken att mitt hjärta svämmar över och jag behöver helt enkelt få ut allting. Jag hoppas att denna terapi kommer hjälpa mig att hantera alla de känslor och att jag förhoppningsvis kommer må betydligt mycket bättre psykiskt.
Det fyra senaste veckorna har varit de tyngsta veckorna på väldigt länge. Jag har gråtit otroligt mycket och jag har slagits mot denna enorma ensamhet jag känner för tillfället. Kort efter att vi kom tillbaka från vår Europaresa åkte Johnny till Darwin för att jobba i gruvan. Detta har varit en enorm omställning och påfrestning för mig. När jag och Johnny började träffas arbetade han också i gruvan och var iväg tre veckor och sedan hemma nio dagar. Just nu är han iväg och arbetar fyra veckor och hemma sex dagar. Det är svårt att sätta ord på den smärta jag har inombords över att behöva vara ifrån den människa jag vill ha närmast. Ensamheten äter upp mig inombords och jag avskyr att varje eftermiddag komma hem till en tom en lägenheten och gå och lägga mig ensam i en kall säng varje natt. Jag trodde inte att flytten till Australien skulle påverka mig så mycket men i nuläget känns det väldigt surrealistiskt att jag ska bo här för resten av mitt liv.
Det viktigaste för mig just nu är bygga en grund som jag kan stå stabilt på. En grund där jag känner mig trygg och bekväm. Att finna vänner och känna gemenskap med andra är något som tar lång tid, det sker inte över en natt. Lyckligtvis har jag funnit ett par svenska tjejer som också är här på partnervisum. Det känns skönt att dela samma erfarenhet med andra. För vi alla befinner oss i samma situationen. Vi alla har lämnat Sverige, får trygghet, våra familjer och vår vänner. Ingen sa att skulle bli enkelt men ingen sa att skulle bli såhär tufft. Men jag är hoppfull och jag vet att något bättre väntar.
Australien är ett stort land och jag befinner mig hela vägen ner i söder medan han befinner sig på andra änden, hela vägen upp i norr. Det skulle ta mig sjuhundratjugonio timmar att gå hela vägen upp till Darwin. Varje månad spenderar vi fyra veckor ifrån varandra innan vi har sex dagar tillsammans. Det smärtar inombords varje gång han åker, det blir inte lättare med tiden. Det finns så mycket tid att låta tankar ta över. Så mycket tomrum som väntar på att bli förbrukad. Det känns som jag sitter fast på en tågstation och bara väntar, väntar och väntar fördjävulskt. Frustrationen över maktlösheten att det inte finns något att göra åt situationen i nuläget. Avståndet känns så långt när jag inser att månen stiger bakom skyskraporna framför mig men hos honom lyser solen fortfarande starkt, vi delar inte ens samma solnedgång. Jag försöker innerligt att leva här och nu, men när han inte är här, så är det bästa som sker nu enbart mediokert. Jag behöver honom vid min sida för att känna mig hel.
De jag nämnde ovan är en stor faktor till varför jag har börjat träffa en psykolog. För att helt enkelt lära mig hantera situationen som jag befinner mig i just nu. Lära mig leva med saknaden och ensamheten. Bygga upp mig själv till att bli självständig och inte beroende av någon annan för att psykiskt kunna fungera. Utöver detta har vi även diskuterade mycket av det som hänt de senaste fem åren. Allt det där mörka och tunga som jag aldrig riktigt har tagit itu med. Allt som går hand i hand och skapar en dålig cirkel. Men nu får det vara slut på det. Nu är det dags att bygga upp mig själv till något starkare än vad jag varit förut. Det är dags för en förändring.
Otrohet och självhat. Förlåt att jag lät honom använde dig som en leksak i hopp om att han återigen skulle bli kär i dig. Men det var han som gjorde fel, han utnyttjade dig när du var som mest sårbar och tog den delen av dig som han ville ha. Han var inte intresserad av den kärlek du gav honom, han ville bara ha dig fysiskt och när du grät av smärtan att du inte kunde ha honom nära smällde han igen bildörren och åkte, om och om igen. Jag önskar att du slapp smärtan av att somna varje natt mot en våt kudde, fylld av salta tårar. Men de tårar som rann var inte av sorg och besvikelse över att du tog min livsglädje och kärlek ifrån mig. Tårarna som rann var när jag såg mig själv i spegeln och insåg hur mycket jag misshandlade mig själv för att behandla dig som en kunglighet. Jag vet att det är lätt att vara svartsjuk när någon ljugit dig rakt upp i ansiktet gång på gång. Men straffa inte nästa person som kommer in i ditt liv för hans misstag. Jag är så ledsen att hans brist på tillit har fått ditt självförtroende att fullständigt försvinna. Han värdesatte inte dig och han blundade för alla de fina egenskaper du har som gör dig till den fantastiska människa du är. Jag önskar att jag hade kunnat vara stark nog att bygga upp dig när du hatade dig själv som mest. Jag önskar att jag kunde få bort de mörka tankarna du hade om att du var bra nog. Jag lovar att jag en dag ska hålla dig i handen och hjälpa dig upp. Jag lovar att jag en dag ska få dig att inse hur fantastisk du är. Du är värdefull och du förtjänar riktig kärlek, inte ett destruktiv förhållande där lögner och utnyttjade är grunden.
2011 - Kort innan jag fick veta om otroheten.
Självskadebeteende och ätstörningar. Förlåt att jag fick dig att tro att han skulle komma tillbaka och älska dig mer om du svalt dig själv och gick ner i vikt. Förlåt att jag fick dig att tro att det var något fel din kropp. Förlåt för alla milslånga promenader jag tvingat dig ut på sent på kvällen så du kan somna direkt utan att behöva kämpa mot alla hjärnspöken. Jag vet att det gör ont att natt efter natt behöva somna med tårfyllda ögon på grund av den psykiska smärtan du känner. Förlåt för alla de gånger jag tvingade dig raka vägen upp till sängen utan middag i magen. Du förtjänade inte att gå och lägga dig med en tom mage efter timmar av fysisk ansträngning. Jag trodde att jag gjorde dig en tjänst och jag trodde att du skulle börja älska dig själv mer efter alla de kilona du gick ner. Förlåt för alla tidiga vinter morgnar när jag tvingat dig upp på promenader i snön för att du ska kunna äta frukost med gott samvete. Jag är så ledsen att jag sa till dig att du måste kompensera för allt det du äter annars är du inte värd det.
2012/2013 när alla påpekade vilken smal och fin kropp jag hade utan vetskapen om hur jag behandlade min kropp.
Jag önskar att jag hade förstått att du för eller senare inte skulle klara av denna fysiska påfrestning och att hetsätningar skulle bli den bästa vän. Jag är ledsen för den skamfyllda känslan du hade när du sent på kvällarna stod och åt kall mat från kylskåpet medan resten av familjen låg och sov och slapp bevittna ditt ätstörda beteende. Jag är ledsen för att gånger du suttit på toaletten och gråtit av magsmärta efter ätit alldeles för mycket mat under ett kort tidsspann. Förlåt för alla gånger jag fått dig äta en obehaglig mängd mat och därefter tvingat dig trycka fingrarna i halsen över toaletten. Jag önskar att du slapp blodsmaken i halsen, ett avtryck av alla den magsyra som strömmats upp i din mun. Bultade huvudvärk och rödsprängda ögon. Jag är så otroligt ledsen över hur illa jag har behandlat dig under så många år. Jag önskar att jag hade samarbetat med dig istället för att jobba emot dig. Jag önskar att jag hade lyssnat på dig när du grät och skrek att jag skulle sluta misshandla dig. Det kommer ta ett par år innan du slutar misshandla din kropp men jag lovar att jag aldrig ska få dig att falla tillbaka dit, oavsett hur stark din ångest är. Den plågande ångesten är enbart ett tecken på rädsla, den kan inte döda dig. Stå emot!
April 2015 när jag kräkte varenda dag för att lindra ångesten.
Våldtäkt. Förlåt att jag skuldbelade dig för hans handlingar. Det var inte ditt fel. Att gå hem med någon innebär inte att personen har rätt att göra saker mot din vilja. Han kommer utnyttja ditt tillstånd och han kommer skada dig. Det kommer att göra förbannat ont och han kommer inte lyssna när du säger nej. Han kommer tro att ditt skrik var av njutning och inte av smärta, han kommer ta i hårdare och inte ens alkoholen som rinner genom ditt blod kommer kunna bedöva smärtan du känner. Han kommer fråga om han får lov att strypa dig och du kommer i ren panik säga nej men kort därefter kommer hans vidrig händer läggas som ett halsband över din hals. Det kommer bli tungt att andas men försöka att slappna av, det är snart över. Förlåt att jag fick dig att känna dig skamsen när du sprang hem den morgonen i dina vita shorts som nu hade stora röda fläckar, jag vet att du skämdes av rädslan att möta någon som skulle tro att du fått mens, för hur skulle dem veta att blodet var ett resultat av hans aggressiva fingrar. Förlåt att jag fick dig bära en jacka mitt i sommaren för att täcka över bitmärken, illröda rivmärken och blåmärkena runt dina bröst så ingen skulle bevittna eller ifrågasätta det. Jag är så ledsen för den psykiska och fysiska smärta du fick utstå den natten. Jag vet att du kommer rygga tillbaka nästa gång en man stryker sin hand över ditt hår av rädslan att han ska rycka tag och lämna din hårbotten om. Jag vet att du kommer känna dig obekväm nästa gång en man ligger naken sidan om dig, likaså mannen efter honom. Det kommer ta tid innan du kommer vara bekväm att ha någon intill dig igen utan rädslan att han skada dig. Det är okej att börja gråta även om det kommer få nästa kille att känna sig obekväm. Att gråta innebär inte att du är konstig eller störd. Det innebär bara att en människa en gång bröt sig in hos dig utan att du gav tillåtelse och det medför smärta när du återigen befinner dig i en utsatt situation. Blåmärkena på dina bröst kommer sakta försvinna, likaså bitmärkena på din hals och axel. Minnena kommer dock finnas kvar på din näthinna och scenariot kommer att spelas upp, om och om igen. Men precis som rivsåren längs din rygg kommer även minnen att blekna. Du kommer att lära dig att leva med det. Du kommer uppskatta ha en man nära dig igen och du kommer våga slappna av när han lägger sina armar runt dig.
Juni 2014.
Otrohet och självhat. Förlåt att jag lät honom använde dig som en leksak i hopp om att han återigen skulle bli kär i dig. Men det var han som gjorde fel, han utnyttjade dig när du var som mest sårbar och tog den delen av dig som han ville ha. Han var inte intresserad av den kärlek du gav honom, han ville bara ha dig fysiskt och när du grät av smärtan att du inte kunde ha honom nära smällde han igen bildörren och åkte, om och om igen. Jag önskar att du slapp smärtan av att somna varje natt mot en våt kudde, fylld av salta tårar. Men de tårar som rann var inte av sorg och besvikelse över att du tog min livsglädje och kärlek ifrån mig. Tårarna som rann var när jag såg mig själv i spegeln och insåg hur mycket jag misshandlade mig själv för att behandla dig som en kunglighet. Jag vet att det är lätt att vara svartsjuk när någon ljugit dig rakt upp i ansiktet gång på gång. Men straffa inte nästa person som kommer in i ditt liv för hans misstag. Jag är så ledsen att hans brist på tillit har fått ditt självförtroende att fullständigt försvinna. Han värdesatte inte dig och han blundade för alla de fina egenskaper du har som gör dig till den fantastiska människa du är. Jag önskar att jag hade kunnat vara stark nog att bygga upp dig när du hatade dig själv som mest. Jag önskar att jag kunde få bort de mörka tankarna du hade om att du var bra nog. Jag lovar att jag en dag ska hålla dig i handen och hjälpa dig upp. Jag lovar att jag en dag ska få dig att inse hur fantastisk du är. Du är värdefull och du förtjänar riktig kärlek, inte ett destruktiv förhållande där lögner och utnyttjade är grunden.
2011 - Kort innan jag fick veta om otroheten.
Självskadebeteende och ätstörningar. Förlåt att jag fick dig att tro att han skulle komma tillbaka och älska dig mer om du svalt dig själv och gick ner i vikt. Förlåt att jag fick dig att tro att det var något fel din kropp. Förlåt för alla milslånga promenader jag tvingat dig ut på sent på kvällen så du kan somna direkt utan att behöva kämpa mot alla hjärnspöken. Jag vet att det gör ont att natt efter natt behöva somna med tårfyllda ögon på grund av den psykiska smärtan du känner. Förlåt för alla de gånger jag tvingade dig raka vägen upp till sängen utan middag i magen. Du förtjänade inte att gå och lägga dig med en tom mage efter timmar av fysisk ansträngning. Jag trodde att jag gjorde dig en tjänst och jag trodde att du skulle börja älska dig själv mer efter alla de kilona du gick ner. Förlåt för alla tidiga vinter morgnar när jag tvingat dig upp på promenader i snön för att du ska kunna äta frukost med gott samvete. Jag är så ledsen att jag sa till dig att du måste kompensera för allt det du äter annars är du inte värd det.
2012/2013 när alla påpekade vilken smal och fin kropp jag hade utan vetskapen om hur jag behandlade min kropp.
Jag önskar att jag hade förstått att du för eller senare inte skulle klara av denna fysiska påfrestning och att hetsätningar skulle bli den bästa vän. Jag är ledsen för den skamfyllda känslan du hade när du sent på kvällarna stod och åt kall mat från kylskåpet medan resten av familjen låg och sov och slapp bevittna ditt ätstörda beteende. Jag är ledsen för att gånger du suttit på toaletten och gråtit av magsmärta efter ätit alldeles för mycket mat under ett kort tidsspann. Förlåt för alla gånger jag fått dig äta en obehaglig mängd mat och därefter tvingat dig trycka fingrarna i halsen över toaletten. Jag önskar att du slapp blodsmaken i halsen, ett avtryck av alla den magsyra som strömmats upp i din mun. Bultade huvudvärk och rödsprängda ögon. Jag är så otroligt ledsen över hur illa jag har behandlat dig under så många år. Jag önskar att jag hade samarbetat med dig istället för att jobba emot dig. Jag önskar att jag hade lyssnat på dig när du grät och skrek att jag skulle sluta misshandla dig. Det kommer ta ett par år innan du slutar misshandla din kropp men jag lovar att jag aldrig ska få dig att falla tillbaka dit, oavsett hur stark din ångest är. Den plågande ångesten är enbart ett tecken på rädsla, den kan inte döda dig. Stå emot!
April 2015 när jag kräkte varenda dag för att lindra ångesten.
Våldtäkt. Förlåt att jag skuldbelade dig för hans handlingar. Det var inte ditt fel. Att gå hem med någon innebär inte att personen har rätt att göra saker mot din vilja. Han kommer utnyttja ditt tillstånd och han kommer skada dig. Det kommer att göra förbannat ont och han kommer inte lyssna när du säger nej. Han kommer tro att ditt skrik var av njutning och inte av smärta, han kommer ta i hårdare och inte ens alkoholen som rinner genom ditt blod kommer kunna bedöva smärtan du känner. Han kommer fråga om han får lov att strypa dig och du kommer i ren panik säga nej men kort därefter kommer hans vidrig händer läggas som ett halsband över din hals. Det kommer bli tungt att andas men försöka att slappna av, det är snart över. Förlåt att jag fick dig att känna dig skamsen när du sprang hem den morgonen i dina vita shorts som nu hade stora röda fläckar, jag vet att du skämdes av rädslan att möta någon som skulle tro att du fått mens, för hur skulle dem veta att blodet var ett resultat av hans aggressiva fingrar. Förlåt att jag fick dig bära en jacka mitt i sommaren för att täcka över bitmärken, illröda rivmärken och blåmärkena runt dina bröst så ingen skulle bevittna eller ifrågasätta det. Jag är så ledsen för den psykiska och fysiska smärta du fick utstå den natten. Jag vet att du kommer rygga tillbaka nästa gång en man stryker sin hand över ditt hår av rädslan att han ska rycka tag och lämna din hårbotten om. Jag vet att du kommer känna dig obekväm nästa gång en man ligger naken sidan om dig, likaså mannen efter honom. Det kommer ta tid innan du kommer vara bekväm att ha någon intill dig igen utan rädslan att han skada dig. Det är okej att börja gråta även om det kommer få nästa kille att känna sig obekväm. Att gråta innebär inte att du är konstig eller störd. Det innebär bara att en människa en gång bröt sig in hos dig utan att du gav tillåtelse och det medför smärta när du återigen befinner dig i en utsatt situation. Blåmärkena på dina bröst kommer sakta försvinna, likaså bitmärkena på din hals och axel. Minnena kommer dock finnas kvar på din näthinna och scenariot kommer att spelas upp, om och om igen. Men precis som rivsåren längs din rygg kommer även minnen att blekna. Du kommer att lära dig att leva med det. Du kommer uppskatta ha en man nära dig igen och du kommer våga slappna av när han lägger sina armar runt dig.
Juni 2014.East coast roadtrip [#3] – Port Stephens
Port Stephens 4/1 - 6/1
Bilturen från Blue Mountains till Port Stephens tog drygt 3.5 timme. Johnny ringde runt till flertal olika campingplatser men dessvärre var alla fullbokade, lyckligtvis hittade vi en campingplats i området Anna Bay som låg 10 minuter från Port Stephens. Vi kom fram strax efter fem på eftermiddagen och började då sätta upp tältet och försöka komma i ordning innan det var dags att förbereda middagen. Stor glädje över att campingplatsen hade en grill! Campingplatsen var hyfsat stor med mycket utrymme för tält och husvagnar, det fanns också ett flertal stugor. Eller stuga är fel ord, det var husvagnar med permanenta annex, det gick alltså inte att förflytta husvagnarna då det fanns en tillbyggnad utanför som liknande en stuga. Det påminde lite om ett koloniområde då dessa husvagnar/annex/stugor inte var till uthyrning utan folks "sommarstugor." Såg dock ut som en del bodde där permanent baserat på all skit det hade liggande högt och lågt runtomkring huset. Till middag grillade vi korv och jag fick för första gången vara ansvarig. Varför är det mer eller mindre alltid mannen som är ansvarig för grillen och kvinnan ordnar med allt som hör till? Jag är ju mästare på att grilla korv! Värt att tillägga att det var fantastiskt härligt att kunna diska under rinnande vatten istället för att använda våtservetter.
Första natten i Port Stephens vräkte regnet ner och vi båda var förvånade över att det inte läckte in. Tältet må ha varit dyrt men när man ska vara iväg så pass länge är kvalitet viktigt, vill inte ens föreställa mig hur det skulle gå om vi plötsligt hade vaknat upp till att det var en pöl sidan om madrassen. Fantastiskt skönt att kunna ta en lång och varm dusch efter frukosten och inte behöva betala 20 cent för varje tre minuter som vi var tvungna att göra i Merry Beach. Vi bestämde oss för att boka en extra natt så vi kunde utforska området utan att stressa över att packa ihop och bege oss vidare.
Vi körde sedan till Nelson Bay och till ett information center för att se vad utbudet var av dagsutflykter och aktiviteter i området. Vi bokade in oss på "sandboarding" och körde bort till "One Mile Beach" där vi hoppade på en buss som körde oss över sanddynorna till vår destination. Det var fantastiskt att åka över de stora sanddynorna, det kändes som vi var i öknen. Det var fortfarande lite blött och regnade lite smått då och då. Det stoppade dock inte oss från att försöka surfa ner längs sanddynorna. Jag har aldrig åkt snowboard men enligt Johnny går det inte att jämföra med sandboarding då du här åker rakt nerför baken och står barfota på brädan. Det var minst sagt bra träning att springa upp och nerför sanddynorna! Vi såg ett par med två tvillingar som var runt 2-3 år gamla, föräldrarna bar dem gång på gång uppför baken. Jag kunde knappt bära mig själv upp efter ett par vändor! Det var en rolig upplevelse men väldigt svårt, jag vågade mig inte på den största baken då jag var så rädd att ramla av och slå mig. Slå mig på sanden, känns som jag hade mycket att vara rädd för... Klumpig som jag var tappade jag brädan på min fot som svullnade upp rejält och blev blå och därmed avslutade vi vårt lilla äventyr i sanden.
Vi åt picknick vid stranden innan vi åkte vidare. Tidigare på morgonen när Johnny var och tvättade pratade han med en man ifrån området som högt rekommenderade oss att besöka "Toboggan Hill Park", han sa att det fanns massor av roligt att göra där. Mannen såg ut att vara runt 40 års ålder och om han rekommenderade det för oss så måste det ju vara något fantastiskt. Exalterade styrde vi mot Tobaggan Hill Park! Känslan av att vara exalterad försvann ganska omgående när vi stod i kön för att komma in och insåg att vi var ensamma i ett hav av barnfamiljer. Jag kollade skeptiskt mot Johnny och undrade vad han hade tagit med mig på. Vi gick in i parken och såg ett par karuseller samt toboggan karusellen. En toboggan är en släde/pulka och denna fick man då sitta i medan man åkte nerför en lång rutschkana som svängde hit och dit. När vi närmade oss mållinjen stod det massor av föräldrar med kameran i högsta hugg, redo att fotografera deras modiga barn som vågat sig nerför karusellen helt ensamma. Jag skämdes ganska mycket när jag kom i mål och killen som stod och kontrollerade att alla kom av var ett par år yngre än mig. Vilka fantastiska upplevelser och äventyr Johnny tar med mig på! Det som var absolut roligast var att skrämma Johnny när han var påväg ut från toaletten, han hoppade högt och det var hans straff för att ta med mig till en barnpark.
Resten av kvällen spenderade vi i Nelson Bay, promenerade längs hamnen och åt glass/våffla. Vill påminna att vi hade som nyårslöfte att inte äta socker på en månad. När vi beställde glassen sa Johnny "Ja, men vi sa aldrig vilken månad som skulle vara sockerfri!" När vi gick ifrån caféet ropade någon på Johnny, en gammal arbetskollega. Världen är bra liten när man springer in i folk på de mest otänkbara platserna. På vägen tillbaka till campingen åkte vi till en utkiksplats där vi kunde se utöver hela Port Stephens.
Hade lite svårt att bestämma vad vi ville äta till middag så det blev lite av varje. Pumpasoppa, kyckling, grillat bröd och champinjoner, sallad samt grönsaksstavar med dipp. Det sistnämnde var något vi åt i määängder under hela trippen! Vi hade ständigt paprika, morötter och selleri uppskuret i vår kylväska, himla bra snacks.
Första natten i Port Stephens vräkte regnet ner och vi båda var förvånade över att det inte läckte in. Tältet må ha varit dyrt men när man ska vara iväg så pass länge är kvalitet viktigt, vill inte ens föreställa mig hur det skulle gå om vi plötsligt hade vaknat upp till att det var en pöl sidan om madrassen. Fantastiskt skönt att kunna ta en lång och varm dusch efter frukosten och inte behöva betala 20 cent för varje tre minuter som vi var tvungna att göra i Merry Beach. Vi bestämde oss för att boka en extra natt så vi kunde utforska området utan att stressa över att packa ihop och bege oss vidare.
Vi körde sedan till Nelson Bay och till ett information center för att se vad utbudet var av dagsutflykter och aktiviteter i området. Vi bokade in oss på "sandboarding" och körde bort till "One Mile Beach" där vi hoppade på en buss som körde oss över sanddynorna till vår destination. Det var fantastiskt att åka över de stora sanddynorna, det kändes som vi var i öknen. Det var fortfarande lite blött och regnade lite smått då och då. Det stoppade dock inte oss från att försöka surfa ner längs sanddynorna. Jag har aldrig åkt snowboard men enligt Johnny går det inte att jämföra med sandboarding då du här åker rakt nerför baken och står barfota på brädan. Det var minst sagt bra träning att springa upp och nerför sanddynorna! Vi såg ett par med två tvillingar som var runt 2-3 år gamla, föräldrarna bar dem gång på gång uppför baken. Jag kunde knappt bära mig själv upp efter ett par vändor! Det var en rolig upplevelse men väldigt svårt, jag vågade mig inte på den största baken då jag var så rädd att ramla av och slå mig. Slå mig på sanden, känns som jag hade mycket att vara rädd för... Klumpig som jag var tappade jag brädan på min fot som svullnade upp rejält och blev blå och därmed avslutade vi vårt lilla äventyr i sanden.
Vi åt picknick vid stranden innan vi åkte vidare. Tidigare på morgonen när Johnny var och tvättade pratade han med en man ifrån området som högt rekommenderade oss att besöka "Toboggan Hill Park", han sa att det fanns massor av roligt att göra där. Mannen såg ut att vara runt 40 års ålder och om han rekommenderade det för oss så måste det ju vara något fantastiskt. Exalterade styrde vi mot Tobaggan Hill Park! Känslan av att vara exalterad försvann ganska omgående när vi stod i kön för att komma in och insåg att vi var ensamma i ett hav av barnfamiljer. Jag kollade skeptiskt mot Johnny och undrade vad han hade tagit med mig på. Vi gick in i parken och såg ett par karuseller samt toboggan karusellen. En toboggan är en släde/pulka och denna fick man då sitta i medan man åkte nerför en lång rutschkana som svängde hit och dit. När vi närmade oss mållinjen stod det massor av föräldrar med kameran i högsta hugg, redo att fotografera deras modiga barn som vågat sig nerför karusellen helt ensamma. Jag skämdes ganska mycket när jag kom i mål och killen som stod och kontrollerade att alla kom av var ett par år yngre än mig. Vilka fantastiska upplevelser och äventyr Johnny tar med mig på! Det som var absolut roligast var att skrämma Johnny när han var påväg ut från toaletten, han hoppade högt och det var hans straff för att ta med mig till en barnpark.
Resten av kvällen spenderade vi i Nelson Bay, promenerade längs hamnen och åt glass/våffla. Vill påminna att vi hade som nyårslöfte att inte äta socker på en månad. När vi beställde glassen sa Johnny "Ja, men vi sa aldrig vilken månad som skulle vara sockerfri!" När vi gick ifrån caféet ropade någon på Johnny, en gammal arbetskollega. Världen är bra liten när man springer in i folk på de mest otänkbara platserna. På vägen tillbaka till campingen åkte vi till en utkiksplats där vi kunde se utöver hela Port Stephens.
Hade lite svårt att bestämma vad vi ville äta till middag så det blev lite av varje. Pumpasoppa, kyckling, grillat bröd och champinjoner, sallad samt grönsaksstavar med dipp. Det sistnämnde var något vi åt i määängder under hela trippen! Vi hade ständigt paprika, morötter och selleri uppskuret i vår kylväska, himla bra snacks.International Hamburger Day - 28th of May
Den tjugoåttonde maj var det internationella hamburgare-dagen! Jag tycker att det poppar upp specifika dagar för alla olika måltider nu för tiden och det är vanligtvis inget jag firar. Men burgaredagen känns som att det borde vara obligatorisk att fira då hamburgare är något av det bästa jag vet när det kommer till mat. Jag har inte ätit ko, gris eller lamm sedan andra april och därför fick det bli en vegetarisk burgare där biffen var gjord på grönsaker. Hamburgaren innehöll också ägg, ost, tomat, friterad lök, jalapeno majonnäs samt rödbetsbröd. Det är alltså vanligt bröd men för att få den rosa färgen har dem tillsatt rödbetor. Johnnys bröd var svart och innehöll ätbart kålpulver. Vi beställde också sötpotatis pommes med smält ost, bacon och salladslök.
Förutom att detta stället serverade fantastiska hamburgare fanns det också en fisk med frusen yoghurt. Ni kan ju gissa vad vi hade som efterrätt. Därefter rullade vi båda ut från restaurangen, det var en bra frukost och lunch och det tog mååånga timmar innan det var ens kom på tal att äta middag.
Födelsedagsfirande och barnpassning
Hejsan hoppsan!
Nu har det gått ett par dagar sedan jag skrev sist så det är hög tid att jag uppdaterar igen. Jag vill väl påstå att det inte händer alltför mycket spännande saker i mitt liv i nuläget och därmed ser jag inte direkt någon mening med att skriva om mina dagar. Jag vet dock att det är väldigt uppskattat av mina farföräldrar så här följer en liten sammanfattning om vad som hänt sedan sist!
Våra dagar ser ungefär desamma ut... Jag har blivit en liten sjusovare och ligger gärna kvar i sängen till 08.30 medan Johnny helst kliver upp så fort det börjar ljusna utanför fönstret. Vi äter frukost tillsammans innan vi antingen promenerar eller cyklar bort till gymmet. Jag har slutat att göra styrkeprogrammet då jag tycker det är otroligt tråkigt och gör istället det jag tycker är roligt, fokuserar på en muskelgrupp och kör på tills musklerna värker. Johnny har valt att fortsätta med styrkeprogrammet och jag är så stolt över honom varje gång han pushar sig och kör tyngre. Nu är han tillbaka på samma vikter som han körde på innan vår semester! Det tar tid att bygga upp styrka och det går väldigt fort att tappa allting. När vi kom hem ifrån vår resa hade Johnny gått ner 8 kilo och nu har han gått upp 10 kilo, fantastiskt! Det är enkelt att tala om att tappa i vikt och vilken kamp det kan vara men det är inte enkelt att lägga på sig alla gånger heller, framförallt inte om man vill göra det under en längre period och därmed minimera risken att lägga på sig massa onödigt fett.
Jag har lagt dieten helt på hyllan och försöker istället tänka på mina portioner. Som jag nämnt tidigare, jag vet vad hälsosam mat är och vad kroppen behöver för att fungera. Jag behöver bara bli bättre på att inte äta för mycket samt sluta tröstäta när jag känner mig nere. Nu får vi se hur det funkar! Vi har börjat äta en hel del vit fisk och Johnny är så duktig på att tillaga den. Vit fisk tänker nog många är ganska smaklös och tråkig men med rätt kryddor blir det verkligen väldigt gott. Den senaste tiden har vi dock ätit ute ganska mycket och det har kanske inte blivit de mest hälsosamma alternativen. Allt är dock en balans, man ska få unna sig med. Att kunna leva ett normalt liv där man går ut och äter middag med vänner eller helt enkelt bara unnar sig en tallrik med glass en kväll.
Den tjugosjätte maj firade vi Nathans trettio årsdag på en restaurang i Southbank vid namn The Meat & Wine Co. Så himla skönt att bo i stan och kunna promenera till restaurangen på en kvart istället för att sitta fast i bilköer och leta parkeringsplatser i oändligheter. Då detta är en liten finare restaurang har dem middagssittningar vid två klockslag, antingen 17.30 eller 20.30 som vi valde. Nathans fru Ashley hade ordnat så vi hade ett privat rum, det var en ny upplevelse för min del. Jag har inte tidigare varit ute och ätit middag på en restaurang och blivit instängd i ett rum, jag sitter gärna ute bland allt folk. Hur som haver så var tog det en stund innan vi fick allt serverat och varmrätten kom in strax innan 22.00, väldigt sent med andra ord. Till förrätt delade jag och Johnny på världens godaste vitlöksbröd samt en rödbetssallad. Till varmrätt åt jag kyckling med citron och timjan potatis samt grönsaker och Johnny åt stek med pommes. Till efterrätt delade vi på en en choklad fondant samt en äppelpaj. Choklad fondanten var så himla god! Jag hade gärna besökt restaurangen igen enbart för vitlöksbröd och choklad efterrätten.
Starter: Sous-vide beets, whipped goat’s curd, quinoa crisp, puffed rice, heirloom tomato,
smoked yolk, charcoal salt, sorrel and garlic oil
Main: Supreme-cut chicken, Sumac, lemon thyme potatoes, greens, charred shallots and toum
New Yorker served with crunchy chips and mushroom sauce
Dessert: Fried apple pastry, apple toffee cream, sour apple gel, mascarpone ice cream and smoked maple syrup
Chocolate fondant, white chocolate and hazelnut centre, fior de latte ice cream, short bread biscuit and caramel nougatine
Dagen efter åkte jag hem till familjen Cham för att passa barnen. Jag kom dit runt tretiden och tog med alla pojkarna till parken. När jag bodde med pojkarna hade jag vanligtvis Hugo på sparkcykeln, Spencer på cykel, Austin cyklade ett fåtal gånger men oftast satt han i vagnen med Sully. Nu hade jag alla fyra på cyklar, dem växer så himla mycket. Kan inte förstå att Sully blir tre år om ett par veckor! Vi spelade basket, kastade med bollar och det tog inte lång tid innan första olyckan hände och vi fick vända om hemåt för att byta byxor på en utav pojkarna. Inte helt lätt att få med sig fyra pojkar hem igen, allt tar tid med barn. Bytte byxor och promenerade bort till nästa park. Hann vara där i två minuter innan Sully kissade i byxorna... Han har nyligen slutat använda blöja men olyckor sker fortfarande. Där och då bestämde jag att det är nog bäst om vi stannar hemma.
Jag och Spencer spelade spel medan Austin vilade tillsammans med Marli och Hugo och Sully tittade på teve. Vi åt fish and chips till middag och kort därefter lämnade Marli för ett födelsedagsfirande, hela anledningen till att jag var där. Pojkarna badade och därefter satt Spencer bänkade framför teven för att se när Essendon spelade sin match. Spencer är en riktig sportig liten kille och hans hjärta dunkar hårt för hans footy lag. Jag talar alltså om australiensk fotboll och det är lika populärt härnere som allsvenskan är för oss. Vanlig fotboll är inte överdrivet intressant för australiensarna.
Vid 20.30 gick pojkarna och la sig och jag slötittade på teve resten av kvällen samt fixade med massor av tvätt. Absolut inget jag behövde göra men om jag ser att något behövs göras hjälper jag gärna till. Strax innan 01.00 kom Marli och Alvin hem. Alvin körde mig till tågstationen då regnet fullkomligt vräkte ner. Nära 03.00 kom Johnny hem efter en middag tillsammans med sina killkompisar, ironiskt nog på samma restaurang som vi åt på kvällen innan. Det var mysigt att träffa pojkarna igen och spendera lite tid tillsammans med dem alla!
Den tjugosjätte maj firade vi Nathans trettio årsdag på en restaurang i Southbank vid namn The Meat & Wine Co. Så himla skönt att bo i stan och kunna promenera till restaurangen på en kvart istället för att sitta fast i bilköer och leta parkeringsplatser i oändligheter. Då detta är en liten finare restaurang har dem middagssittningar vid två klockslag, antingen 17.30 eller 20.30 som vi valde. Nathans fru Ashley hade ordnat så vi hade ett privat rum, det var en ny upplevelse för min del. Jag har inte tidigare varit ute och ätit middag på en restaurang och blivit instängd i ett rum, jag sitter gärna ute bland allt folk. Hur som haver så var tog det en stund innan vi fick allt serverat och varmrätten kom in strax innan 22.00, väldigt sent med andra ord. Till förrätt delade jag och Johnny på världens godaste vitlöksbröd samt en rödbetssallad. Till varmrätt åt jag kyckling med citron och timjan potatis samt grönsaker och Johnny åt stek med pommes. Till efterrätt delade vi på en en choklad fondant samt en äppelpaj. Choklad fondanten var så himla god! Jag hade gärna besökt restaurangen igen enbart för vitlöksbröd och choklad efterrätten.
Starter: Sous-vide beets, whipped goat’s curd, quinoa crisp, puffed rice, heirloom tomato,
smoked yolk, charcoal salt, sorrel and garlic oil
Main: Supreme-cut chicken, Sumac, lemon thyme potatoes, greens, charred shallots and toum
New Yorker served with crunchy chips and mushroom sauce
Dessert: Fried apple pastry, apple toffee cream, sour apple gel, mascarpone ice cream and smoked maple syrupChocolate fondant, white chocolate and hazelnut centre, fior de latte ice cream, short bread biscuit and caramel nougatine
Dagen efter åkte jag hem till familjen Cham för att passa barnen. Jag kom dit runt tretiden och tog med alla pojkarna till parken. När jag bodde med pojkarna hade jag vanligtvis Hugo på sparkcykeln, Spencer på cykel, Austin cyklade ett fåtal gånger men oftast satt han i vagnen med Sully. Nu hade jag alla fyra på cyklar, dem växer så himla mycket. Kan inte förstå att Sully blir tre år om ett par veckor! Vi spelade basket, kastade med bollar och det tog inte lång tid innan första olyckan hände och vi fick vända om hemåt för att byta byxor på en utav pojkarna. Inte helt lätt att få med sig fyra pojkar hem igen, allt tar tid med barn. Bytte byxor och promenerade bort till nästa park. Hann vara där i två minuter innan Sully kissade i byxorna... Han har nyligen slutat använda blöja men olyckor sker fortfarande. Där och då bestämde jag att det är nog bäst om vi stannar hemma.
Jag och Spencer spelade spel medan Austin vilade tillsammans med Marli och Hugo och Sully tittade på teve. Vi åt fish and chips till middag och kort därefter lämnade Marli för ett födelsedagsfirande, hela anledningen till att jag var där. Pojkarna badade och därefter satt Spencer bänkade framför teven för att se när Essendon spelade sin match. Spencer är en riktig sportig liten kille och hans hjärta dunkar hårt för hans footy lag. Jag talar alltså om australiensk fotboll och det är lika populärt härnere som allsvenskan är för oss. Vanlig fotboll är inte överdrivet intressant för australiensarna.
Vid 20.30 gick pojkarna och la sig och jag slötittade på teve resten av kvällen samt fixade med massor av tvätt. Absolut inget jag behövde göra men om jag ser att något behövs göras hjälper jag gärna till. Strax innan 01.00 kom Marli och Alvin hem. Alvin körde mig till tågstationen då regnet fullkomligt vräkte ner. Nära 03.00 kom Johnny hem efter en middag tillsammans med sina killkompisar, ironiskt nog på samma restaurang som vi åt på kvällen innan. Det var mysigt att träffa pojkarna igen och spendera lite tid tillsammans med dem alla!
East coast roadtrip [#2] – Blue Mountains
Blue Mountains 2/1 - 4/1
Vi var uppe tidigt på morgonen den 2e januari för att packa ned vårt tält och för att säga hej då till resterande i gruppen som skulle fara tillbaka till Melbourne. Vi hade lite mer än fem timmars bilresa framför oss och vår nästa destination blev nationalparken Blue Mountains. Blue Mountains ligger nordväst om Sydney och vi valde alltså att skippa Sydney då vi spenderade en weekend där i oktober efter vår semester på Hamilton Island. Vi stannade längs vägen för att äta frukost samt byta av så att jag kunde köra lite. Jag körde en hel del under vår resa, Johnny är en väldigt bra "lärare" att ha bredvid sig då han är väldigt lugn i alla situationer. Nästa stopp blev att besöka ett vattenfall och denna gången var det faktiskt ett vattenfall, inte snustorrt som föregående vattenfall vi skulle besöka. Här slog kylan även till och temperaturen var runt 13-15 grader, det regnade även i omgångar. Det kändes mindre roligt efter ha kommit från solsken och badväder.
Vi beslöt oss för att använda appen "Wikicamp" och försökte hitta en gratis campingplats någonstans i bergen. Campingplatsen i Merry Beach var långt ifrån gratis och under resans gång insåg vi att vi hade kunnat komma undan betydligt mycket billigare, dessutom var det långt ifrån den bästa campingplatsen som vi besökt. Detta var dock inget vi kunde styra över då en utav tjejerna i gruppen organiserade och planerade alltihop. Vi styrde uppåt i bergen och det började mörkna vilket innebar att vi inte hade så mycket val än att ta campingplatsen som fanns någonstans framför oss. Vi kom fram till vad som skulle vara en campingplats. För att ge det en rättvis beskrivning så var det en väg i mitten och sidan om vägen fanns det träd och däremellan någonstans var det lagligt för oss att sätta upp vårt tält. Allemansrätten existerar inte i Australien och du får alltså bara lov att campa på specifika platser.
Vi kom från en campingplats med duschar, varmvatten, toaletter, diskho, elektricitet och möjligheter att tillaga mat. Här fanns varken rinnande vatten eller elektricitet. Det fanns ett utedass som stank värre än magsjuka och det var därmed avgjort att jag skulle få kissa bakom ett träd om jag ville uträtta mina behov. Jag var otroligt skeptisk men som jag sa hade vi inte mycket val då det började bli mörkt och det skulle ta ett tag innan vi fann något annat. Vi slog upp vårt tält och började laga middag. Jag kan milt säga att vi inte var förberedda för detta. Vår lilla bil var fullpackad och det fanns fortfarande saker som vi var i behov av.. Exempelvis en presenning för att undvika att tält blev alltför lerigt samt ett litet bord att kunna förbereda mat på. Vi fick skära grönsaker på en skärbräda som vi placerade i våra knän. Kastrullen med mat placerade vi på vår kylväska men det var också himla omständligt när vi insåg att vi behövde något från kylväskan. Då vi inte hade något rinnande vatten fick vi diska med våtservetter. Detta var minst sagt "hardcore" camping och långt ifrån vad jag var beredd på. Vill påminna att detta var första gången jag campade. Jag har sovit i tält ett fåtal gånger under min uppväxt och det har varit ute i trädgården.
Det regnade av och till under hela vår vistelse i bergen och det var så himla kallt hela tiden. Detta var första gången under hela resan som vi använde båda våra sovsäckar samt jeans och tjocktröja. Det var verkligen inte roligt att vakna mitt i natten och inse att man behövde kissa.. Gå ut i regnet och bli lerig och försöka att inte kissa på sig av rädsla att den kanske fanns en zombie bakom något av träden. Nej usch, det var verkligen påfrestande att bo såhär och det var minst sagt en utmaning för vårt förhållande. Jag vet inte hur många gånger Johnny sa att han skulle köra mig till flygplatsen i Sydney så jag kunde åka hem, haha!
Andra dagen beslöt vi oss för att göra en vandring i bergen och vi körde till en plats där det fanns flertal olika vandringsslingor. Vi bestämde oss för att ta vandringsrunda som skulle ta 3-4 timmar, det gick dock betydligt fortare för oss då vi höll ett bra tempo. Vi hade tur med vädret då det inte regnade och solen tittade fram ett par gånger. Vi var lite ängsliga över att det skulle börja regna, det var redan ganska lerigt och halt på marken. Vi såg två stycken vattenfall och utsikten på toppen var fantastisk, fantastiskt när man kan se trädtoppar flera mil ifrån oss. Svettiga hoppade vi in i bilen och begav oss till en inomhusbassäng för att duscha och basta. Det var skönt att värma upp sig litet innan det återigen var dags att huttra i tältet.
Sista dagen vaknade vi till ljudet av regndroppar som slog mot tältet. Vi hade hoppats på att packa ihop och lämna tidigt men det var dessvärre inte möjligt då tältet var genomblött. Vi åkte ner till närmsta stad, Katoomba, för att äta frukost. Vi besökte ett mysigt litet cafe och blev förvånade över hur billigt det, $39 för två personer då vi vanligtvis betalar runt $55 i Melbourne! Vi åkte tillbaka till campingplatsen och började packa ihop tältet. Det var vått, lerigt och kladdigt överallt. Jag var förbannad och Johnny var inte på bästa humör heller. Allt blir så himla mycket svårare när det är blött och kladdigt och vi inte har rinnande vatten att ens tvätta händerna under. Vi lyckades packa ihop utan att slå ihjäl varandra, det var dock nära. Summering av Blue Mountains var att jag gärna besökt det igen, gjort fler vandringar i bergen men ALDRIG mer tälta på ett sådant sätt. Idag skrattar vi åt denna upplevelse men det gjorde vi verkligen inte i den stunden, haha! Jag minns att vi sa "Om vi överlever detta kan nog vårt förhållande överleva det mesta". Nu känns det som jag är väldigt dramatisk men det var såhär jag kände där och då.
Vi beslöt oss för att använda appen "Wikicamp" och försökte hitta en gratis campingplats någonstans i bergen. Campingplatsen i Merry Beach var långt ifrån gratis och under resans gång insåg vi att vi hade kunnat komma undan betydligt mycket billigare, dessutom var det långt ifrån den bästa campingplatsen som vi besökt. Detta var dock inget vi kunde styra över då en utav tjejerna i gruppen organiserade och planerade alltihop. Vi styrde uppåt i bergen och det började mörkna vilket innebar att vi inte hade så mycket val än att ta campingplatsen som fanns någonstans framför oss. Vi kom fram till vad som skulle vara en campingplats. För att ge det en rättvis beskrivning så var det en väg i mitten och sidan om vägen fanns det träd och däremellan någonstans var det lagligt för oss att sätta upp vårt tält. Allemansrätten existerar inte i Australien och du får alltså bara lov att campa på specifika platser.
Vi kom från en campingplats med duschar, varmvatten, toaletter, diskho, elektricitet och möjligheter att tillaga mat. Här fanns varken rinnande vatten eller elektricitet. Det fanns ett utedass som stank värre än magsjuka och det var därmed avgjort att jag skulle få kissa bakom ett träd om jag ville uträtta mina behov. Jag var otroligt skeptisk men som jag sa hade vi inte mycket val då det började bli mörkt och det skulle ta ett tag innan vi fann något annat. Vi slog upp vårt tält och började laga middag. Jag kan milt säga att vi inte var förberedda för detta. Vår lilla bil var fullpackad och det fanns fortfarande saker som vi var i behov av.. Exempelvis en presenning för att undvika att tält blev alltför lerigt samt ett litet bord att kunna förbereda mat på. Vi fick skära grönsaker på en skärbräda som vi placerade i våra knän. Kastrullen med mat placerade vi på vår kylväska men det var också himla omständligt när vi insåg att vi behövde något från kylväskan. Då vi inte hade något rinnande vatten fick vi diska med våtservetter. Detta var minst sagt "hardcore" camping och långt ifrån vad jag var beredd på. Vill påminna att detta var första gången jag campade. Jag har sovit i tält ett fåtal gånger under min uppväxt och det har varit ute i trädgården.
Det regnade av och till under hela vår vistelse i bergen och det var så himla kallt hela tiden. Detta var första gången under hela resan som vi använde båda våra sovsäckar samt jeans och tjocktröja. Det var verkligen inte roligt att vakna mitt i natten och inse att man behövde kissa.. Gå ut i regnet och bli lerig och försöka att inte kissa på sig av rädsla att den kanske fanns en zombie bakom något av träden. Nej usch, det var verkligen påfrestande att bo såhär och det var minst sagt en utmaning för vårt förhållande. Jag vet inte hur många gånger Johnny sa att han skulle köra mig till flygplatsen i Sydney så jag kunde åka hem, haha!
Andra dagen beslöt vi oss för att göra en vandring i bergen och vi körde till en plats där det fanns flertal olika vandringsslingor. Vi bestämde oss för att ta vandringsrunda som skulle ta 3-4 timmar, det gick dock betydligt fortare för oss då vi höll ett bra tempo. Vi hade tur med vädret då det inte regnade och solen tittade fram ett par gånger. Vi var lite ängsliga över att det skulle börja regna, det var redan ganska lerigt och halt på marken. Vi såg två stycken vattenfall och utsikten på toppen var fantastisk, fantastiskt när man kan se trädtoppar flera mil ifrån oss. Svettiga hoppade vi in i bilen och begav oss till en inomhusbassäng för att duscha och basta. Det var skönt att värma upp sig litet innan det återigen var dags att huttra i tältet.
Sista dagen vaknade vi till ljudet av regndroppar som slog mot tältet. Vi hade hoppats på att packa ihop och lämna tidigt men det var dessvärre inte möjligt då tältet var genomblött. Vi åkte ner till närmsta stad, Katoomba, för att äta frukost. Vi besökte ett mysigt litet cafe och blev förvånade över hur billigt det, $39 för två personer då vi vanligtvis betalar runt $55 i Melbourne! Vi åkte tillbaka till campingplatsen och började packa ihop tältet. Det var vått, lerigt och kladdigt överallt. Jag var förbannad och Johnny var inte på bästa humör heller. Allt blir så himla mycket svårare när det är blött och kladdigt och vi inte har rinnande vatten att ens tvätta händerna under. Vi lyckades packa ihop utan att slå ihjäl varandra, det var dock nära. Summering av Blue Mountains var att jag gärna besökt det igen, gjort fler vandringar i bergen men ALDRIG mer tälta på ett sådant sätt. Idag skrattar vi åt denna upplevelse men det gjorde vi verkligen inte i den stunden, haha! Jag minns att vi sa "Om vi överlever detta kan nog vårt förhållande överleva det mesta". Nu känns det som jag är väldigt dramatisk men det var såhär jag kände där och då.
East coast roadtrip [#1] - Merry Beach
Nu har det gått förfärligt många månader sedan vi påbörjade samt avslutade vår östkustresa. Innan vi begav oss iväg sa jag att jag skulle hålla bloggen uppdaterade under hela resan men det löftet höll jag definitivt inte. Jag gjorde ett enda inlägg under våra sex veckor och det var efter första dagen. Men NU ska jag definitivt sätta mig ner och skriva inlägg om hela vår resa och alla ställen vi stannade på. Det kommer bli mycket text och bilder så jag kommer att dela upp det i flertal inlägg!
Johnnys mamma arbetar som lärare och har sedan ett par månader tillbaka arbetat på en skola upp i Cairns, en stad i norra Australien. Johnny mamma föreslog att vi kunde köra hennes bil upp till Cairns och på så sätt också göra en resa utav det hela. Sagt och gjort beslöt vi oss för att göra den omtalande backpacker resan längst östkusten. Vår resa startade den tjugosjätte december efter haft julfirande två dagar i rad. Alarmet ringde innan solen var uppe och vi började packa bilen full med diverse saker vi skulle komma att behöva de kommande sex veckorna. Jag vill tillägga att bilen som vi körde var en liten personbil och det var minst sagt en kamp att försöka få in allting i bilen. Under resans gång blev vi dock duktig på att organisera allting, vi var nämligen tvungna att packa allt på ett speciellt sätt för annars fick det inte plats. Merry Beach 26/12 - 2/1 Första destionationen på vår resa blev Merry Beach, en liten stad i södra delen av delstaten NSW. Vi skulle spendera en vecka i Merry Beach tillsammans med samma kompisgäng som vi reste till Hamilton Island med i oktober. Bilresan tog oss mer eller mindre hela dagen då vi stoppade ett par gånger för att sträcka på benen samt äta. Här insåg vi också att bilen som vi körde inte är gjord för att köra några längre sträckor, det blev otroligt obekvämt snabbt. Vi satte upp vårt tält och till vår stora förtjustning var det inget som saknades! Vi hjälpte resten av gänget att komma i ordning med deras trailer. Jag lagade svenska köttbullar på julafton som vi skulle ta med till Johnnys föräldrar men dessvärre glömde vi bort dem i kylskåpet. Kanske var tur i oturen att vi glömde det då det räddade middagen den kvällen!
Vår vecka i Merry Beach var väldigt avkopplande och till största del bjöds det på väldigt fint väder. Jag och Johnny beslöt oss för att trots värmen och hika en dag samt besöka ett vattenfall. Detta var en utav de varmaste dagarna men jag var fast besluten om att vi skulle ut och promenera i bergen och svettas lite, vid det här laget kliade det i benen på mig att vi inte gjorde så mycket om dagarna. Efter en promenad genom skogen där jag ständigt var på helspänn i rädslan av att stöta på en orm, vill påpeka att ALLA sa att sannolikheten att jag skulle stöta på en orm är lika med noll. Vi kom fram till vattenfallet och till vår stora förvåning var det snustorrt och inget vatten så långt ögat kunde nå. Vi fortsatte vår promenad upp för en lång backe för att nå en utkiksplats. Under promenadens gång så jag något på marken och det visade sig vara en orm. Lyckligtvis var den redan död men faktum kvarstår- Jag såg en orm! Vi åkte vidare till en liten stad som hette Milton. Väldigt mysig liten stad men väldigt mycket människor överallt, perfekt liten stad att stanna i och äta lunch när man är påväg vidare. Blev så exalterad att över att finna ett veganskt cafe men tyvärr kunde vi inte få ett bord så vi strosade vidare längs gatan tills vi hittade ett sött litet bageri som serverad surdegsbaguetter.
Resten av veckan spenderade vi att utforska området kring campingplatsen, vi var ett stenkast från havet och var omgivna av klippor och berg, väldigt vackert och det fanns ett flertal promenadslingor. Vi letade efter sjöstjärnor samt såg massvis av krabbor och flugor under klipporna. Aldrig sett så mycket flugor, otroligt vidrigt! Några djur som däremot var lite sötare var kängururna. Dessa djur var också överallt och ingenstans. Dem var såklart vana vid att ha människor runt sig och resten av gänget matade dem med bröd, räddhare som jag är avstod jag. Jag undrade var min rädsla till så många djur kommer ifrån.
Allt det svarta ni kan se är flugor.
Vi besökte ett flertal mindre städer i närheten av Merry Beach samt en heldag i Australiens huvudstad Canberra. Canberra imponerade inte på mig överhuvudtaget men å andra sidan spenderade vi bara ett par timmar där, kanske dömde jag staden för tidigt. Vi besökte "Parliment House", vi gick dock aldrig in i byggnaden utan tog bara en bild utanför. Vi åkte vidare till "Australian War Memorial", ett museum där man kan läsa om alla krig som Australien stridit i. Johnnys morfars pappa samt morfars bror har sina namn på en utav väggarna som ett minne att dem stred genom andra världskriget. Vi åt lunch på ett litet cafe och det var minst sagt generösa med mängden sallad jag fick till min burgare!
På nyårsafton åt jag och Johnny en massa choklad samt skrev ner våra nyårslöften. Ett utav löftena var att ha en sockerfri månad, det löftet bröts. Vi bestämde oss för att ta en lång promenad längs stranden och genom byn, solen sken och det var perfekt för en promenad! Vi åt en stor middag tillsammans, spelade spel och jag hade med mig en ask Paradis choklad som var mycket uppskattat av alla. Vi såg raketerna lysa upp himmeln och kort efter tolv slaget överraskade gänget mig med en födelsedagstårta och sång, ett tidigt födelsedagsfirande. Dagen efter packade vi ihop det mesta och den andra januari fortsatte vi vår resa. Nästa destination - BLUE MOUNTAINS!
Johnnys mamma arbetar som lärare och har sedan ett par månader tillbaka arbetat på en skola upp i Cairns, en stad i norra Australien. Johnny mamma föreslog att vi kunde köra hennes bil upp till Cairns och på så sätt också göra en resa utav det hela. Sagt och gjort beslöt vi oss för att göra den omtalande backpacker resan längst östkusten. Vår resa startade den tjugosjätte december efter haft julfirande två dagar i rad. Alarmet ringde innan solen var uppe och vi började packa bilen full med diverse saker vi skulle komma att behöva de kommande sex veckorna. Jag vill tillägga att bilen som vi körde var en liten personbil och det var minst sagt en kamp att försöka få in allting i bilen. Under resans gång blev vi dock duktig på att organisera allting, vi var nämligen tvungna att packa allt på ett speciellt sätt för annars fick det inte plats. Merry Beach 26/12 - 2/1 Första destionationen på vår resa blev Merry Beach, en liten stad i södra delen av delstaten NSW. Vi skulle spendera en vecka i Merry Beach tillsammans med samma kompisgäng som vi reste till Hamilton Island med i oktober. Bilresan tog oss mer eller mindre hela dagen då vi stoppade ett par gånger för att sträcka på benen samt äta. Här insåg vi också att bilen som vi körde inte är gjord för att köra några längre sträckor, det blev otroligt obekvämt snabbt. Vi satte upp vårt tält och till vår stora förtjustning var det inget som saknades! Vi hjälpte resten av gänget att komma i ordning med deras trailer. Jag lagade svenska köttbullar på julafton som vi skulle ta med till Johnnys föräldrar men dessvärre glömde vi bort dem i kylskåpet. Kanske var tur i oturen att vi glömde det då det räddade middagen den kvällen!
Vår vecka i Merry Beach var väldigt avkopplande och till största del bjöds det på väldigt fint väder. Jag och Johnny beslöt oss för att trots värmen och hika en dag samt besöka ett vattenfall. Detta var en utav de varmaste dagarna men jag var fast besluten om att vi skulle ut och promenera i bergen och svettas lite, vid det här laget kliade det i benen på mig att vi inte gjorde så mycket om dagarna. Efter en promenad genom skogen där jag ständigt var på helspänn i rädslan av att stöta på en orm, vill påpeka att ALLA sa att sannolikheten att jag skulle stöta på en orm är lika med noll. Vi kom fram till vattenfallet och till vår stora förvåning var det snustorrt och inget vatten så långt ögat kunde nå. Vi fortsatte vår promenad upp för en lång backe för att nå en utkiksplats. Under promenadens gång så jag något på marken och det visade sig vara en orm. Lyckligtvis var den redan död men faktum kvarstår- Jag såg en orm! Vi åkte vidare till en liten stad som hette Milton. Väldigt mysig liten stad men väldigt mycket människor överallt, perfekt liten stad att stanna i och äta lunch när man är påväg vidare. Blev så exalterad att över att finna ett veganskt cafe men tyvärr kunde vi inte få ett bord så vi strosade vidare längs gatan tills vi hittade ett sött litet bageri som serverad surdegsbaguetter.
Resten av veckan spenderade vi att utforska området kring campingplatsen, vi var ett stenkast från havet och var omgivna av klippor och berg, väldigt vackert och det fanns ett flertal promenadslingor. Vi letade efter sjöstjärnor samt såg massvis av krabbor och flugor under klipporna. Aldrig sett så mycket flugor, otroligt vidrigt! Några djur som däremot var lite sötare var kängururna. Dessa djur var också överallt och ingenstans. Dem var såklart vana vid att ha människor runt sig och resten av gänget matade dem med bröd, räddhare som jag är avstod jag. Jag undrade var min rädsla till så många djur kommer ifrån.
Allt det svarta ni kan se är flugor.
Vi besökte ett flertal mindre städer i närheten av Merry Beach samt en heldag i Australiens huvudstad Canberra. Canberra imponerade inte på mig överhuvudtaget men å andra sidan spenderade vi bara ett par timmar där, kanske dömde jag staden för tidigt. Vi besökte "Parliment House", vi gick dock aldrig in i byggnaden utan tog bara en bild utanför. Vi åkte vidare till "Australian War Memorial", ett museum där man kan läsa om alla krig som Australien stridit i. Johnnys morfars pappa samt morfars bror har sina namn på en utav väggarna som ett minne att dem stred genom andra världskriget. Vi åt lunch på ett litet cafe och det var minst sagt generösa med mängden sallad jag fick till min burgare!
På nyårsafton åt jag och Johnny en massa choklad samt skrev ner våra nyårslöften. Ett utav löftena var att ha en sockerfri månad, det löftet bröts. Vi bestämde oss för att ta en lång promenad längs stranden och genom byn, solen sken och det var perfekt för en promenad! Vi åt en stor middag tillsammans, spelade spel och jag hade med mig en ask Paradis choklad som var mycket uppskattat av alla. Vi såg raketerna lysa upp himmeln och kort efter tolv slaget överraskade gänget mig med en födelsedagstårta och sång, ett tidigt födelsedagsfirande. Dagen efter packade vi ihop det mesta och den andra januari fortsatte vi vår resa. Nästa destination - BLUE MOUNTAINS!
Det här med att följa en diet...
När jag och Johnny kom tillbaka från vår sex veckors roadtrip längs östkusten av Australien var jag desperat efter att återigen komma i form och återvända till gymmet. Vikten var densamma som innan resan men kroppsformen hade förändrats. Johnny gick däremot ner 8 kilo under vår resa.. Kändes lite surt att han tappat så mycket och jag varit stabil på samma vikt, även om hans viktnedgång inte var önskad.
Vi åt ganska hälsosamt under vår resa men visst unnade vi oss lite gott här och där. Som jag nämnt tidigare är frusen yoghurt bådas svaghet och yoghurten i sig är inte särskilt ohälsosam men när man häller på sockrig muesli, som förövrigt är så himla gott, choklad och kex så blir det genast väldigt kaloririkt. Mitt största problem under resans gång var också att begränsa mig i mina portioner. Jag kunde äta samma mängd som Johnny trots att han är två huvud längre än mig. Det blev så naturligt att vi bara delade portionerna hälften/hälften och jag äter alltid upp det som serveras. Det är ganska uppenbart att jag älskar mat! Faktum är att de extra kilon jag bär på har kommit genom att äta vanlig mat och faktiskt äta hälsosamt. Men som vi alla vet, äter man större mängd energi än vad man gör av med kommer det resultera i en viktnedgång. Snabbtmat, glass och godis är något vi äter ytterst sällan.
Hur som haver så bestämde jag mig för följa ett kostschema som jag följde för ett par år sedan. På två veckor tappade jag 2 kilo vilket såklart var till största del vätska. Därefter började jag bli uttråkad och därmed sakta men säkert sluta med matlådor och äta vad jag kände för. Jag vet vad hälsosam mat är, mitt största bekymmer är storleken på mina portioner samt att jag gärna äter när jag är uttråkad. Samtidigt är jag väldigt inrutad på att man bör äta var tredje-fjärde timme och då äter jag även fast jag kanske inte känner en särskild stor hunger. Något jag verkligen måste lära mig är att lyssna på min kropp och dess signaler. Detta var något jag förstörde under tiden jag kräkte regelbundet, hungerkänslan försvann.
Det tog ett par veckor från det att vi kom tillbaka tills att vi återvände till gymmet. Vi hade ganska mycket att organisera med vår nya lägenhet, bland annat behövde vi köpa möbler ALLA möbler och finna den inredning som passar oss båda. Det var ganska tidskrävande och i samma veva började jag också att jobba natt. Att börja jobba natt var en stor omställning och till en början var jag ständigt trött och irriterad. Det var lätt att småäta lite ost här och där under nattens gång samt ösa på med kökets sockriga musli på min yoghurt jag tog med mig hemifrån.
Hur som haver så började jag följa en tjej ifrån Sydney på instagram. Hon är en personlig tränare och har flertal gånger tävlat i både styrkelyft samt olika fitnesstävlingar. En kort tid efter att jag började följa henne gick hon ut med en åtta veckors utmaning och ville därför ha kandidater. Jag beslöt mig för att betala för kost och träningsupplägget och göra dessa åtta veckor och förhoppningsvis tappa i vikt.
Mitt startdatum blev den 12 april och dessvärre kunde jag bara göra två veckor innan min visdomstand blev rejält infekterad och jag var sängliggandes under sju dagar. Dessa dagarna åt jag soppa fram tills att det började bli lite bättre och jag kunde tugga bröd och pasta då det är väldigt mjukt. Därefter startade jag dieten igen och har sedan dess gjort ytterligare tre veckor, totalt har jag alltså gjort fem veckor.
Johnny brukade alltid förbereda min frukost innan jag började mitt nattskift. Alltid äggvita med någon grönsak samt mandlar. En frukost som står mig upp i halsen för tillfället. Han lämnade dock alltid söta meddelande!
Jag fick ett kost och träningsschema skickat till mig för de första fyra veckorna. Vecka 1 och 4 var densamma samt vecka 2 och 3, på så sätt blev det lite variation i maten. Varje träningspass inleds med stretching, uppvärmning följt av fyra magövningar och därefter ett styrkepass. Efter varje pass ska jag också göra 15 minuter intervaller. De första fyra veckorna var det en muskelgrupp per dag bortsett från ben som vi tränade två dagar i veckan. Vi tränade sex dagar i veckan och sjätte dagen var vilodag. När det kommer till kosten gör jag något som heter "kolhydratcyklar". Söndag, måndag, tisdag, onsdag samt torsdag äter jag väldigt lite kolhydrater och mycket fett i form av olja och nötter. På fredagar äter jag inga kolhydrater följt av lördag som är en "hög-kolhydrats-dag" och därmed mycket kolhydrater i form av ris, sötpotatis, havregryn och en banan. Då det är en dag med mycket kolhydrater minskas fettintag rejält. För att förklara var kolhydratscykling är så hittade jag en väldigt bra artikel på svenskkosttillskott som jag kopierade och ni kan läsa nedan.
Att cykla kolhydrater låter kanske avancerat men är som du (förhoppningsvis) redan har förstått inget mer än att äta kolhydrater på träningsdagar och undvika dem som pesten på icke-träningsdagar. Svårare än så är det inte.
Fördelarna med kolhydratscykling på det här viset är att man äter mer kolhydrater på träningsdagar vilket hjälper till att främja muskeltillväxten, och att man äter mindre på icke-träningsdagar hjälper till att minimera samt förbränna fett.
För två veckor sedan fick jag del två av kost och träningsupplägget skickat till mig. Precis som första schemat så kokhydratscyklar jag och har variation i kosten då maten ändras beroende på veckan. Träningen ser dock annorlunda ut. Vi startar fortfarande våra pass med stretching, uppvärmning följt av ett styrkepass. I detta schemat fokuserar vi inte på en muskelgrupp per pass som vi gjorde i föregående upplägg. Tre dagar i veckan fokuserar vi på basövningar - benböj, marklyft, bänkpress, militärpress samt rodd. Syftet med detta schema är att öka så mycket i styrka som möjligt och därmed lyfta väldigt tungt. Därmed minskas repetitionerna av övning från 12-15 som vi hade i föregående schema till ynka 3 repetitioner. Två dagar i veckan kör vi ett mixat pass med flera olika muskelgrupper, lite fler repetitioner men fortfarande lågt i syfte att bygga styrka. En dag i veckan har vi ett cirkelpass för att få upp pulsen lite. Detta träningsschema har inte imponerat på mig överhuvudtaget. Jag tycker det är otroligt tråkigt att enbart göra tre repetitioner. Jag hinner knappt få upp lite puls innan jag är klar och att lyfta tyngre är inte möjligt om man inte lyckas utföra övningen korrekt. Det första schemat fullkomligt älskade jag! Det var svettigt, tungt och jag tycker om att köra en muskelgrupp i taget för att verkligen känna den där brinnande känslan i muskeln.
Hur har kosten gått då? Den första tiden var jag motiverad och gick in med inställningen att jag skulle fullfölja dieten och få fantastiska resultat. Under resans gång har motivationen sakta men säkert minskat mer och mer för varje dag och vecka som passerar. När motivationen sviker så leder det direkt till att jag fuskar med maten. Jag tycker det är otroligt tråkigt att följa ett kostschema och varje vecka, slaviskt behöva följa exakt mängd och äta samma mat varenda dag. Jag saknar spontaniteten.. Att kunna vakna upp en lördagsmorgon och göra pannkakor tillsammans med Johnny innan vi går till gymmet eller det faktum att jag tackar nej när Marli frågar om jag vill äta lunch en dag.
När min infekterade tand sakta men säkert började läka och jag kunde börja njuta av maten så kändes det förbannat tråkigt att behöva gå tillbaka till att väga och räkna maten utefter ett schema. Efter att jag sa upp mig ifrån jobbet och bara suttit hemma om dagarna, bortsett från när vi är på grymmet, så har motivationen försvunnit ännu mer. Jag har varit ganska nere sedan allt detta hände och framförallt har jag varit stressad över att inte arbeta och ha en inkomst. Jag är en emotionellätare och tröstar mig ofta med mat. Den senaste tiden har jag inte följt schemat till punkt och pricka överhuvudtaget. Vi har ätit ute ett flertal dagar och njutit av helgen och det fina vädret vi har i Melbourne. Jag loggar allt jag äter i en app för att få koll på mina kalorier och jag äter i stor del samma mat och samma lådor som innan men ändrar också en hel del.
Med handen på hjärtat kan jag också säga att jag antagligen inte var mentalt redo för att återigen göra en diet. Första gången jag fick ett kostschema och följde en diet var år 2013. Jag fick ett schema för en åtta veckors period och gick ner lite mer än tre kilo. Efter dieten fick jag inga riktlinjer kring hur jag successivt skulle öka mitt kaloriintag utan jag började helt enkelt äta som vanligt igen, så som jag åt innan dieten. Det resulterade i att jag gick upp 10 kilo på två veckor. Jag började återigen med kostscheman hit och dit och försökte att tappa i vikt men oavsett vad jag gjorde vägrade kroppen att släppa ifrån sig något. Jag kämpade så himla länge att försöka hitta en balans med min kropp och sluta att gå upp i vikt. Det kändes som hela min kropp var förstörd och vägrade lyssna på mig. En tid efter det eskalerade det hela och jag börja hetsäta och till en början kompenserade jag det med extra träning men tillslut övergick det till kräkningar. Det har gått lite mer än ett år sedan jag slutade kräka. Däremot har det inte gått ett år sedan sist jag hetsåt. Trots att det gått månader sedan jag sist hetsåt så tröstäter jag fortfarande då och då för att må bättre. Eller det är vad jag inbillar mig själv åtminstone, att jag kommer må bättre om jag tröstäter. Under dessa veckorna när jag följt ett kostschema som begränsat mig från att äta det jag vill men framförallt begränsat mig från en källa - kolhydrater, så har det varit det enda jag vill äta. Varit flertal gånger när Johnny lämnat lägenheten och jag smällt i mig 5 skivor bröd ett par minuter. Nu tänker ni säkert att fem skivor är ju inte jordens undergång och det håller jag med om. Däremot är det ett ohälsosamt sätt att leva på och att överäta, tröstäta eller hetsäta är i längden skadligt för dig.
Jag kommer fullfölja mina åtta veckor men jag kommer ändra i schemat och göra det på mitt sätt. Likaså har vi ändrat träningsschemat och lagt in fler repetitioner. Nu känns träning återigen ganska rolig och inte som en börda. Kom ihåg, den bästa träningen är den som blir av och om du inte går inte för det helhjärtat kommer inte passet bli bra heller. Detsamma gäller dieten. Jag kan inte bli upprörd av resultaten jag inte får av arbetet som jag inte gjorde. Om jag nu väljer att gå ut och äta middag med Johnny två dagar i rad eller äta något som inte ingår i mitt kostschema så kan jag inte heller bli upprörd av att viktnedgången avtar. I nuläget är dock min största prioritet att mina hjärnspöken ska försvinna, att jag ska sluta tröstäta och göra mitt allra bästa för att uppnå de mål jag har. Det kanske kommer ta längre tid men jag vill inte riskera att falla tillbaka dit jag en gång varit. Dessutom så påverkar dieten mitt psyke alldeles för mycket och jag har ingen lust att känna mig nere och upprörd när det finns så många fantastiska anledningar att vara glad för!
Jag och Johnny tog en lång promenad i helgen. Jag gjorde ett cirkelpass vid en sjö i närheten och därefter åt vi lunch, mysigt att kunna sitta ute och njuta av de sista varma dagarna. Vi åt grillad fisk med pommes och grekisk sallad. Pommes är något jag äter ytterst sällan så någon gång ibland känns HELT okej.
Det tog ett par veckor från det att vi kom tillbaka tills att vi återvände till gymmet. Vi hade ganska mycket att organisera med vår nya lägenhet, bland annat behövde vi köpa möbler ALLA möbler och finna den inredning som passar oss båda. Det var ganska tidskrävande och i samma veva började jag också att jobba natt. Att börja jobba natt var en stor omställning och till en början var jag ständigt trött och irriterad. Det var lätt att småäta lite ost här och där under nattens gång samt ösa på med kökets sockriga musli på min yoghurt jag tog med mig hemifrån.
Hur som haver så började jag följa en tjej ifrån Sydney på instagram. Hon är en personlig tränare och har flertal gånger tävlat i både styrkelyft samt olika fitnesstävlingar. En kort tid efter att jag började följa henne gick hon ut med en åtta veckors utmaning och ville därför ha kandidater. Jag beslöt mig för att betala för kost och träningsupplägget och göra dessa åtta veckor och förhoppningsvis tappa i vikt.
Mitt startdatum blev den 12 april och dessvärre kunde jag bara göra två veckor innan min visdomstand blev rejält infekterad och jag var sängliggandes under sju dagar. Dessa dagarna åt jag soppa fram tills att det började bli lite bättre och jag kunde tugga bröd och pasta då det är väldigt mjukt. Därefter startade jag dieten igen och har sedan dess gjort ytterligare tre veckor, totalt har jag alltså gjort fem veckor.
Johnny brukade alltid förbereda min frukost innan jag började mitt nattskift. Alltid äggvita med någon grönsak samt mandlar. En frukost som står mig upp i halsen för tillfället. Han lämnade dock alltid söta meddelande!
Jag fick ett kost och träningsschema skickat till mig för de första fyra veckorna. Vecka 1 och 4 var densamma samt vecka 2 och 3, på så sätt blev det lite variation i maten. Varje träningspass inleds med stretching, uppvärmning följt av fyra magövningar och därefter ett styrkepass. Efter varje pass ska jag också göra 15 minuter intervaller. De första fyra veckorna var det en muskelgrupp per dag bortsett från ben som vi tränade två dagar i veckan. Vi tränade sex dagar i veckan och sjätte dagen var vilodag. När det kommer till kosten gör jag något som heter "kolhydratcyklar". Söndag, måndag, tisdag, onsdag samt torsdag äter jag väldigt lite kolhydrater och mycket fett i form av olja och nötter. På fredagar äter jag inga kolhydrater följt av lördag som är en "hög-kolhydrats-dag" och därmed mycket kolhydrater i form av ris, sötpotatis, havregryn och en banan. Då det är en dag med mycket kolhydrater minskas fettintag rejält. För att förklara var kolhydratscykling är så hittade jag en väldigt bra artikel på svenskkosttillskott som jag kopierade och ni kan läsa nedan.
Att cykla kolhydrater låter kanske avancerat men är som du (förhoppningsvis) redan har förstått inget mer än att äta kolhydrater på träningsdagar och undvika dem som pesten på icke-träningsdagar. Svårare än så är det inte.
Fördelarna med kolhydratscykling på det här viset är att man äter mer kolhydrater på träningsdagar vilket hjälper till att främja muskeltillväxten, och att man äter mindre på icke-träningsdagar hjälper till att minimera samt förbränna fett.
- På kolhydratsdagar (då vi äter en massa kolisar) stimulerar vi insulin att transportera näringsämnen i muskelcellerna vilket får dem att växa. Vi fyller också på med glykogen som enkelt sagt är bränsle till att bygga muskler.
- På icke-kolhydratsdagar (då vi inte äter kolisar) så främjas fettförbränning genom att kroppen istället bränner fett som bränsle istället för socker från kolisar som annars skulle vara fallet. Samtidigt gör vi kroppen desto mer mottaglig för insulin vilket ökar kroppens respons när det kommer till muskelbyggning.
För två veckor sedan fick jag del två av kost och träningsupplägget skickat till mig. Precis som första schemat så kokhydratscyklar jag och har variation i kosten då maten ändras beroende på veckan. Träningen ser dock annorlunda ut. Vi startar fortfarande våra pass med stretching, uppvärmning följt av ett styrkepass. I detta schemat fokuserar vi inte på en muskelgrupp per pass som vi gjorde i föregående upplägg. Tre dagar i veckan fokuserar vi på basövningar - benböj, marklyft, bänkpress, militärpress samt rodd. Syftet med detta schema är att öka så mycket i styrka som möjligt och därmed lyfta väldigt tungt. Därmed minskas repetitionerna av övning från 12-15 som vi hade i föregående schema till ynka 3 repetitioner. Två dagar i veckan kör vi ett mixat pass med flera olika muskelgrupper, lite fler repetitioner men fortfarande lågt i syfte att bygga styrka. En dag i veckan har vi ett cirkelpass för att få upp pulsen lite. Detta träningsschema har inte imponerat på mig överhuvudtaget. Jag tycker det är otroligt tråkigt att enbart göra tre repetitioner. Jag hinner knappt få upp lite puls innan jag är klar och att lyfta tyngre är inte möjligt om man inte lyckas utföra övningen korrekt. Det första schemat fullkomligt älskade jag! Det var svettigt, tungt och jag tycker om att köra en muskelgrupp i taget för att verkligen känna den där brinnande känslan i muskeln.
Hur har kosten gått då? Den första tiden var jag motiverad och gick in med inställningen att jag skulle fullfölja dieten och få fantastiska resultat. Under resans gång har motivationen sakta men säkert minskat mer och mer för varje dag och vecka som passerar. När motivationen sviker så leder det direkt till att jag fuskar med maten. Jag tycker det är otroligt tråkigt att följa ett kostschema och varje vecka, slaviskt behöva följa exakt mängd och äta samma mat varenda dag. Jag saknar spontaniteten.. Att kunna vakna upp en lördagsmorgon och göra pannkakor tillsammans med Johnny innan vi går till gymmet eller det faktum att jag tackar nej när Marli frågar om jag vill äta lunch en dag.
När min infekterade tand sakta men säkert började läka och jag kunde börja njuta av maten så kändes det förbannat tråkigt att behöva gå tillbaka till att väga och räkna maten utefter ett schema. Efter att jag sa upp mig ifrån jobbet och bara suttit hemma om dagarna, bortsett från när vi är på grymmet, så har motivationen försvunnit ännu mer. Jag har varit ganska nere sedan allt detta hände och framförallt har jag varit stressad över att inte arbeta och ha en inkomst. Jag är en emotionellätare och tröstar mig ofta med mat. Den senaste tiden har jag inte följt schemat till punkt och pricka överhuvudtaget. Vi har ätit ute ett flertal dagar och njutit av helgen och det fina vädret vi har i Melbourne. Jag loggar allt jag äter i en app för att få koll på mina kalorier och jag äter i stor del samma mat och samma lådor som innan men ändrar också en hel del.
Med handen på hjärtat kan jag också säga att jag antagligen inte var mentalt redo för att återigen göra en diet. Första gången jag fick ett kostschema och följde en diet var år 2013. Jag fick ett schema för en åtta veckors period och gick ner lite mer än tre kilo. Efter dieten fick jag inga riktlinjer kring hur jag successivt skulle öka mitt kaloriintag utan jag började helt enkelt äta som vanligt igen, så som jag åt innan dieten. Det resulterade i att jag gick upp 10 kilo på två veckor. Jag började återigen med kostscheman hit och dit och försökte att tappa i vikt men oavsett vad jag gjorde vägrade kroppen att släppa ifrån sig något. Jag kämpade så himla länge att försöka hitta en balans med min kropp och sluta att gå upp i vikt. Det kändes som hela min kropp var förstörd och vägrade lyssna på mig. En tid efter det eskalerade det hela och jag börja hetsäta och till en början kompenserade jag det med extra träning men tillslut övergick det till kräkningar. Det har gått lite mer än ett år sedan jag slutade kräka. Däremot har det inte gått ett år sedan sist jag hetsåt. Trots att det gått månader sedan jag sist hetsåt så tröstäter jag fortfarande då och då för att må bättre. Eller det är vad jag inbillar mig själv åtminstone, att jag kommer må bättre om jag tröstäter. Under dessa veckorna när jag följt ett kostschema som begränsat mig från att äta det jag vill men framförallt begränsat mig från en källa - kolhydrater, så har det varit det enda jag vill äta. Varit flertal gånger när Johnny lämnat lägenheten och jag smällt i mig 5 skivor bröd ett par minuter. Nu tänker ni säkert att fem skivor är ju inte jordens undergång och det håller jag med om. Däremot är det ett ohälsosamt sätt att leva på och att överäta, tröstäta eller hetsäta är i längden skadligt för dig.
Jag kommer fullfölja mina åtta veckor men jag kommer ändra i schemat och göra det på mitt sätt. Likaså har vi ändrat träningsschemat och lagt in fler repetitioner. Nu känns träning återigen ganska rolig och inte som en börda. Kom ihåg, den bästa träningen är den som blir av och om du inte går inte för det helhjärtat kommer inte passet bli bra heller. Detsamma gäller dieten. Jag kan inte bli upprörd av resultaten jag inte får av arbetet som jag inte gjorde. Om jag nu väljer att gå ut och äta middag med Johnny två dagar i rad eller äta något som inte ingår i mitt kostschema så kan jag inte heller bli upprörd av att viktnedgången avtar. I nuläget är dock min största prioritet att mina hjärnspöken ska försvinna, att jag ska sluta tröstäta och göra mitt allra bästa för att uppnå de mål jag har. Det kanske kommer ta längre tid men jag vill inte riskera att falla tillbaka dit jag en gång varit. Dessutom så påverkar dieten mitt psyke alldeles för mycket och jag har ingen lust att känna mig nere och upprörd när det finns så många fantastiska anledningar att vara glad för!
Jag och Johnny tog en lång promenad i helgen. Jag gjorde ett cirkelpass vid en sjö i närheten och därefter åt vi lunch, mysigt att kunna sitta ute och njuta av de sista varma dagarna. Vi åt grillad fisk med pommes och grekisk sallad. Pommes är något jag äter ytterst sällan så någon gång ibland känns HELT okej.Summering av helgen som varit
Klockan närmar sig nio på kvällen här i Melbourne och jag ska snart gå och duscha innan jag kryper ner under täcket. Imorgon förmiddag ska jag träffa en familj jag hittade via en Facebook grupp som heter "Aupair in Melbourne" och städa deras hus. I min före detta aupair familj hjälpte jag till med storstädning av huset varannan vecka för att tjäna lite extra pengar. Då jag för tillfället inte har något arbete kunde jag inte tacka nej till detta erbjudande. Visserligen har jag inget emot att städa, jag tycker faktiskt det kan vara ganska skönt och avkopplande att skura huset.
Tänkte berätta lite kort om helgen som varit. Dagarna bara springer förbi och vi närmar oss slutet av maj. Jag är tacksam att jag hunnit med så mycket hittills under 2017 men samtidigt vill jag stanna tiden och inte bara rusa förbi månaderna.
Fredag.
Johnny lämnade strax åtta på morgonen för sista dagen på kursen som han gjort under veckans gång. Jag klev upp och åt frukost och tog sedan en promenad runt staden. Det var ganska molnigt och grått och väderleksrapporten utlovade regn, lyckligtvis höll det sig borta. Hann med att lyssna på två olika podcast, en ifrån Mordpodden som handlade om ett mord som utspelade sig i svenska fjällen år 1951 när en schizofren man tyckte det var en bra ide att öppna eld mot civila personer såväl som poliser. Den andra podden jag lyssnade på var Pira och Bråding i P3 och podden handlade om 19 åriga Gustaf som faller offer för datorn och spelandet. Han var så beroende av spelandet att han slutade med att klä på sig och borsta tänderna för det var tid som togs ifrån spelandet. Han var konstant trött och drack därför 10-12 energidrycker om dagen samt åt enbart hämtmat och framförallt pizza. Mycket tragiskt att höra hur en sådan ung människa blir fast i ett sådant beroende och där ett spel styra hela hans vardagliga liv. Lyckligtvis lyckades han ta sig ur det!
Kort efter att jag kom hem kom även Johnny hem och vi åt lunch tillsammans innan vi begav oss till gymmet. Vi har precis börjat ett nytt träningsschema, ett styrkeschema vilket innebär väldigt få repetitioner men med tunga vikter. Hittills har schemat inte imponerat på mig och jag har känt mig väldigt omotiverat till träning hela veckan för att jag helt enkelt inte ser framemot passen. Funderar på om jag ska lägga om det lite även om detta är vad jag blivit tillsagd att göra av min online coach. Hur som helt tycker jag att det viktigaste är att jag tycker träningen är rolig och att jag går dit och ger allt. Inte att jag går dit med en taskig attityd och vill helst gå hem igen innan passet ens börjat. Det känns väldigt meningslöst att göra tre repetitioner av en övning enbart för att öka styrkan i just den övningen. Jag vill svettas och få upp pulsen! Vi hade en lugn kväll och jag simmade 50 längder i bassängen. Förbättrade min tid med 29 sekunder vilket gladde mig enormt då jag inte alls var sugen på att simma vid den tidpunkten.
Lördag
Vi hade en rejäl sovmorgon innan magen började kurra och det var hög tid att äta frukost. Jag stekte ett stort berg av proteinplättar, väldigt längesedan vi hade det till frukost. Pannkakor borde vara en obligatorisk frukost på helgerna, så himla gott. Mätta och belåtna tog vi på oss träningskläderna och promenerade bort till gymmet. Solen sken och det var så mycket folk på gatorna! Så fort solen skiner och folk är lediga så får man slåss för att komma fram på gatorna i staden. Vi gjorde ett cirkelpass med sex olika stationer. Varje övning pågick under 30 sekunder och vi hade 10 sekunder mellan varje övning. När alla sex övningar var avklarade vilade vi en kort stund innan vi körde på igen. Totalt gjorde vi fyra stycken varv. Vi började även vårt träningspass med en lång stretching vilket var nödvändigt då vi båda hade väldigt ömma lårmuskler. Stretchning är något jag mer eller mindre uteslutet totalt ifrån min träning sedan jag slutade spela fotboll och simma. Jag har sett det som alldeles för tidskrävande och har därför valt att bortprioritera det. Jag är glad att min online coach har lagt in stretching i mitt träningsprogram för det är verkligen välbehövligt när man tränar sex pass i veckan.
Efter vårt korta men intensiva träningspass tog vi en promenad till den botaniska trädgården som ligger på andra sidan vägen från vår lägenhet. Inne i trädgården finns en liten damm där man kan få en tur i en gondol, mata svanarna eller bara njuta av den vackra miljön. Intill dammen finns det ett fik som vi tidigare inte besökt så vi tyckte det var hög tid att vi gjorde det. Vi åt vars en wrap som innehöll olika rostade grönsaker samt fetaost. Till efterrätt delade vi på en muffins som innehöll chokladknappar, blåbär och toppad med macadamianötter. Jag brukar aldrig köpa bakverk eller fika för den delen och muffins är aldrig ett förstahandsval då jag allt som oftast tycker dem är torra och inte lever upp till förväntningarna. Det gällde dock inte denna muffinsen, den var så himla god!
När vi kom hem igen städade vi hela lägenheten från golv till tak. Som jag nämnt tidigare är Johnny otroligt pedant och han spenderar mer än gärna sin lördagseftermiddag med att städa lägenheten. Strax innan sex åkte Johnny för att besöka en ölfestival tillsammans med två killkompisar. Jag spenderade min kväll i soffan framför teven och tittade på Sex and the city. En teveserie jag älskar och Johnny avskyr så jag får passa på när han är iväg. Jag lagade även en stor skål med pasta och ostsås samt provsmakade lite av mitt veganska påskägg som Johnny gav mig. Om vi säger såhär, för priset han betalade så var det definitivt inte värt det. Jag har ätit betydligt godare vegansk choklad.
Söndag
Vi hade återigen lång sovmorgon vilket är väldigt ovanligt. Oavsett om det är helg eller vardag så kliver vi oftast upp runt sjutiden för det är då vi vaknar. Johnny mådde som han förtjänade efter spenderat ett flertal timmar på festivalen och provat på diverse olika öl. Vi bestämde oss därför för att skippa gymmet och ta en lång promenad i det fina vädret. Vårt första stopp blev att tvätta våra sängkläder. När vi flyttade in i lägenheten köpte vi en tvättmaskin men dessvärre ingen tvättmaskin då vi inte ansåg att det var nödvändigt. Att hänga upp alla kläder på balkongen fungerar bra men lakan är lite mer problematiskt och därför besöker vi alltid en tvättomat. Medan våra lakan låg i torktumlaren gick vi bort till Albert Park och jag körde ett litet träningspass. Johnny talade om för mig vad jag skulle göra och det blev ett kort men intensivt intervallpass med diverse övningar. Hade vi varit lite mer förberedda hade det kunnat varit bättre och vi hade kunnat gjorde liknande upplägg som vi hade på gymmet igår. Hur som haver var det skönt att få upp pulsen lite och svettas efter allt det jag åt igårkväll, matkoma deluxe!
Vi promenerade till Albert Park och Port Melbourne vilket är två områden som ligger i närheten av där vi bor men mer mot havet. Gatorna pryds av alla dess olika färger av löv som fallit, så himla vackert. Solen sken och det var en behaglig temperatur, Johnny gick runt i t-shirt hela dagen. Vi åt lunch på en "Fish and Chips" restaurang, grillad fisk med pommes och grekisk sallad. Två affärer neråt fanns en grekisk yoghurt butik som vi var tvungna att besök. Vi båda är oerhört svaga för frusen yoghurt och den summan vi hittills spenderat sedan vi började dejta varandra är en förmögenhet. Det var många hundralappar som gick åt på vår östkustresa!
Stannade på vägen hem och tog lite bilder på alla fina löv. För varje dag som går faller fler och fler löv och de vackra gula, röda och orange löven har förändrats till bruna. Inte många dagar kvar tills vi är inne i juni månad och därmed är vintern officiellt här, brrr!
Såhär ser det ofta ut när Johnny tar bilder. Uppoffringar man får göra för att få rätt ljus och vinkel!
Lördag
Vi hade en rejäl sovmorgon innan magen började kurra och det var hög tid att äta frukost. Jag stekte ett stort berg av proteinplättar, väldigt längesedan vi hade det till frukost. Pannkakor borde vara en obligatorisk frukost på helgerna, så himla gott. Mätta och belåtna tog vi på oss träningskläderna och promenerade bort till gymmet. Solen sken och det var så mycket folk på gatorna! Så fort solen skiner och folk är lediga så får man slåss för att komma fram på gatorna i staden. Vi gjorde ett cirkelpass med sex olika stationer. Varje övning pågick under 30 sekunder och vi hade 10 sekunder mellan varje övning. När alla sex övningar var avklarade vilade vi en kort stund innan vi körde på igen. Totalt gjorde vi fyra stycken varv. Vi började även vårt träningspass med en lång stretching vilket var nödvändigt då vi båda hade väldigt ömma lårmuskler. Stretchning är något jag mer eller mindre uteslutet totalt ifrån min träning sedan jag slutade spela fotboll och simma. Jag har sett det som alldeles för tidskrävande och har därför valt att bortprioritera det. Jag är glad att min online coach har lagt in stretching i mitt träningsprogram för det är verkligen välbehövligt när man tränar sex pass i veckan.
Efter vårt korta men intensiva träningspass tog vi en promenad till den botaniska trädgården som ligger på andra sidan vägen från vår lägenhet. Inne i trädgården finns en liten damm där man kan få en tur i en gondol, mata svanarna eller bara njuta av den vackra miljön. Intill dammen finns det ett fik som vi tidigare inte besökt så vi tyckte det var hög tid att vi gjorde det. Vi åt vars en wrap som innehöll olika rostade grönsaker samt fetaost. Till efterrätt delade vi på en muffins som innehöll chokladknappar, blåbär och toppad med macadamianötter. Jag brukar aldrig köpa bakverk eller fika för den delen och muffins är aldrig ett förstahandsval då jag allt som oftast tycker dem är torra och inte lever upp till förväntningarna. Det gällde dock inte denna muffinsen, den var så himla god!
När vi kom hem igen städade vi hela lägenheten från golv till tak. Som jag nämnt tidigare är Johnny otroligt pedant och han spenderar mer än gärna sin lördagseftermiddag med att städa lägenheten. Strax innan sex åkte Johnny för att besöka en ölfestival tillsammans med två killkompisar. Jag spenderade min kväll i soffan framför teven och tittade på Sex and the city. En teveserie jag älskar och Johnny avskyr så jag får passa på när han är iväg. Jag lagade även en stor skål med pasta och ostsås samt provsmakade lite av mitt veganska påskägg som Johnny gav mig. Om vi säger såhär, för priset han betalade så var det definitivt inte värt det. Jag har ätit betydligt godare vegansk choklad.
Söndag
Vi hade återigen lång sovmorgon vilket är väldigt ovanligt. Oavsett om det är helg eller vardag så kliver vi oftast upp runt sjutiden för det är då vi vaknar. Johnny mådde som han förtjänade efter spenderat ett flertal timmar på festivalen och provat på diverse olika öl. Vi bestämde oss därför för att skippa gymmet och ta en lång promenad i det fina vädret. Vårt första stopp blev att tvätta våra sängkläder. När vi flyttade in i lägenheten köpte vi en tvättmaskin men dessvärre ingen tvättmaskin då vi inte ansåg att det var nödvändigt. Att hänga upp alla kläder på balkongen fungerar bra men lakan är lite mer problematiskt och därför besöker vi alltid en tvättomat. Medan våra lakan låg i torktumlaren gick vi bort till Albert Park och jag körde ett litet träningspass. Johnny talade om för mig vad jag skulle göra och det blev ett kort men intensivt intervallpass med diverse övningar. Hade vi varit lite mer förberedda hade det kunnat varit bättre och vi hade kunnat gjorde liknande upplägg som vi hade på gymmet igår. Hur som haver var det skönt att få upp pulsen lite och svettas efter allt det jag åt igårkväll, matkoma deluxe!
Vi promenerade till Albert Park och Port Melbourne vilket är två områden som ligger i närheten av där vi bor men mer mot havet. Gatorna pryds av alla dess olika färger av löv som fallit, så himla vackert. Solen sken och det var en behaglig temperatur, Johnny gick runt i t-shirt hela dagen. Vi åt lunch på en "Fish and Chips" restaurang, grillad fisk med pommes och grekisk sallad. Två affärer neråt fanns en grekisk yoghurt butik som vi var tvungna att besök. Vi båda är oerhört svaga för frusen yoghurt och den summan vi hittills spenderat sedan vi började dejta varandra är en förmögenhet. Det var många hundralappar som gick åt på vår östkustresa!
Stannade på vägen hem och tog lite bilder på alla fina löv. För varje dag som går faller fler och fler löv och de vackra gula, röda och orange löven har förändrats till bruna. Inte många dagar kvar tills vi är inne i juni månad och därmed är vintern officiellt här, brrr!
Såhär ser det ofta ut när Johnny tar bilder. Uppoffringar man får göra för att få rätt ljus och vinkel!Tillåt aldrig din manager behandla dig respektlöst
Jag tänkte förklara varför jag valde att säga upp mig ifrån min arbetsplats. Min familj är redan medveten om situationen men jag tänkte att det kommer räta ut frågetecken till resterande läsare. Förbered er på en lång läsning.
När jag och Johnny kom tillbaka från var roadtrip längs östkusten av Australien var tanken att jag skulle arbeta som nanny under ett par veckor för en familj. Jag åkte direkt från flygplatsen till familjen för intervju och jag blev meddelade att jag fick jobbet. Mamman berättade att hon skulle ringa mig på kvällen och fylla i detaljer kring positionen. Jag mottog samtalet och fick då meddelat att dem tillsatt positionen av en annan tjej. Jag blev så himla ledsen och besviken då jag verkligen behövde jobbet. Johnny sa åt mig att hålla huvudet högt och att fler jobberbjudande skulle dyka upp.
Jag gick på ytterligare två intervjuer på två stycken cafe. Det ena caféet gav mig direkt dåliga vibbar då den ansvariga bett mig komma in på intervju och när jag väl kom visste personen knappt vem jag var och hade uppenbart inte läst mitt CV. Blev erbjuden att komma tillbaka på upplärning och jag tackade ja. Tidigare samma dag hade jag varit på en intervju till ett cafe som serverade bagels, det är ju trots allt något jag har erfarenhet. Jag gillade direkt caféet och chefen, dessvärre kunde hon bara erbjuda mig runt 20/h veckan. Jag blev även här erbjuden att komma in för att provjobba och jag tackade ja.
Samtidigt fick jag ett sms om att komma in för ett nattskift i ett kök. Jag hade tydligen ansökt om denna position men jag hade totalt missat att det var nattskift. Hur som haver så tänkte jag att det kan jag säkert klara av och bestämde mig för att tacka ja. Jag började 01.30 och när Johnny lämnade av mig mitt i natten sa managern att jag skulle vara klar någon gång runt 5. När alla mackor var klara, nedpackade i lådor och påväg ut till de olika caféerna frågade managerna mig om jag ville stanna och hjälpa till med förberedelser för morgondagen eller gå hem. Jag såg det som något positivt att hon erbjöd mig att stanna istället för att bara skicka hem mig. Klockan 10.30 lämnade jag köket efter ett långt pass! Managern var väldigt nöjd med mig och sa att hon gärna vill behålla mig och att hon kunde erbjuda mig runt 35-40h/veckan.
Det var givet att tacka ja och därmed tacka nej till de två andra caféer som bara kunde erbjuda mig hälften av timmarna. I efterhand är jag oerhört glad att jag aldrig hade provträning på caféet som gav mig dåliga vibbar då jag nyligen läste i Facebook gruppen "Svenskar i Melbourne" om en tjej som provjobbat och efter passet varit med om sexuella övergrepp. När detta skrevs ut på Facebook var det ytterligare en svensk tjej som kommenterade att hon varit med om detsamma. Så himla glad jag aldrig gick dit! Det finns verkligen idioter överallt.
Hur som helst så blev jag anställd i köket och min position blev "sandwich hand". Köket är ett produktionskök som förser 13 olika caféer i centrala Melbourne med smörgåsar. Vi tillverkade olika smörgåsar och brödet vi använde var turkiskt bröd eller baguetter. Vi gjorde också bagels, engelsk muffins, wraps, sallader och yoghurt. Vi bakade alltså inte brödet utan fick det levererat från olika bagerier men vi var därefter ansvariga att fylla mackorna med diverse ingredienser. Jag blev snabbt ansvarig över sektionen som gjorde panini, wraps och rotibröd rullar. Detta var den största sektionen då jag också var ansvarig över fritösen och att fritera schnitzel, kycklingbitar, aubergine samt baconbitar.
Sidan om mig arbetade en kille som var ansvarig över frukostsektionen. Han stekte mängder av bacon och ägg och därefter gjorde han alla engelska muffins, bagels och yoghurts. Den tredje sektionen innehöll sallader samt glutenfria baguetter. På denna sektion jobbade en stackars fransk tjej som varje natt fick höra hur värdelös och dålig hon var. Den stackars tjejen stannade ofta hemma på grund av magknip och det var uppenbart varför, hon var så himla stressad och det syntes på henne. Redan när jag klev in i köket första natten fick jag lära mig hur min manager behandlar personer - väldigt respektlöst. Det tog inte många dagar efter att jag klev in i köket tills det att min manager valde att sparka den franska tjejen. Därmed blev jag ensam ansvarig över min sektion och jag hade knappt blivit varm i kläderna efter ett fåtal dagar.
Jag blev införstådd med att det var ett väldigt högt tempo i köket och att det gällde att prestera. Misstag fanns det varken tid eller utrymme för då ALLT vi gjorde var tidsbaserat. Sektionen jag var ansvarig över skulle ta högst tre timmar. Jag jobbade alltså på den sektionen mellan 1-4. Mellan 4 och 5 gjorde vi alla smörgåsar med det turkiska brödet och mellan 5 och 6 gjorde vi baguetter. Dessa tider förändras under tiden jag arbetade där och plötsligt skulle vi vara klara med min sektion på 2-2.5 h beroende på hur många nummer vi gjorde. Istället för att ha allt ute i bilen för leverans runt 6 skulle vi plötsligt ha det ute senast 5-5.10 beroende på hur många vi var i köket. Med andra ord krävdes det mer och mer av oss i köket. Den sista tiden var vi dock ganska många som arbetade där och därmed var det möjligt. Samtidigt som vi inte förstod varför det var sådan otrolig stress att få ut det tidigare än vad som var nödvändigt.
Majoriteten av tiden jag arbetade i köket har vi varit underbemannade och sprungit röven av oss för att få ut alla smörgåsar i tid. Detta har varit otroligt påfrestande. En vecka var vi tre personer och vi bör vara sex stycken, det var tuff vecka! Jag har stött på flertal personer som provjobbat men de har högst varit där ett par dagar innan dem valt att lämna. Detta på grund av den respektlösa behandlingen managerna har gett dem. Jag sa alltid till mig själv och de övriga arbetarna att om hon någonsin började behandla mig så eller tilltala mig på det sättet så kommer jag lämna. Sedan jag började arbeta där har jag nog stött på 7-8 olika personer som provjobbat. Samtliga personer har plötsligt inte dykt upp under arbetspasset, skickat ett sms i sista stund om att arbetat inte passar dem eller helt enkelt fått höra att dem inte behöver komma tillbaka igen.
Jag har som sagt varit lyckligt lottad då jag lärde mig väldigt fort hur jag skulle göra allt. När jag var på väg till jobb varje kväll spenderade jag tiden på spårvagnen med att läsa igenom vad de olika smörgåsarna innehöll. Jag dubbelkollade alltid fyra gånger att det var korrekt och därmed inte begå några misstag. Om jag mot förmodan gjorde något fel så var attityden från min manager väldigt bitter. Trots det faktum att jag ytterst få gånger faktiskt gjorde något misstag. Efter fem veckor blev jag tillfrågade om jag ville bli assisterande manager och därmed få betydligt mer ansvar. I det kom också möjligheten att bli sponsrad med visum vilket såklart är en fantastisk möjlighet då mitt nuvarande visum går ut i oktober. Trots dessa erbjudande valde jag att tacka nej då jag kände i mitt hjärta att detta inte kommer bli långvarigt, jag mådde inte psykiskt bra i den miljön. Istället skulle en kille ifrån ett utav caféerna börja i köket och bli den nya managern i samband med försäljning av köket.
Vi arbetade långa pass då vi var underbemannade. De första veckorna arbetade jag i snitt 44 h/veckan. Det var en stor omställning att börja arbeta natt och framförallt de timmarna vi arbetade. Jag började som sagt 1.00 och var därmed tvungen att stiga upp 23.20 då min spårvagn gick 00.15. Målet var att vi skulle sluta senast 9 men det skedde inte många gånger. Min fritid blev allt mindre och mindre vilket gjorde mig irriterad och det ledde till onödiga konflikter mellan mig och Johnny. Framåt slutet var vi plötsligt väldigt många i köket då det var chefens önskan. Han skulle nämligen sälja köket någon gång i juni och ville innan dessa bygga ett starkt team. Det var såklart för och nackdelar att vara så många, största nackdelen var att det blev färre timmar för oss alla. Min sista vecka jobbade jag drygt 5-6 h timmar per natt vilket är alldeles för lite.
Trots att min manager inte betedde sig illa mot mig så var det ingen trevlig arbetsmiljö. Jag pratade i princip inte med någon jag arbetade med för om vi började prata med varandra sa hon ofta åt oss att koncentrera oss på arbetet och jobba fortare. Det känns ganska tråkigt att träffa sina kollegor mer än sin partner men trots det knappt tilltala dem. Varje natt så fick någon av arbetarna höra hur värdelösa dem var, hon kunde skrika att hon hatade dem om personen i fråga gjorde ett misstag - exempelvis när en kille skar kycklingen fel. Hon hade helt enkelt en otroligt bitter attityd och ansåg sig ha rätten att säga vad hon ville till vederbörande utan att lägga närmre tanke på hur dessa personerna tog det. Att kränka någon och rent av utsätta dem för psykiska misshandel är definitivt inte ett okej beteende hos en person som ska ses som ansvarig.
Under min sista vecka i köket kom den före detta managern tillbaka för att arbeta ett par timmar, vi kan kalla henne X. Min nuvarande manager, låt oss kalla henne Y, och X kände varandra privat sedan innan och när X var tvungen att lämna köket pga hennes visum erbjöd hon tjänsten till hennes kockkompis, Y som tog över. Y har varit ansvarig i köket under snart två år. Hur som haver förändrades stämningen i köket otroligt mycket under de dagarna. Det kändes nästintill som X försökte bevisa något eller rent av sagt bara visa makten hon har för Y. Den nya killen som skulle bli manager började för ett par veckor sedan men dessvärre så märktes det tydligt att han inte var redo att ha sådant ansvar. Han gjorde många fel, vilket är helt okej enligt mig när man är ny. Som ni har förstått accepterar Y detta och han fick varje natt ta emot mycket elaka kommentarer. Den sista veckan skrek hon att han var värdelös, att han var "piece of shit" och när hon ifrågasatte något han gjort och han försvarade sig bad hon honom hålla käften. Jag blev otroligt upprörd att se henne behandla denna kille så dåligt så jag valde att vända mig till chefen. Jag berättade om läget och var otroligt rädd att detta senare skulle vändas emot mig. Nästa natt när jag kom till jobb kunde jag känna från det att Y klev in genom dörren att något var fel. Hon sa inte god morgon, det var visserligen ovanligt utan gick bara rakt in i köket. Killen jag brukade arbeta tillsammans med var sjuk och hon skulle istället hjälpa mig. Hon tilltalade mig knappt och om hon gjorde det var det med en otroligt taskig attityd. Det kändes som hon försökte leta efter fel och sätta dit mig för något. Jag förstod direkt att hon insett att det var jag som sagt åt chefen. Vill tillägga att han redan är medveten om situationen då tjejen som packar lådorna samt gör leveransen känt honom i 10 år och dagligen uppdaterar honom. Plötsligt säger hon åt X "Någon har skickat ett sms till chefen igår och klagat, men vi kan prata om det senare". Det kändes som en käftsmäll att hon stod sidan om mig och pratade om mig till X. Resten av natten var långt ifrån trevlig. För första gången under alla dessa veckor bad hon mig diska alltihop samt tvätta salladen, två arbeten som jag aldrig gjort tidigare och vanligtvis något killarna gör. Detta på grund av att jag kan mer eller mindre hela listen över saker vi förbereder inför morgondagen och killarna kan inget av detta. Det var uppenbart att hon gjorde detta för hon var förbannad på mig. När jag tvättade salladen stod hon sidan om sig och sa flertal gånger "Snabbare, snabbare, snabbare, du måste snurra handtagen snabbare eller inget händer!" Jag blev så irriterad och upprörd och jag vände mig om och sa att jag försöker så gott jag kan och hon svarade "Mm, jag ser det!" Kort därefter var passet slut och jag grät hela vägen hem. Jag var så upprörd över att hon behandlat mig med så dålig attityd hela natten. Jag hade inte behövt skriva till chefen och berätta men jag ville stå uppför de stackars killarna i köket som dagligen blev kränkta av henne. Dessvärre satte det mig i deras situation, något jag definitivt inte ville vara i. När jag väl kom hem grät jag ännu mer och var helt förstörd. Jag såg bara framför mig hur hon kommande natt och natten därpå skulle fortsätta ha en elak attityd mot mig och låta mig göra all skitgöra som bestraffning. Jag bestämde mig direkt att jag inte skulle gå tillbaka dit. Tanken av det gav mig ångest och jag började hyperventilera. Jag har aldrig varit så rädd eller obekväm i någons närvaro som jag var i hennes. Jag valde att ringa chefen och säga upp mig. Han svarade "Okej, när tänker du sluta?" Jag svarade omedelbart och förklarade att jag inte tänker arbeta i en miljö där jag känner mig obekväm eller med en manager som varje natt behandlar folk med dålig och kränkande attityd. Han svarade "Okej, så du ger mig ingen tid alltså? Jag förklarade återigen läget och att jag inte har lust att gå till jobb med magknip och lämna i tårar. Han svarade "Okej, då får du ta hand om dig själv. Hej då" Jag blev så himla förvånad och chockerad! Denna man hade för ett par veckor sedan erbjudit mig en position som manager och när jag tackade nej och sa att jag inte kommer stanna under en längre period i köket då jag vill ha ett dagtidsarbete så erbjöd han mig en heltidstjänst på ett utav hans caféer. Samma man blev alltså förbannad över att jag sa upp mig och försökte inte på något sätt lösa situationen genom att erbjuda att vi alla kunde ha ett möta eller på något sätt försöka lösa det annorlunda. Jag kände mig så himla sviken och då insåg jag att jag gjorde rätt beslut. Jag tänker aldrig arbeta för ett företag där managern kränker de anställda och chefen aktivt väljer att inte göra något åt det.
Det finns så himla mycket mer detaljer kring detta men jag inser också att jag skrivit ett oerhört långt blogginlägg och tänker därför runda av nu. Det var ett stort och tungt beslut att säga upp mig då jag tyckte det var ett väldigt roligt arbete, jag trivdes med att göra smörgåsar men arbetsmiljön var inte hållbar. Nattskift var inte heller något jag övervägt men jag hade nog kunnat fortsätta om miljön var bra, för jag trivdes trots allt med arbetsuppgifterna. Jag var fast besluten om att jag skulle säga upp mig direkt när hon började behandla mig illa då jag sett under flera veckor hur hon successivt bara behandlat personalen värre och värre. Jag visste alltså redan vad som väntade mig. Det var en stor lättnad när jag väl pratat med chefen även om jag var besviken. Nu behöver jag aldrig mer gå tillbaka dit. Jag är dock otroligt förvånad över att ingen rapporterat dem tidigare för hur dem behandlar sina anställda. Det är nackdelen med att vara backpackers, du har inte riktigt samma rättigheter och lika mycket att säga till om. Otroligt tragiskt! Hade detta hänt hemma i Sverige hade jag kunnat vända mig till facket och fått hjälp och vägledning. Nu är jag dock stressad över det faktum att jag är arbetslös. Det var ett drastiskt beslut och det satte både mig och Johnny i en position vi inte vill vara i. Nu får jag dessvärre förlita mig på honom vilket jag är otroligt obekväm med. Men jag antar livet ser ut så ibland. Som ett par är man också ett team och jag vet att han stöttar mig och backar upp mig i detta, något jag är otroligt tacksam över. Hade jag varit en backpacker och bott på hostel hade jag inte haft några andra alternativ än att gå dit oavsett hur det påverkade mig psykiskt. Men jag försöker vara positiv, jag hade möjlighet att lämna en miljö jag inte trivdes i och ett nytt arbete kommer att dyka upp. Det har gått lite mer än en vecka sedan jag sa upp mig för ett par dagar sedan fick jag meddelande av killen som skulle vara den efterträdande managern. Han uttryckte sin sorg över att jag beslutade mig för att lämna köket samt visade han sin tacksamhet över att jag stått uppför honom. Han sa att han var så ledsen att jag satt i denna situation bara för att han stod uppför mig. Jag pratade också med en annan kille från köket som berättade att sedan jag lämnade har hon inte sagt ett enda ord till någon. Dagen efter hade chefen tydligen kommit in och talat om för henne att jag kommer aldrig mer komma tillbaka till köket och hon låtsades tydligen bli förvånad. Han skulle tydligen också komma dit varje fredag och checka av med personalen att allt fungerar. Så min reaktion har gett resultat vilket glädjer mig så mycket. Jag fick tårar i ögonen när killen berättade att han hade så dåligt samvete över att jag slutat. Jag är bara så himla glad att det medfört en förbättring och att han inte längre får höra att han är värdelös. Det var värt det i slutändan med andra ord!
Hur som helst så blev jag anställd i köket och min position blev "sandwich hand". Köket är ett produktionskök som förser 13 olika caféer i centrala Melbourne med smörgåsar. Vi tillverkade olika smörgåsar och brödet vi använde var turkiskt bröd eller baguetter. Vi gjorde också bagels, engelsk muffins, wraps, sallader och yoghurt. Vi bakade alltså inte brödet utan fick det levererat från olika bagerier men vi var därefter ansvariga att fylla mackorna med diverse ingredienser. Jag blev snabbt ansvarig över sektionen som gjorde panini, wraps och rotibröd rullar. Detta var den största sektionen då jag också var ansvarig över fritösen och att fritera schnitzel, kycklingbitar, aubergine samt baconbitar.
Sidan om mig arbetade en kille som var ansvarig över frukostsektionen. Han stekte mängder av bacon och ägg och därefter gjorde han alla engelska muffins, bagels och yoghurts. Den tredje sektionen innehöll sallader samt glutenfria baguetter. På denna sektion jobbade en stackars fransk tjej som varje natt fick höra hur värdelös och dålig hon var. Den stackars tjejen stannade ofta hemma på grund av magknip och det var uppenbart varför, hon var så himla stressad och det syntes på henne. Redan när jag klev in i köket första natten fick jag lära mig hur min manager behandlar personer - väldigt respektlöst. Det tog inte många dagar efter att jag klev in i köket tills det att min manager valde att sparka den franska tjejen. Därmed blev jag ensam ansvarig över min sektion och jag hade knappt blivit varm i kläderna efter ett fåtal dagar.
Jag blev införstådd med att det var ett väldigt högt tempo i köket och att det gällde att prestera. Misstag fanns det varken tid eller utrymme för då ALLT vi gjorde var tidsbaserat. Sektionen jag var ansvarig över skulle ta högst tre timmar. Jag jobbade alltså på den sektionen mellan 1-4. Mellan 4 och 5 gjorde vi alla smörgåsar med det turkiska brödet och mellan 5 och 6 gjorde vi baguetter. Dessa tider förändras under tiden jag arbetade där och plötsligt skulle vi vara klara med min sektion på 2-2.5 h beroende på hur många nummer vi gjorde. Istället för att ha allt ute i bilen för leverans runt 6 skulle vi plötsligt ha det ute senast 5-5.10 beroende på hur många vi var i köket. Med andra ord krävdes det mer och mer av oss i köket. Den sista tiden var vi dock ganska många som arbetade där och därmed var det möjligt. Samtidigt som vi inte förstod varför det var sådan otrolig stress att få ut det tidigare än vad som var nödvändigt.
Majoriteten av tiden jag arbetade i köket har vi varit underbemannade och sprungit röven av oss för att få ut alla smörgåsar i tid. Detta har varit otroligt påfrestande. En vecka var vi tre personer och vi bör vara sex stycken, det var tuff vecka! Jag har stött på flertal personer som provjobbat men de har högst varit där ett par dagar innan dem valt att lämna. Detta på grund av den respektlösa behandlingen managerna har gett dem. Jag sa alltid till mig själv och de övriga arbetarna att om hon någonsin började behandla mig så eller tilltala mig på det sättet så kommer jag lämna. Sedan jag började arbeta där har jag nog stött på 7-8 olika personer som provjobbat. Samtliga personer har plötsligt inte dykt upp under arbetspasset, skickat ett sms i sista stund om att arbetat inte passar dem eller helt enkelt fått höra att dem inte behöver komma tillbaka igen.
Jag har som sagt varit lyckligt lottad då jag lärde mig väldigt fort hur jag skulle göra allt. När jag var på väg till jobb varje kväll spenderade jag tiden på spårvagnen med att läsa igenom vad de olika smörgåsarna innehöll. Jag dubbelkollade alltid fyra gånger att det var korrekt och därmed inte begå några misstag. Om jag mot förmodan gjorde något fel så var attityden från min manager väldigt bitter. Trots det faktum att jag ytterst få gånger faktiskt gjorde något misstag. Efter fem veckor blev jag tillfrågade om jag ville bli assisterande manager och därmed få betydligt mer ansvar. I det kom också möjligheten att bli sponsrad med visum vilket såklart är en fantastisk möjlighet då mitt nuvarande visum går ut i oktober. Trots dessa erbjudande valde jag att tacka nej då jag kände i mitt hjärta att detta inte kommer bli långvarigt, jag mådde inte psykiskt bra i den miljön. Istället skulle en kille ifrån ett utav caféerna börja i köket och bli den nya managern i samband med försäljning av köket.
Vi arbetade långa pass då vi var underbemannade. De första veckorna arbetade jag i snitt 44 h/veckan. Det var en stor omställning att börja arbeta natt och framförallt de timmarna vi arbetade. Jag började som sagt 1.00 och var därmed tvungen att stiga upp 23.20 då min spårvagn gick 00.15. Målet var att vi skulle sluta senast 9 men det skedde inte många gånger. Min fritid blev allt mindre och mindre vilket gjorde mig irriterad och det ledde till onödiga konflikter mellan mig och Johnny. Framåt slutet var vi plötsligt väldigt många i köket då det var chefens önskan. Han skulle nämligen sälja köket någon gång i juni och ville innan dessa bygga ett starkt team. Det var såklart för och nackdelar att vara så många, största nackdelen var att det blev färre timmar för oss alla. Min sista vecka jobbade jag drygt 5-6 h timmar per natt vilket är alldeles för lite.
Trots att min manager inte betedde sig illa mot mig så var det ingen trevlig arbetsmiljö. Jag pratade i princip inte med någon jag arbetade med för om vi började prata med varandra sa hon ofta åt oss att koncentrera oss på arbetet och jobba fortare. Det känns ganska tråkigt att träffa sina kollegor mer än sin partner men trots det knappt tilltala dem. Varje natt så fick någon av arbetarna höra hur värdelösa dem var, hon kunde skrika att hon hatade dem om personen i fråga gjorde ett misstag - exempelvis när en kille skar kycklingen fel. Hon hade helt enkelt en otroligt bitter attityd och ansåg sig ha rätten att säga vad hon ville till vederbörande utan att lägga närmre tanke på hur dessa personerna tog det. Att kränka någon och rent av utsätta dem för psykiska misshandel är definitivt inte ett okej beteende hos en person som ska ses som ansvarig.
Under min sista vecka i köket kom den före detta managern tillbaka för att arbeta ett par timmar, vi kan kalla henne X. Min nuvarande manager, låt oss kalla henne Y, och X kände varandra privat sedan innan och när X var tvungen att lämna köket pga hennes visum erbjöd hon tjänsten till hennes kockkompis, Y som tog över. Y har varit ansvarig i köket under snart två år. Hur som haver förändrades stämningen i köket otroligt mycket under de dagarna. Det kändes nästintill som X försökte bevisa något eller rent av sagt bara visa makten hon har för Y. Den nya killen som skulle bli manager började för ett par veckor sedan men dessvärre så märktes det tydligt att han inte var redo att ha sådant ansvar. Han gjorde många fel, vilket är helt okej enligt mig när man är ny. Som ni har förstått accepterar Y detta och han fick varje natt ta emot mycket elaka kommentarer. Den sista veckan skrek hon att han var värdelös, att han var "piece of shit" och när hon ifrågasatte något han gjort och han försvarade sig bad hon honom hålla käften. Jag blev otroligt upprörd att se henne behandla denna kille så dåligt så jag valde att vända mig till chefen. Jag berättade om läget och var otroligt rädd att detta senare skulle vändas emot mig. Nästa natt när jag kom till jobb kunde jag känna från det att Y klev in genom dörren att något var fel. Hon sa inte god morgon, det var visserligen ovanligt utan gick bara rakt in i köket. Killen jag brukade arbeta tillsammans med var sjuk och hon skulle istället hjälpa mig. Hon tilltalade mig knappt och om hon gjorde det var det med en otroligt taskig attityd. Det kändes som hon försökte leta efter fel och sätta dit mig för något. Jag förstod direkt att hon insett att det var jag som sagt åt chefen. Vill tillägga att han redan är medveten om situationen då tjejen som packar lådorna samt gör leveransen känt honom i 10 år och dagligen uppdaterar honom. Plötsligt säger hon åt X "Någon har skickat ett sms till chefen igår och klagat, men vi kan prata om det senare". Det kändes som en käftsmäll att hon stod sidan om mig och pratade om mig till X. Resten av natten var långt ifrån trevlig. För första gången under alla dessa veckor bad hon mig diska alltihop samt tvätta salladen, två arbeten som jag aldrig gjort tidigare och vanligtvis något killarna gör. Detta på grund av att jag kan mer eller mindre hela listen över saker vi förbereder inför morgondagen och killarna kan inget av detta. Det var uppenbart att hon gjorde detta för hon var förbannad på mig. När jag tvättade salladen stod hon sidan om sig och sa flertal gånger "Snabbare, snabbare, snabbare, du måste snurra handtagen snabbare eller inget händer!" Jag blev så irriterad och upprörd och jag vände mig om och sa att jag försöker så gott jag kan och hon svarade "Mm, jag ser det!" Kort därefter var passet slut och jag grät hela vägen hem. Jag var så upprörd över att hon behandlat mig med så dålig attityd hela natten. Jag hade inte behövt skriva till chefen och berätta men jag ville stå uppför de stackars killarna i köket som dagligen blev kränkta av henne. Dessvärre satte det mig i deras situation, något jag definitivt inte ville vara i. När jag väl kom hem grät jag ännu mer och var helt förstörd. Jag såg bara framför mig hur hon kommande natt och natten därpå skulle fortsätta ha en elak attityd mot mig och låta mig göra all skitgöra som bestraffning. Jag bestämde mig direkt att jag inte skulle gå tillbaka dit. Tanken av det gav mig ångest och jag började hyperventilera. Jag har aldrig varit så rädd eller obekväm i någons närvaro som jag var i hennes. Jag valde att ringa chefen och säga upp mig. Han svarade "Okej, när tänker du sluta?" Jag svarade omedelbart och förklarade att jag inte tänker arbeta i en miljö där jag känner mig obekväm eller med en manager som varje natt behandlar folk med dålig och kränkande attityd. Han svarade "Okej, så du ger mig ingen tid alltså? Jag förklarade återigen läget och att jag inte har lust att gå till jobb med magknip och lämna i tårar. Han svarade "Okej, då får du ta hand om dig själv. Hej då" Jag blev så himla förvånad och chockerad! Denna man hade för ett par veckor sedan erbjudit mig en position som manager och när jag tackade nej och sa att jag inte kommer stanna under en längre period i köket då jag vill ha ett dagtidsarbete så erbjöd han mig en heltidstjänst på ett utav hans caféer. Samma man blev alltså förbannad över att jag sa upp mig och försökte inte på något sätt lösa situationen genom att erbjuda att vi alla kunde ha ett möta eller på något sätt försöka lösa det annorlunda. Jag kände mig så himla sviken och då insåg jag att jag gjorde rätt beslut. Jag tänker aldrig arbeta för ett företag där managern kränker de anställda och chefen aktivt väljer att inte göra något åt det.
Det finns så himla mycket mer detaljer kring detta men jag inser också att jag skrivit ett oerhört långt blogginlägg och tänker därför runda av nu. Det var ett stort och tungt beslut att säga upp mig då jag tyckte det var ett väldigt roligt arbete, jag trivdes med att göra smörgåsar men arbetsmiljön var inte hållbar. Nattskift var inte heller något jag övervägt men jag hade nog kunnat fortsätta om miljön var bra, för jag trivdes trots allt med arbetsuppgifterna. Jag var fast besluten om att jag skulle säga upp mig direkt när hon började behandla mig illa då jag sett under flera veckor hur hon successivt bara behandlat personalen värre och värre. Jag visste alltså redan vad som väntade mig. Det var en stor lättnad när jag väl pratat med chefen även om jag var besviken. Nu behöver jag aldrig mer gå tillbaka dit. Jag är dock otroligt förvånad över att ingen rapporterat dem tidigare för hur dem behandlar sina anställda. Det är nackdelen med att vara backpackers, du har inte riktigt samma rättigheter och lika mycket att säga till om. Otroligt tragiskt! Hade detta hänt hemma i Sverige hade jag kunnat vända mig till facket och fått hjälp och vägledning. Nu är jag dock stressad över det faktum att jag är arbetslös. Det var ett drastiskt beslut och det satte både mig och Johnny i en position vi inte vill vara i. Nu får jag dessvärre förlita mig på honom vilket jag är otroligt obekväm med. Men jag antar livet ser ut så ibland. Som ett par är man också ett team och jag vet att han stöttar mig och backar upp mig i detta, något jag är otroligt tacksam över. Hade jag varit en backpacker och bott på hostel hade jag inte haft några andra alternativ än att gå dit oavsett hur det påverkade mig psykiskt. Men jag försöker vara positiv, jag hade möjlighet att lämna en miljö jag inte trivdes i och ett nytt arbete kommer att dyka upp. Det har gått lite mer än en vecka sedan jag sa upp mig för ett par dagar sedan fick jag meddelande av killen som skulle vara den efterträdande managern. Han uttryckte sin sorg över att jag beslutade mig för att lämna köket samt visade han sin tacksamhet över att jag stått uppför honom. Han sa att han var så ledsen att jag satt i denna situation bara för att han stod uppför mig. Jag pratade också med en annan kille från köket som berättade att sedan jag lämnade har hon inte sagt ett enda ord till någon. Dagen efter hade chefen tydligen kommit in och talat om för henne att jag kommer aldrig mer komma tillbaka till köket och hon låtsades tydligen bli förvånad. Han skulle tydligen också komma dit varje fredag och checka av med personalen att allt fungerar. Så min reaktion har gett resultat vilket glädjer mig så mycket. Jag fick tårar i ögonen när killen berättade att han hade så dåligt samvete över att jag slutat. Jag är bara så himla glad att det medfört en förbättring och att han inte längre får höra att han är värdelös. Det var värt det i slutändan med andra ord!
Tillbaka i bassängen
Johnnys alarm ringde halv sju i morse och jag var så himla trött att jag inte alls hade någon lust att gå upp. Låg kvar en stund innan jag tog på mig badkläder och gick ner till poolen. Simmade 40 längder, 20 längder frisim och 20 längder bröstsim. Avslutade med ytterligare 10 längder lugnt simmande, bland annat benspark på rygg bara för att försöka få ner pulsen. Simning är så intensivt och det blir så utmanande när det börjar kännas tyngre och man ska fortfarande upprätta en hållbar andning. Jag försöker alltid andas var fjärde alternativ var tredje armtag när jag simmar frisim men de sista längderna känns det som jag ska drunkna och får övergå till att andas vart annat armtag. När man sedan sätter händerna i kaklet och andas en stund känns det som att hjärtat ska hoppa ur bröstkorgen. Det känns bra att vara tillbaka i bassängen även om jag är långt ifrån samma nivå som slutade på.
Det var en kall morgon jag möttes av när jag hängde upp tvätten på balkongen. Som ni ser på andra bilden så finns det en byggställning och just nu byggs det en ny lägenhetsbyggnad sidan om vår som ska vara klar år 2019. Kikade precis in på deras hemsida för att se visningsbilderna och priser. Prisen ligger mellan 2.6 och 12.3 miljoner! Så om någon av er är sugen på bosatta er nere i Melbourne och dessutom som granne till oss så vet ni var ni kan flytta in för ett rimligt pris.
Spenderat mer eller mindre hela förmiddagen genom att läsa igenom den fjärde rättegången i "Hailey fallet". Hittills har mamman bara förhörts och nu ska pappan få göra sin utsäga. Det värker så i magen att läsa igenom förhören och inse vad denna lilla flickan har fått gå igenom. Hon blev bara sex veckor gammal och den lilla tiden hon hade i livet var med största sannolikhet långt ifrån smärtfri. Alla dessa blåmärken på hennes lilla kropp. Jag hoppas att de ansvariga får ett ordentligt straff för vad dem utsatt denna hjälplösa lilla människa för.
Påbörjade även att se första delen utav tre i "Fallet Kevin" som SVT sänder. Detta är ett fall från 1998 när en fyraårig pojke hittades mördad och två bröder endast fem och sju år gamla fick stå till ansvar för händelsen. Det har varit mycket frågor i media de senaste åren och det har inte varit helt självklart om det verkligen var två barn som faktiskt tog livet av den lilla pojken. Mycket intressant historia och jag ser framemot att se resterade två delar.
De två bilderna ovan tog jag när jag var på väg hem ifrån affären igår. Hösten har verkligen kommit till Melbourne och det senaste veckorna har det verkligen exploderat med färgglada löv längs gatorna. Jag verkligen älskar hösten! Sommaren i all ära när det är varmt och ljust länge men jag älskar att öppna fönstret på morgonen och känna den svala luften krypa in. Luften är så mycket friskare när det är lite svalt ute! Om två veckor är det första juni och då är det vinter här i Melbourne. Förra året missade jag Melbourne vintern då jag begav mig till Renmark i mitten av maj för att göra mitt farmwork. Visserligen var nätterna otroligt kalla men vi hade uppemot 15-20 grader under dagarna. Precis som Helsingborg ligger Melbourne vid havet så jag får nog förbereda mig på en blåsig, kall och bitter kyla denna vintern.
Klockan är snart tre och jag har inte fått många knop gjorde denna dag. Jag funderar på att ta mig ut på en promenad men då jag sprungit/promenerat mycket de senaste dagarna har inflammationen i mina benhinnor börjat värka igen. Inte haft problem med mina benhinnor på många månader efter investerat i riktigt bra löparskor men tyvärr har det börjat komma tillbaka de senaste dagarna. Johnnys kurs pågår lite längre ikväll än vanligt så jag har ytterligare ett par timmar att sysselsätta mig innan han kommer hem. Som ni säkerligen märker har jag mycket tid för tillfället att blogga och bara göra vad jag vill. Detta på grund av att jag valde säga upp mig från min arbetsplats för en vecka sedan. Helgen som varit var ganska jobbig och jag har haft mycket mardrömmar sedan jag slutade. Kommer berätta mer om detta i ett separat inlägg. Hoppas ni alla har en fin dag!
Spenderat mer eller mindre hela förmiddagen genom att läsa igenom den fjärde rättegången i "Hailey fallet". Hittills har mamman bara förhörts och nu ska pappan få göra sin utsäga. Det värker så i magen att läsa igenom förhören och inse vad denna lilla flickan har fått gå igenom. Hon blev bara sex veckor gammal och den lilla tiden hon hade i livet var med största sannolikhet långt ifrån smärtfri. Alla dessa blåmärken på hennes lilla kropp. Jag hoppas att de ansvariga får ett ordentligt straff för vad dem utsatt denna hjälplösa lilla människa för.
Påbörjade även att se första delen utav tre i "Fallet Kevin" som SVT sänder. Detta är ett fall från 1998 när en fyraårig pojke hittades mördad och två bröder endast fem och sju år gamla fick stå till ansvar för händelsen. Det har varit mycket frågor i media de senaste åren och det har inte varit helt självklart om det verkligen var två barn som faktiskt tog livet av den lilla pojken. Mycket intressant historia och jag ser framemot att se resterade två delar.
De två bilderna ovan tog jag när jag var på väg hem ifrån affären igår. Hösten har verkligen kommit till Melbourne och det senaste veckorna har det verkligen exploderat med färgglada löv längs gatorna. Jag verkligen älskar hösten! Sommaren i all ära när det är varmt och ljust länge men jag älskar att öppna fönstret på morgonen och känna den svala luften krypa in. Luften är så mycket friskare när det är lite svalt ute! Om två veckor är det första juni och då är det vinter här i Melbourne. Förra året missade jag Melbourne vintern då jag begav mig till Renmark i mitten av maj för att göra mitt farmwork. Visserligen var nätterna otroligt kalla men vi hade uppemot 15-20 grader under dagarna. Precis som Helsingborg ligger Melbourne vid havet så jag får nog förbereda mig på en blåsig, kall och bitter kyla denna vintern.
Klockan är snart tre och jag har inte fått många knop gjorde denna dag. Jag funderar på att ta mig ut på en promenad men då jag sprungit/promenerat mycket de senaste dagarna har inflammationen i mina benhinnor börjat värka igen. Inte haft problem med mina benhinnor på många månader efter investerat i riktigt bra löparskor men tyvärr har det börjat komma tillbaka de senaste dagarna. Johnnys kurs pågår lite längre ikväll än vanligt så jag har ytterligare ett par timmar att sysselsätta mig innan han kommer hem. Som ni säkerligen märker har jag mycket tid för tillfället att blogga och bara göra vad jag vill. Detta på grund av att jag valde säga upp mig från min arbetsplats för en vecka sedan. Helgen som varit var ganska jobbig och jag har haft mycket mardrömmar sedan jag slutade. Kommer berätta mer om detta i ett separat inlägg. Hoppas ni alla har en fin dag!Infekterad visdomstand
God morgon!
Klockan närmar sig halv tolv och jag har precis ätit frukost samt gjort jordnötssmör. Nötsmör är något som går åt i mängder i vårt hus! Johnny är en stor jordnötssmörälskare men jag är faktiskt värre. Jag har åtminstone större svårigheter med att begränsa mig än vad han har. Hur som haver använde jag vår Nutribullet och körde den tillräckligt länge tills nötterna blev smör. När vi köper jordnötssmör köper vi alltid den som är gjord på enbart jordnötter och utan något socker eller tillsatser. Det blir dock billigare att göra det själv och det tar bara några minuter att göra det, perfekt!
Johnny åkte strax efter klockan åtta i morse, han går på en kurs under denna vecka. När hans alarm ringde i morse regnade det utanför fönstret och det är fortfarande väldigt grått och tråkigt väder. En perfekt morgon för att komma ikapp med ett par episoder av två teveprogram som jag följer. För ett par veckor sedan drog jag ut min visdomstand som var ordentligt infekterad. Jag hade åtta dagar när jag bara låg i sängen och övervägde att dränka mig i toaletten på grund av den intensiva smärtan. Istället spenderade jag dagarna att titta på olika teveserier och nu kan jag inte riktigt slita mig. Jag började kolla på Biggest Losers, Sveriges yngsta mästerkock, Det stora tårtslaget samt Hur svårt kan det va? Blir lika imponerad och förvånad varje gång jag tittar på de små barnen som lagar avancerad måltider.. Sen ska jag försöka briljera i köket och bränner broccolin för att jag glömmer bort vatten i botten av kastrullen.
Jag ska strax kila bort till Coles vilket är en matbutik och köpa resterande ingredienser inför veckans matlådor. I början av april tog jag kontakt med en personlig tränare som la upp ett kostschema samt ett träningsschema åt mig för de åtta kommande veckorna. Jag hittade tränaren via Instagram, hon har närmre 1 miljon följare så jag tänkte att hon måste vara väldigt duktig på det hon gör. Jag startade min diet den 12e april och körde två veckor innan min visdomstand blev ordentligt infekterad.
En bild som togs precis innan jag påbörjade dieten.
Här kommer min historia om min helvetesvecka med en infekterad tand.. När jag gick till jobbet på natten började det spänna och smärta ordentligt och när jag kom hem på morgonen ville jag bara sätta mig ner och bryta ihop. Jag ringde min före detta tandläkare som drog ut en utav mina visdomständer i oktober, dessvärre hade dem ingen tid så jag fann en annan tandläkare ett stenkast från där vi bor. Fördelen med privatkliniker är definitivt att man allt som oftast får en tid omgående! Vi gick dit och jag kunde knappt öppna munnen för det var så stelt i hela kinden och käken. Jag bara grät och det gjorde så himla ont. Tandläkaren skrev ut värktabletter samt antibiotika och sa åt mig att komma tillbaka när infektionen dämpats och jag kunde öppna munnen mer. Dessvärre hjälpte inte värktabletterna något nämnvärt trots maximal dos. På fredag morgon var jag helt förstörd så vi ringde tillbaka till kliniken som gav mig en tid ett par timmar senare. Jag fick träffa en ny tandläkare som direkt frågade om det var på höger sida tanden satt, det syntes nämligen på min kind hur svullet det var. Jag grät så himla mycket och han bad mig öppna munnen så mycket som möjligt för att kunna få en närmre titt. Det kändes helt omöjligt då jag hittills bara kunnat öppna drygt en halv centimeter. Han sa åt mig att oavsett hur mycket antibiotika jag tar kommer smärtan varken förminskas eller bli lindrigare tills jag drar ut tanden. Jag grät hysteriskt och frågade hur han skulle kunna dra ut min tand när jag inte ens kan öppna munnen. Han talade om att så fort han bedövar tandköttet kommer även käken bli mindre stel och på så sätt skulle det bli möjligt att bända upp munnen och komma åt för att dra ut tanden. Sagt och gjort blev jag bedövad och det var en sådan lättnad att jag plötsligt kunde öppna munnen ett par centimeter mer. Han lyckades dra ut tanden och han skrev ut morfintabletter som jag skulle ta vid behov. Vi åkte hem och jag la mig i sängen. Bedövningen började avta och jag bokstavligt talat låg och skrek i sängen. Jag sparkade med benen och var helt hysterisk för det gjorde så himla ont. Jag till och med googlade om en infekterad visdomstand var mer smärtfyllt än en förlossning. Jag har aldrig tidigare upplevt en sådan intensiv smärta. Jag tog mina morfintabletter och det gjorde fortfarande något fruktansvärt ont men jag lyckades somna intill Johnny. Stackars Johnny, han satt där helt hjälplös och visste inte hur han skulle hjälpa mig när det värkte så mycket. Det tog ytterligare sex dagar efter utdragningen av tanden innan jag kunde återuppta min diet och börja äta ordentligt igen. Den veckan levde jag på pasta, soppor i mängder samt bröd. Man kan lugnt säga att jag var pumpad med kolhydrater! Jag kunde äntligen öppna munnen ordentligt, jag har varit så orolig att käken låst sig helt och jag aldrig mer skulle kunna öppna munnen. Dramaqueen, jag vet. Infektionen var så pass stor att den spridit sig till kinden och det påverkade alltså förmågan att öppna normalt. Tandläkaren tog beslutet att inte sy mig då han inte ville "begrava" infektionen utan han ville istället försöka få ut den. När jag drog ut min andra tand i oktober förra året talade tandläkare om för mig att jag bör dra ut min andra tand också men då måste jag gå till en kirurg. Jag träffade kirurgen som sa att det skulle kosta närmare 4000 kr och då var det billigare med tanken på att jag skulle gjort det vaken i stolen istället för sövd på sjukhuset. Fanns inte på världskartan att jag ville lägga den summan på en tand! Så jag valde att ha kvar tanden och den har bråkat med mig en del sedan dess. Under vår östkustresa var den infekterad ett par gånger och det stank lik i munnen oavsett hur mycket jag borstade eller tuggade tuggummi. Johnny har varit på mig sedan oktober att jag måste dra ut den men jag är så förbannat envis och snål när det kommer till sådant. Så man kan lugnt säga att ingen är gladare än Johnny att den äntligen är ute!
När jag började kunna tugga bättre firade vi med hamburgare på ett utav mina favoritställen - Grill'D! Då jag inte äter nötkött längre tog jag en vegetarisk hamburgare gjord på bland annat rödbeta. Jag fick slita allt i små bitar som ett litet barn men jag kunde åtminstone få ner det, även om det tog tid. Mysig lunch tillsammans med min bättra halva.
En bild som togs precis innan jag påbörjade dieten.
Här kommer min historia om min helvetesvecka med en infekterad tand.. När jag gick till jobbet på natten började det spänna och smärta ordentligt och när jag kom hem på morgonen ville jag bara sätta mig ner och bryta ihop. Jag ringde min före detta tandläkare som drog ut en utav mina visdomständer i oktober, dessvärre hade dem ingen tid så jag fann en annan tandläkare ett stenkast från där vi bor. Fördelen med privatkliniker är definitivt att man allt som oftast får en tid omgående! Vi gick dit och jag kunde knappt öppna munnen för det var så stelt i hela kinden och käken. Jag bara grät och det gjorde så himla ont. Tandläkaren skrev ut värktabletter samt antibiotika och sa åt mig att komma tillbaka när infektionen dämpats och jag kunde öppna munnen mer. Dessvärre hjälpte inte värktabletterna något nämnvärt trots maximal dos. På fredag morgon var jag helt förstörd så vi ringde tillbaka till kliniken som gav mig en tid ett par timmar senare. Jag fick träffa en ny tandläkare som direkt frågade om det var på höger sida tanden satt, det syntes nämligen på min kind hur svullet det var. Jag grät så himla mycket och han bad mig öppna munnen så mycket som möjligt för att kunna få en närmre titt. Det kändes helt omöjligt då jag hittills bara kunnat öppna drygt en halv centimeter. Han sa åt mig att oavsett hur mycket antibiotika jag tar kommer smärtan varken förminskas eller bli lindrigare tills jag drar ut tanden. Jag grät hysteriskt och frågade hur han skulle kunna dra ut min tand när jag inte ens kan öppna munnen. Han talade om att så fort han bedövar tandköttet kommer även käken bli mindre stel och på så sätt skulle det bli möjligt att bända upp munnen och komma åt för att dra ut tanden. Sagt och gjort blev jag bedövad och det var en sådan lättnad att jag plötsligt kunde öppna munnen ett par centimeter mer. Han lyckades dra ut tanden och han skrev ut morfintabletter som jag skulle ta vid behov. Vi åkte hem och jag la mig i sängen. Bedövningen började avta och jag bokstavligt talat låg och skrek i sängen. Jag sparkade med benen och var helt hysterisk för det gjorde så himla ont. Jag till och med googlade om en infekterad visdomstand var mer smärtfyllt än en förlossning. Jag har aldrig tidigare upplevt en sådan intensiv smärta. Jag tog mina morfintabletter och det gjorde fortfarande något fruktansvärt ont men jag lyckades somna intill Johnny. Stackars Johnny, han satt där helt hjälplös och visste inte hur han skulle hjälpa mig när det värkte så mycket. Det tog ytterligare sex dagar efter utdragningen av tanden innan jag kunde återuppta min diet och börja äta ordentligt igen. Den veckan levde jag på pasta, soppor i mängder samt bröd. Man kan lugnt säga att jag var pumpad med kolhydrater! Jag kunde äntligen öppna munnen ordentligt, jag har varit så orolig att käken låst sig helt och jag aldrig mer skulle kunna öppna munnen. Dramaqueen, jag vet. Infektionen var så pass stor att den spridit sig till kinden och det påverkade alltså förmågan att öppna normalt. Tandläkaren tog beslutet att inte sy mig då han inte ville "begrava" infektionen utan han ville istället försöka få ut den. När jag drog ut min andra tand i oktober förra året talade tandläkare om för mig att jag bör dra ut min andra tand också men då måste jag gå till en kirurg. Jag träffade kirurgen som sa att det skulle kosta närmare 4000 kr och då var det billigare med tanken på att jag skulle gjort det vaken i stolen istället för sövd på sjukhuset. Fanns inte på världskartan att jag ville lägga den summan på en tand! Så jag valde att ha kvar tanden och den har bråkat med mig en del sedan dess. Under vår östkustresa var den infekterad ett par gånger och det stank lik i munnen oavsett hur mycket jag borstade eller tuggade tuggummi. Johnny har varit på mig sedan oktober att jag måste dra ut den men jag är så förbannat envis och snål när det kommer till sådant. Så man kan lugnt säga att ingen är gladare än Johnny att den äntligen är ute!
När jag började kunna tugga bättre firade vi med hamburgare på ett utav mina favoritställen - Grill'D! Då jag inte äter nötkött längre tog jag en vegetarisk hamburgare gjord på bland annat rödbeta. Jag fick slita allt i små bitar som ett litet barn men jag kunde åtminstone få ner det, även om det tog tid. Mysig lunch tillsammans med min bättra halva.Chilli con carne & sweet potato brownie
Igår kväll lagade jag middag till Johnny och det blev chilli con carne som serverades. Jag använde pappas recept och detta var en måltid som som ofta lagades i mitt hus när jag var liten. Pappa brukade servera det med ris och små baguetter som han värmde i ugnen. Jag brukade alltid dra ut det mjuka brödet från mitten av baguetten och trycka ner köttblandningen istället. Detta är ett beteende som jag fortfarande har kvar. Ett flertal gånger när vi ätit bröd tillsammans, exempelvis hamburgare, så brukar jag fortfarande dra ut det mjuka innehållet från mitten innan jag äter resterande delen av bullen. Detta är tydligen ett otroligt märkligt beteende, haha!
Jag valde att tillsätta cayennepeppar samt chillisås då Johnny tycker om kryddstark mat. Dessvärre kan jag inte svara på om det smakade som pappas chilli con carne då jag inte provsmakade. Jag har inte ätit ko, gris, lamm, eller kalkon på över sex veckor! Jag äter enbart tonfisk och kyckling i nuläget, har också ätit lax vid två tillfällen.
Till efterrätt bakade jag en sötpotatis-brownie toppad med mörk choklad och chilli. För ett par månader sedan köpte jag ett par olika chillisåser till Johnny varav en utav dem var en choklad-och chillisås. Igår såg jag den i skafferiet och bestämde mig för att blanda i den i chokladlagret som jag toppade brownien med. Originalreceptet är veganskt men dessvärre var Johnnys chillisås inte vegansk. Hur som haver var detta en utav dem godaste bakverken jag bakat och chillisåsen gav verkligen en het eftersmak! Första men definitivt inte sista gången som jag bakar med chilli.
Till efterrätt bakade jag en sötpotatis-brownie toppad med mörk choklad och chilli. För ett par månader sedan köpte jag ett par olika chillisåser till Johnny varav en utav dem var en choklad-och chillisås. Igår såg jag den i skafferiet och bestämde mig för att blanda i den i chokladlagret som jag toppade brownien med. Originalreceptet är veganskt men dessvärre var Johnnys chillisås inte vegansk. Hur som haver var detta en utav dem godaste bakverken jag bakat och chillisåsen gav verkligen en het eftersmak! Första men definitivt inte sista gången som jag bakar med chilli.
Our first home ❤️
Den sjätte februari hämtade vi nycklarna till vårt första gemensamma boende! Det kände så himla spännande att vrida om nyckeln till låste och kliva in i lägenheten. Lägenheten är en tvårummare på 52 kvm, vi har också en stor balkong på hela ytterligare 9 kvm. Balkongen ligger i västerläge vilket innebär att vi får avnjuta solnedgången. Lägenheten ligger i stadsdelen ”Southbank” och det tar oss tio minuter att gå till central stationen och därmed kärnan av staden. Spårvagnen ligger drygt 2 minuter promenad från lägenheten och på andra sidan vägen ligger den botaniska trädgården. Kan inte vara mer än nöjd över läget!
Den första möbeln som vi inhandlade och fick lov att flytta in i vår tomma lägenhet var ett litet soffbord. Som jag nämnt tidigare i bloggen har Johnny delat lägenhet tillsammans med en killkompis de senaste 2.5 åren. Vi tog beslutet att lämna alla deras gemensamma möbler och köpa allting nytt, det enda som följde med var Johnnys säng samt datorbord. De första dagarna när vi var ute på möbeljakt var väldigt roliga och det var mysigt att planera vår lägenhet tillsammans. Den där mysiga känslan övergick successivt till frustration när vi inte kunde finna vad vi letade efter. Vi insåg fort att vi hade samma smak när det gällde inredningen och var överens i samtliga beslut. En lång lista hade vi över saker som skulle inhandlas. Det är helt otroligt hur mycket saker man behöver till ett nytt boende. Allt ifrån de större sakerna såsom soffa och köksbord till småsaker såsom konservöppnare och mopp till att skura golvet.
Lägenheten är en bostadsrätt och Johnny köpte denna lägenheten för att par år sedan som en investering. Han har hyrt ut den till samma kille sedan inflyttningsdagen. Det var aldrig tänkt att Johnny själv skulle bo i denna lägenheten eller mitt i staden överhuvudtaget, han är ju själv uppvuxen i en förort drygt tre mil ifrån Melbourne. Att flytta in i lägenheten ansåg vi vara den bästa lösningen då de flesta hyreslägenheter har ett kontrakt på ett år. När vi bestämde oss för att bli sambos var framtiden väldigt ovis och det enda som var klart var att mitt visum går ut i oktober 2017, av den anledningen kändes det inte lägligt att skriva på ett kontrakt som vi inte fullt ut skulle kunna nyttja.
Såhär blev resultat av vårt lilla hem! Dessa bilder är tagna i början av mars och ett fåtal saker har förändrats sedan dess. Vi har fått upp en tavla ovanför sängen samt ovanför soffan. Tavlan som hänger ovanför soffan har Johnny byggt ihop själv med hjälp av plankor ifrån en lastpall och därefter slipat och målat med samma färg som vi har på vara kabeltrummor ute på balkongen. Tavlan ovanför säng har Johnny tagit under vår roadtrip längs östkusten av Australien. Vi har också inrett vår balkong och har ett lite fler blomkrukor här och var!
Den första möbeln som vi inhandlade och fick lov att flytta in i vår tomma lägenhet var ett litet soffbord. Som jag nämnt tidigare i bloggen har Johnny delat lägenhet tillsammans med en killkompis de senaste 2.5 åren. Vi tog beslutet att lämna alla deras gemensamma möbler och köpa allting nytt, det enda som följde med var Johnnys säng samt datorbord. De första dagarna när vi var ute på möbeljakt var väldigt roliga och det var mysigt att planera vår lägenhet tillsammans. Den där mysiga känslan övergick successivt till frustration när vi inte kunde finna vad vi letade efter. Vi insåg fort att vi hade samma smak när det gällde inredningen och var överens i samtliga beslut. En lång lista hade vi över saker som skulle inhandlas. Det är helt otroligt hur mycket saker man behöver till ett nytt boende. Allt ifrån de större sakerna såsom soffa och köksbord till småsaker såsom konservöppnare och mopp till att skura golvet.
Lägenheten är en bostadsrätt och Johnny köpte denna lägenheten för att par år sedan som en investering. Han har hyrt ut den till samma kille sedan inflyttningsdagen. Det var aldrig tänkt att Johnny själv skulle bo i denna lägenheten eller mitt i staden överhuvudtaget, han är ju själv uppvuxen i en förort drygt tre mil ifrån Melbourne. Att flytta in i lägenheten ansåg vi vara den bästa lösningen då de flesta hyreslägenheter har ett kontrakt på ett år. När vi bestämde oss för att bli sambos var framtiden väldigt ovis och det enda som var klart var att mitt visum går ut i oktober 2017, av den anledningen kändes det inte lägligt att skriva på ett kontrakt som vi inte fullt ut skulle kunna nyttja.
Såhär blev resultat av vårt lilla hem! Dessa bilder är tagna i början av mars och ett fåtal saker har förändrats sedan dess. Vi har fått upp en tavla ovanför sängen samt ovanför soffan. Tavlan som hänger ovanför soffan har Johnny byggt ihop själv med hjälp av plankor ifrån en lastpall och därefter slipat och målat med samma färg som vi har på vara kabeltrummor ute på balkongen. Tavlan ovanför säng har Johnny tagit under vår roadtrip längs östkusten av Australien. Vi har också inrett vår balkong och har ett lite fler blomkrukor här och var!
